I-landsproblem eller inte

Jag är ofta ute och går. Ibland ensam och ibland med någon vän. Vilket som är det väldigt skönt. Många tankar har blivit tänkta och många funderingar har blivit ventilerade. Det känns helande, som att frustrationen - det som kryper inombords, hittar en väg ut.

Idag när jag vandrade omkring mötte jag en äldre kvinna. Att döma från hennes utseende mådde hon mindre bra. Hon såg smutsig ut, hade skitiga kläder och bar omkring på två kassar. Jag fick känslan att hela hennes liv fanns i de två kassarna.

Jag fortsatte min vandring men bilden av kvinnan kom tillbaka om och om igen. Jag kom på mig själv att fundera över hennes jul, undra om hon har någon som bryr sig om henne, någon som värnar om hennes hälsa...
Känslan av att mitt liv egentligen är en dans på rosenblad, på rosa fluffiga moln, i jämförelse med många andras kom över mig. Att jag ska glädjas över allt jag har och det gör jag, det handlar inte om det. Om vi vänder på det hela, kvinnan kanske är lycklig, hon kanske känner massor med glädje i livet och tycker sig dansa på rosenblad. Det jag vill säga är att inga problem är för små. Alla problem är viktiga att lösa på något sätt. Det är våra egna bördor vi bär på våra axlar och för att kunna finnas där för andra måste vi först och främst ta hand om oss själva. I-landsproblem eller inte, allt är relativt till den verklighet vi själva lever i.

my body and soul

Det är inte ofta jag blir arg och det är jag inte nu heller men jag är aningens upprörd. Med jämna mellanrum får jag höra du är så liten, du tränar så mycket, du förstår väl att jag är orolig... Ok, det kan vara så att det ligger något i det och att de är oroliga för mig men låt oss säga att det varit tvärt om. Tänk om jag gått upp i vikt och skippat träningen, hur många skulle då kommentera sin oro? Fettma är ändå en av de mer ohälsosamma sjukdomarna som finns och som i sin tur kan leda vidare till bla diabetes etc etc.

Jag är normalviktig sett till mina 160cm. Tro mig jag vet, har har kollat. Äntligen trivs jag ganska bra när jag ser mig själv i spegeln. Jag har tränat och skulpterat min kropp så som jag vill ha den. Jag kanske är liten men ändå precis lagom. Min fundering är dock om det är i sin ordning att kritisera någon annans kropp och om man gör det, vad ligger egentligen bakom???

jag löser gåtan...

Jag har haft en fantastisk helg. Varje dag har gett mig energi. Varje stund har känts ljus. Det känns helt underbart att äntligen kunna säga idag mår jag bra. Då det är svårt att styra över känslor och det inre kan jag inte göra annat än hoppas på att det håller i sig. Att spiralen äntligen har vänt.

Jag gläds åt det faktum att jag lärt mig otroligt mycket om mig själv den här sommaren och hösten. Jag tycker bättre om den person jag håller på att formas till än den person jag varit. Jag vet att jag är en varmhjärtad och empatisk person. En person som väljer att känna med, värna om och glädjas med nära och kära.

Något viktigt jag lärt mig är att välja vad jag vill lägga ner energi på. Det bästa sättet att spara energi för mig är att fråga när jag funderar över något. Det behöver inte vara någon stor grej men det är ändå något som tar tid och energi. Jag väljer att lösa gåtan.

in i hjärtat

Jag är en funderare. Många är de timmar som jag ältat fram och tillbaka, hit och dit. Jag är en sån som gärna vill förstå men jag har fått lära mig att det inte finns svar till allt. Ibland får vi acceptera att det är såhär det ser ut. Livet är inte enbart en dans på röda rosenblad, ibland trampar vi på törnar. Törnar som lämnar blödande sår. Såren läker med tiden men ärren finns kvar... Jag läste några kloka ord som jag vill dela med mig av. Orden for rakt in i mitt hjärta och in i min själ och bosatte sig där. Ord som fick mig att stanna till och fundera, ord som är värda eftertanke.

Det finns alltid lite ärlighet bakom

"jag skojar bara"

Lite kunskap bakom

"jag vet inte"

Lite känslor bakom

"jag bryr mig inte"

och lite smärta bakom

"det är lugnt"...

I hate it when you make me laught
even worse when you make me cry...

för att ni finns

Det finns människor som har förmågan att ge av sig själv. Som skänker energi och omtanke. Som öppnar sitt hem, ger kärlek och värmer en frusen själ. Jag är otroligt glad att mitt liv är berikat med så många fina människor.

på grund

Första gången jag uttalade orden det går inte bygga hus på en trasig grund högt för mig själv öppnades en ny värld. På något sätt kändes det som att jag accepterade det trasiga inom mig. När jag nämnde dessa ord till en person fick jag svaret det är en självklarhet. För mig var det inte självklart. För mig blev det en ny erfarenhet.

Jag har en vän. Min vän är helt fantastisk. Hon ställer frågor som kan vara väldigt svåra att svara på men som gör att jag verkligen måste tänka efter. Senaste dagarna har jag funderat och funderat. Jag tänker det finns en anledning till allt. Allting grundar sig i något och detta något kan vara väldigt viktigt. Varför gör vi som vi gör och vad är anledningen bakom? Jag tror att vi många gånger har svaret inom oss men det svåra är att acceptera det. Jag har många saker inom mig som jag inte har accepterat. Jag har många tankar som jag inte uttalat högt. Det vi inte ser eller hör finns inte. En rädsla för vad som komma skall...

en utmaning

Jag har tidigare skrivit om affrimation och jag tror verkligen på det. Positiva tankar kan leda oss långt. Någon frågade om jag brukar säga till mig själv att jag är fin och att jag duger som jag är. Det är verkligen jätte svårt. Någon annan har sagt titta på dig själv i spegeln och ge dig själv beröm för något som du gjort bra. Det är lite lättare. Idag har jag har jag på sätt och vis kombinerat de två. Jag tittade på mig själv och tänkte du är faktiskt över 30 år och har aldrig tidigare varit i så bra fysisk form som nu, det är bra gjort. Samtidigt som jag tänkte de tankarna bestämde jag mig för att utmana mig själv. Nästa helg ska jag ta med sonen och bada. Jag badar inte men jag ska strunta i mina kroppsliga komplex och göra det för att han tycker det är roligt.

under ytan

Är ni medvetna om att när vi möter någon ny person och ska hälsa på denna har vi fullt upp med att skärskåda personen från topp till tå, det är anledningen till att vi ofta har glömt bort personens namn en liten stund senare. Skärskådningen i sig behöver inte vara något negativt, det är bara så vi fungerar...

Utifrån vad ögat ser formas tankar och funderingar. Det vi inte kan se är mer eller mindre omöjligt att förstå sig på. Ungefär som med små barn som leker tittut, när mamma/pappa gömt sig är de borta och överraskningen är total när de kommer tillbaka. Det som inte syns finns inte.

Du är glad, visar upp en fungerande fasad men vad finns egentligen under ytan...

Published with Blogger-droid v2.0.1

nu även med Bolibompa

Lycka är när mamman hittar en ny *host host* TV kanal. Det är inte alla som lyckas tappa bort en helt vanlig SVT kanal, nu kan vi se Bolibompa... Sonen sitter som klistrad och leendet räcker upp till öronen.

dagsformen

Igår när en vän frågade hur jag kände mig kunde jag svara att det var ganska bra. Dagsformen kändes i stort riktigt bra. Idag känns det inte så.
Jag sitter vid mitt köksbord. Kaffekoppen är vid min sida. I magen känner jag en oro, ett grävande. Var kommer denna känsla ifrån och varför varierar dagsformen så otroligt mycket?

12 dagar kvar...

Jag brukar tala om fokus. Se allt från den ljusa sidan. Lös eventuella konflikter och ta vara på dem eller det i din omgivning som ger dig energi. Då jag haft en ganska ordentlig svacka senaste tiden har det varit ordentligt svårt att hålla mig till mina egna råd.

Fakta är att en av de få gånger jag mår riktigt bra är när jag är på gymmet. När svetten lackar och all energi används till att fokusera. När inga hjärnspöken orkar ta sig in och endorfinerna sprider sig i kroppen. Den känslan vill jag alltid bära omkring på och därför tror jag att ett träningsfokus skulle vara bra. Ett eget personligt mål att sträva efter.

inre städning...

Jag har varit effektiv i veckan och börjat städa undan lite av mina huvudbry. Några beslut har jag haft hjälp att ta, eller rättare sagt andra har tagit de till mig och jag har accepterat. Vi får se vad det blir för ordning på det, lite av leveranstid där. Andra saker har jag själv bitit tag i. Det var faktiskt med ett lättat hjärta jag lämnade gårdagens möte. Nu håller vi alla tummar, fingrar och tår för att det blir som planerat. Jag säger det, det är inte bara en sak som ska tänkas på, inte underligt att folk blir skogstokiga.

ögon

Gnistrande ögon. Tindrande ögon. Rödgråtna ögon. Ledsna ögon. Arga ögon. Apatiska ögon. Jävla anamma ögon. Att se in i någons ögon kan förmedla så mycket. Jag har hört någonstans vid något tillfälle att ögonen är själens spegel. Ögonen avslöjar hur vi egentligen mår...

Under en och samma dag har jag fått höra flera kommentarer om mina ögon från helt oberoende parter. Först kom frågan hur mår du? och vi pratar på. Jag ser att du inte har samma jävla anamma i din blick längre... Nej, det är sant, jag har nog inte det. Nästa kommentar var dina ögon ser arga ut men jag är inte arg. Jag har inte energi till att vara arg men kanske saknar mina ögon gnistan och speglar hur jag egentligen mår.

men sov

Jag blir så trött på mig själv. Jag är så trött i hela mig. När ska jag få sova en hel natt? Att somna på kvällen är inget problem, ögonlocken väger ofta bly och drömmarnas land är nära. Någon timme går och jag vaknar. Vrider och vänder mig. Blir stressad då jag vet att jag måste sova för att orka vilket i sig gör det omöjligt att somna. Det blir en ond spiral och ibland blir jag rädd för var den ska leda mig...

Jag hade ett samtal om detta med en vän. Jag berättade att enda gången jag egentligen sover är när jag sover borta. Jag vet inte riktigt vad det beror på men en teori är att jag slappnar av på ett annat sätt. Visst, jag vaknar men lyckas somna om. Jag har inga måsten. Min vän berättade att hon varit i samma situation men hon hade inget svar på varför eller hur länge det kommer pågå.

Något säger mig att det handlar om att känna sig trygg i sin ensamhet. Jag vet att jag har långt kvar till den känslan, något jag får arbeta med. Jag drömmer om att sitta ner i soffan och se en hel film, eller ett helt program. Jag kan sitta ner men har inget fokus. Jag blir stressad och det gräver i mig. Jag som tidigare älskat att läsa böcker, försvinna in i någon annans värld för en stund - det går inte. Jag klarar inte av mig själv och min ensamhet. Det är något som gräver i mig. Är det här orsaken till varför jag inte sover? Hur länge ska det vara såhär? När ska jag få vakna och känna mig utvilad? Känna att det varit en bra natt? Att det kommer bli en bra dag?

Jag behöver sova!!!

Published with Blogger-droid v1.7.4

nr 100

Sex månader och 100 blogginlägg senare. Många gånger har det varit en befrielse att skriva ner mina tankar. Slänga ut mina ord i cybervärlden och bara låta de vara. Någonstans har jag kommit och någonstans är jag på väg. Jag har mycket jag måste fortsätta arbeta med. Det är så många olika delar av mig som måste passa in, hitta rätt. Kanske är jag det där 5000 bitars pusslet, där ena delen består av blå himmel och den andra av ett blått hav. Det enda som skiljer bitarna åt är nyanserna. Det kan vara riktigt svårt att hitta rätt.

Något jag har fått lära mig under den här tiden är att allt är inte bara svart eller vitt. Det finns gråskalor. Jag har fått tänka om. Jag har fått erkänna mina fel och brister. Jag har stått på mig och jag har fått be om ursäkt.

Det finns ingen mall eller manual som säger att det här är det rätta sättet att gå igenom en separation. Det finns inget som säger såhär ska du gå till väga för att hitta tillbaka till dig själv. Alla har vi våra egna vägar att gå. Kanske har vi valt den snåriga skogsvägen men jag tror det är viktigt att komma ihåg att det finns en tanke bakom varje val. De val och beslut vi tar är kanske inte långsiktiga men vi gör de valen för att vi behöver de för stunden. Stunder som ger oss energi, energi vi behöver för att ta oss vidare.

insidan vs utsidan

Jag för en inre strid med mig själv. Hjärtat säger en sak och hjärnan något helt annat. Det handlar om min vikt. Det handlar om hur jag ser ut. Egentligen vet jag att jag är fin som jag är. Egentligen vet jag att jag inte behöver gå ner mer i vikt. Jag har mina nyckelben och jag har mina höftben och egentligen tycker jag att jag är ganska fin nu. De som känner mig säger att jag måste sluta. De som känner mig säger att jag är fin och jag blir glad över deras ord. Samtidigt, varje kväll står jag på vågen. Genom att stå där kvällstid kan jag räkna ut på ett ungefär hur morgondagen ser ut. Det första jag gör på morgonen är att stå på vågen. Vissa dagar känns det bra, andra dagar... Idag var en bra dag, det lägsta resultatet någonsin vad jag kan komma ihåg. Någon slags konstig glädje sprider sig i kroppen. Någon säger, snart är du där, snart, lite till bara, lite till...

Istället för att ta tag i de verkliga problemen, som finns på insidan, fokuserar jag på utsidan av mig själv. Det är lättare, det gör inte lika ont. Jag hittar fel, jag hittar brister. Jag vet om det men kan inte kontrollera det. Självförtroendet är för lågt, för dåligt. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

STOPP och respekt

Att fortsätta jobba med sig själv tror jag är väldigt viktigt. Jag tror jag har en ganska tydlig bild om var jag är på väg och hur jag vill ha det. Jag jobbar dagligen med min självkänsla och självförtroende och det här har på sätt och vis varit en ganska bra vecka. Jag upplever inte att jag är allra längst ner på botten och jag tror jag har en förklaring till varför.

En vän sa till mig under helgen att det var på tiden att jag stampade ner foten och sa STOPP på riktigt. Kanske lyckades jag förmedla mitt stopp.

Under senaste tiden har jag påpekat att det inte är ok att behandla mig utan respekt. Jag går inte med på att någon är otrevlig och arrogant mot mig bara för att. Tyvärr har det hänt och för att undvika att det händer igen tog jag tag i problemet. Jag kontaktade personen och sa som det var, så som jag upplevt det som hänt. Personen hade tänkt på händelsen, höll med och bad om ursäkt. Mycket kan jag gå med på och mycket accepterar jag men när det går till gränsen att det tär inom mig då måste jag säga STOPP.

Det här är mitt sätt att bygga upp min självkänsla. Att kunna säga till andra när de gör saker som får mig att må bra. Att kunna säga till andra att de är fina så som de är. Att kunna säga till andra att jag mår dålig när du gör si och så mot mig. Att både kräva och visa respekt.

i paketet

När jag kom hem från jobbet hängde en påse på dörren. I påsen låg ett paket. Det fanns inget kort eller meddelande men jag räknade snart ut vem det var ifrån. När jag såg innehållet blev jag säker på vem som varit så omtänksam, någon som verkligen känner mig. Tack vännen!!!

Bilden är lånad från Therese Sennerholt

Jag var fruktansvärt sugen på att lägga ut ett eget foto av tavlan men....

egoistisk...

Det sägs att äkta vänner är de vänner som kan säga vad de tycker och tänker till varandra. Äkta vänner är personer som inte behöver hålla med bara för att det är enkelt. Äkta vänner är personer som visar tydligt när de tycker att något går fel till. Äkta vänner är det som finns där trots meningsskiljaktigheter.

Jag har förändrats väldigt mycket som person och jag vet med mig att jag har fler förändringar framför mig. Jag är också medveten om att jag på sätt och vis är väldigt egoistisk just nu. Mycket handlar om mig. Mina tankar och funderingar. Jag gör ibland konstiga val och prioriteringar. Jag måste gå igenom det här. Jag måste få vara egoistisk och jag måste få möjlighet att testa och undersöka för att till slut komma till den väg som ska leda mig rätt. Det kan ta tid och det får det göra. Jag måste för att bli hel igen.

Det smärtar mig att jag har vänner som upplever att jag inte är närvarande när vi ses. Det smärtar mig att vi inte kan finnas där för varandra just nu. Av någon underlig anledning befinner vi oss alltid i olika faser i livet. Kanske är det så som en annan vän sa beroende på var i livet vi befinner oss behöver vi olika vänner. Men jag vet, att när det verkligen gäller så finns alla mina vänner där.

nya mönster och rutiner

Tiden går ruskigt fort, den springer iväg. Snart är oktober månad slut och vi går in i november. Går november lika fort som oktober kommer vi ha december innan vi vet ordet av det. Under kvällen läste jag om julen hos den här tjejen,  det fick mina tankar att vandra iväg.

Ganska snart efter separationen från mitt barns far insåg jag att allt kommer bli annorlunda. Från att följt mönster och haft rutiner under många år till att lämna allt vad invanda mönster och rutiner heter. Det är svårt med förändringar. Nu är det nya mönster och nya rutiner som gäller.

Ett mönster som uppstår ganska snart i ett förhållande är hur julen firas. Alla har vi våra seder och vanor. Vartannat år med respektive familj brukar vara ett ganska vanligt mönster. Det mönster fanns även i min familj, familjen jag hade. Förra julen firades hos min bror och med min familj. Den här julen skulle firas med sonens farmor och den sidan av sonens familj. Nu förstår ni kanske var jag är på väg... Jag kommer inte vara med min son på julafton. Det känns helt galet fel. Det sliter i hjärtat. På något sätt måste jag hitta ett alternativt sätt att fira julen. Lilla julafton av något slag är givet men hur det ska gå till vet jag inte än. Säg gärna till om ni har några förslag, alla tips mottages med glädje.

flickdrömmen

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Idag har jag blivit erbjuden en resa till Thailand där i månadsskiftet januari februari. Jag har blivit erbjuden att få pengar för mellanskillnaden som skulle bli på min lön om jag skulle vara föräldraledig i två veckor. Jag har blivit erbjuden att få vara delägare i ett hus. Jag har blivit erbjuden alla mina flickdrömmar. Jag har möjlighet att få allt jag någonsin drömt om.

Den enkla vägen skulle vara att ta emot allt det här. Materiellt och ekonomiskt sett skulle det underlätta avsevärt men vi vet att det är inte så livet fungerar. Livet är inte enkelt. Livet är inte alltid en dans på rosor. Pengar är inte allt. Alla drömmar slår inte in och andra får vi fortsätta drömma om. Känslan måste vara rätt. Det blir så lätt fel...

where to start?

Jag kan berätta att mellan klockan 6-7 en lördagmorgon är det väldigt lugnt och stilla i Small Town.
Jag vaknade strax innan halv fem. Låg och snurrade i sängen. Kände hur det sög i magen. Kände hur det grävde. När klockan närmade sig sex bestämde jag mig för att göra något åt saken och gick ut på en promenad.

Jag har flera gånger trott jag varit ner på botten men känslan jag bär inom mig nu är något helt annat. Jag kan inte direkt ta på vad det är som är kärnan till problemet men jag vet några bakomliggande faktorer. Min stora fråga är hur jag ska göra för att börja må bra igen. Var ska jag börja nysta?

berg och dalbana

Det känns som hela jag åker berg och dalbana. Ena dagen är det uppåt uppåt och nästa enbart neråt. Det kan till och med ske under en och samma dag, under en kort stund. Jag är allt annat än stabil.
På jobbet finns det någon om sagt att jag befinner mig i en slags kris. I mina öron låter det väldigt allvarligt, det är inte riktigt så jag ser det. I och för sig vet jag inte riktigt hur jag ser på mig själv längre eftersom det växlar hela tiden. Någon har gett som förslag att jag borde prata med någon... Själv vet jag bara att det här har varit en extra tung vecka. Kanske har det växlat ovanligt mycket och därför varit tyngre än tidigare. Vad det än är hoppas jag på ett ljus i tunneln inom en väldigt snar framtid.

positiv energi

Jag känner mig ovanligt uppåt ikväll. Ibland är jag så fantastiskt rolig, jag får verkligen till det och känner mig riktigt stolt över mig själv.

Jag undrar hur många gånger jag har skrivit hur fantastisk jag tycker människan är? Hur vi kan påverka varandra och de gånger det är till det bättre är det verkligen helt fantastiskt. Det handlar om utstrålning och energi. Det handlar om att ta fram de bästa sidorna hos varandra. Jag har många vänner av det slaget, underbara fantastiska vänner.

Det finns vänner som påverkar oss mer än andra beroende på var i livet vi befinner oss. Oavsett vem vännen är, så länge vänskapen ger mer energi än den tar och så länge vänskapen påverkar oss positivt, kan jag tycka att det är en bra anledning till att umgås.

Å andra sidan...

...har jag helt fantastiska vänner. Vänner som ställer upp i vått och torrt. De riktiga vännerna finns där oavsett om kontakten varit sporadisk under åren. Jag har fått nya vänner och bekantskaper och lärt mig vara mer social och utåtriktad. Jag har fått en bättre, ärligare, personligare och mer öppen relation till min mamma. Det känns verkligen jätte bra. Jag har vågat visa mig svag. Jag har vågat be om hjälp. Jag har bett om ärlighet och nu äntligen tar jag emot vad andra försökt säga till mig under väldigt lång tid.

Jag är otroligt glad för mina vänner. Jag är otroligt glad att jag äntligen vågar erkänna mig svag. Jag är glad att jag är medveten om hur jag mår (även om det inte är bra) och jag är glad över all insikt jag fått.

Jag försöker fortfarande stå framför spegeln och säga att jag är fin. Det går inte men jag arbetar på det. Jag har inget självförtroende men min självkänsla har börjat växa. Jag accepterar inte att någon är otrevlig mot mig utan anledning, då säger jag STOPP!

Det är stunderna när vi vågar se livet från den ljusa sidan som ger energi, precis så som äkta vänner gör.

så lätt att vara negativ

Varför är det mycket lättare att skriva ner ord som är negativa? Varför är det lättare att beskriva en negativ känsla? Varför är det lättare att beklaga sig offentligt än berätta om det positiva? Negativa spiral försvinn!!!

Söndagkväll när jag bäddade ner mig under mitt varma sköna duntäcke gjorde jag en överenskommelse med mig själv. Då jag tror på afrimation bestämde jag mig för att börja veckan med positiva tankar om mig själv. Måndagmorgon kommer och jag står framför spegeln. Jag har laddat med orden Jag är fin! Jag är bra precis som jag är! Så jag står alltså där framför spegeln i endast trosor och inser att mina bröst totalt har försvunnit, jag ser ut som en missanpassad vuxen person i en 11 årings kropp. Behöver jag säga att det inte blev någon lyckad afrimation?

Tanken som tidigare bara varit en frö började gro på allvar, jag funderade på frågan ur flera olika aspekter. Varför vill jag göra det här? För vem? Kommer jag trivas bättre med mig själv? Tanken att fixa till brösten är inget som kan beslutas från en dag till en annan. Så jag pratade med en vän som gått igenom det här. Hon hade många fina synpunkter men det som fastnade var när hon sa till mig Du ska veta att du inte kommer må bättre bara för att du fixar brösten. Först och främst måste du ta tag i det här med din vikt. Jag blev lite chockad eftersom den här vännen aldrig tidigare påpekat något angående min vikt, jag har mer känt mig peppad eftersom vi på något sätt har samma ideal. Det är snyggt med nyckelben och höftben på något idiotiskt sätt...
Så från bröst gick tankarna till min vikt. Ja, jag fortsätter att rasa i vikt och jag vet inte varför. Jag äter tre gånger varje dag. Frukost, lunch och middag samt att jag många gånger äter något på kvällskvisten. Jag vet att jag har en skev bild av mig själv samtidigt som jag vet om att det är fruktansvärt länge sen jag var så här liten. Jag vet att jag är i bättre form än många som är tio år yngre än mig och jag vet att jag egentligen inte ska klaga på mig själv. Jag är ganska säker på att en anledning till varför jag fortsätter gå ner i vikt har att göra med hur jag mår. Jag mår piss dåligt. Jag vet om det. Det jag däremot inte är helt säker på är varför jag mår så dåligt. Jag vet inte den egentligen anledningen vilket gör att jag inte kan ta tag i problemet.

Jag väljer att lyssna på min vän som menar att mina problem inte blir lösta av att jag köper mig nya bröst. Jag väljer att ta det lungt och se var jag befinner mig om några månader. Känns det här fortfarande viktigt när jag mår bättre då kan jag göra det av rätt anledning.

my place vs a new place...

Jag behöver verkligen hitta mig en annan lägenhet. Det är typ omöjligt, och än svårare när jag har lite koll på var jag skulle vilja bo. Mitt krav är att sonen ska kunna vara ute, att min älskade far ska kunna hälsa på och att området är lugnt. Tyvärr växer inte 3:or med bra hyra på träd. Men som sagt, råkar du veta av någon 3:a här i small town som är på gång, hojta till.

Ja, jag tycker om mitt princess penthouse. Lägenheten är verkligen jätte mysig med sina vinklar och vrår. Med lite ork och energi skulle det kunna bli hur bra som helst. Men nu är jag inte ensam och största anledningen till att jag behöver flytta är min älskade son.

Förstå hur det sliter i mammahjärtat när liten säger mamma det finns inget att göra här. När jag ser hur mitt lilla älskade hjärta misstrivs. Visst tycker han om när vi sitter tillsammans och spelar spel, bygger lego eller vad det nu kan vara men de gånger jag inte har tid att sitta ner med honom. Det finns trots allt måsten och dygnets 24 timmar är många gånger för få.

Jag minns när sonen var baby och hur obehagligt jag tyckte det var att bära honom nedför bron. Det var två trappsteg. Nu går vi dagligen 62 trappsteg upp och 62 trappsteg ner. Idag inträffade det värsta som kan hända i en stentrappa, liten ramlade och åkte på mage ner. Förstå paniken! Liten skulle vara snäll med sin mamma och ta soppåsen som stod och väntade. Det blev övervikt framåt och swisch... Som tur var gick det bra. Ett blåmärke på knät och en skärrad kille. Det är tur det små liven är mjuka.

formen

Varje morgon står jag på vågen. Jag vet att det är ett sjukligt beteende och jag vet att muskler väger mer än fett. Jag vet att jag är smalare än jag varit på många många år och jag vet att jag tränar och håller mig i form.

Igår åt jag mer än jag ätit på länge. Jag åt flera måltider. Jag åt en onyttig middag, skräpmat kan jag äta under helgen men inte mitt i veckan. När jag stod på vågen fick jag ångest...

Min plan är att träna direkt efter jobbet idag. Sen måndag kväll har jag haft känningar i halsen och vet inte riktigt om jag vågar träna. Jag behöver träna. Jag behöver springa. Jag behöver det för min egen skull. Jag behöver det för att må bra. Jag behöver det för att förbränna. Jag behöver det för att hålla mig i form.

fokus

Tiden har lärt mig att fokus är något bra. Att lägga ner både hjärta och själ gör att vi koncentrerar oss, vi fokuserar ordentligt. Mitt fokus just nu är sonen och jag. Min tid, min vilja och min ork räcker inte till annat. Jag är inte intresserad av annat.

Vissa stunder känns det som att jag mår bättre. Jag tror det är så det ska vara. Tiden läker alla sår sägs det. Det går lite lättare att vara ensam men jag är långt ifrån trygg. Det är jobbigt att åka hem till en tom lägenhet.

Fokus framåt. Just nu vet jag hur jag vill ha det. Framtiden är ett oskrivet blad...

min väg

Ibland känns det som att jag kommer fundera mig gråhårig.

Senaste månaderna har varit händelserika. Som jag sagt så många gånger förr har jag lärt mig, och fortfarande lär, massor nya saker om mig själv. Min senaste insikt handlat om självförtroende och självkänsla. Mitt självförtroende är på botten och skrapar under tiden som min självkänsla har ökat. Det låter aningen befängt men så är faktiskt fallet.
Självförtroendet, den bild jag ser i spegeln och mitt egentliga jag...
Självkänsla, mitt hem är min borg, här är det jag som bestämmer reglerna. Jag kräver respekt.

Jag har lång väg kvar att vandra men jag går i alla fall min egen väg. Den väg som jag har valt att följa och ingen annan kan säga vilket håll jag ska gå...

Published with Blogger-droid v1.7.4

baravara

Jag har haft en fantastisk dag och mina tankar har besökt landet 'baravara'. Jag hoppas på att återvända dit snart igen. Det var en skön plats, känna att jag befann mig i nuet. Inga krav, inga måsten. Nu är det kväll, eller natt, och tankarna gör sig påminda igen.

Dagen till ära har jag varit ledig. Som sig bör började jag dagen på gymmet. Skönt. Jag har hjälpt en vän och besökt mina föräldrar. Det är intressant att jag kan prata mer personligt och privat med min mor och far nu än i mitt tidigare liv. Jag ser fler och fler förändringar hos mig själv och jag tror de går i rätt riktning. Sist men inte minst blev det en sväng på stan med lite diverse fynd.

Tro det eller ej, kvällen har jag tillbringat i min ensamhet och det har varit riktigt skönt trots att hjärnspökena börjar göra sig påminda igen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

vardagslyx

För att få livet att gå ihop och må så bra som möjligt måste vi ibland unna oss saker. Ge oss själva presenter och uppskattning. Min present till mig själv den här veckan var en ledig fredag. Ledig fredag bara för att. En fredag för mig själv. Möjlighet att rensa inom mig och bara vara. En extra lång helg. Vardagslyx kallas det.

mandel

Jag gillar service på hög nivå. Igår skickade jag efter ett par byxor från mandeldesign. Idag finns de att hämta på mitt lokala utlämningsställe eftersom brevinkastet var för litet. Snabba ryck, när det inte sitter fast, sånt tycker jag om.

Published with Blogger-droid v1.7.4

att ta beslut

Beslut. Eller rättare sagt beslutångest. Jag har lovat att verkligen tänka över vad det är jag vill. Hur jag vill och på vilket sätt. Jag har helgen på mig... Ibland får jag känslan av att ge lillfingret men att bli av med hela armen. Det känns som att jag inte klarar av att andra ställer krav på mig. Min första känsla, så som jag känner just här och nu vill jag bara ha mig själv och sonen. Att vi ska bygga upp något eget. Att vi ska vara centrum. När jag säger mitt hjärtas mening, att jag bara kan leva i nuet och inte vet vad morgondagen har att ge, får jag känslan av ultimatum tillbaka. Jag skrev så sent som i morse att tid är det jag behöver. Tid att läka mina sår. Tid att hitta mig själv. Tid att fokusera framåt. Har jag svaren inom mig? Vet jag redan vad jag vill? Är jag rädd för eventuella konsekvenser?

jag har rätt mycket med mig själv....

Ibland får jag känslan att jag vaknar upp för en stund. Lite som att jag kliver ur min egen kropp och tittar på mig själv från ett annat perspektiv. Jag ser sånt jag annars har svårt för att se.

Senaste månaderna har varit en känslomässig berg- och dalbana. Jag åker fortfarande upp och ner både i humör och känslomässigt och jag misstänker att det kommer vara så ytterligare ett tag. Det får vara så. Det måste vara så. Jag har så mycket inom mig som ska bearbetas. Det är jobbigt och när det kryper som mest innanför skinnet vet jag inte var jag ska ta vägen. Tiden är den enda som kan hjälpa mig...

Plötsligt blev jag så väldigt förståndig.....

det var inga svar

Efter lördagens fruktansvärt jobbiga morgon. Efter att jag känt mig jagad av mitt inre hela dagen. Efter att jag tagit mod till mig att utöka min sociala sida vaknade jag söndagmorgon med en känsla av svar. Några svar hade kommit till mig. Jag hade frågat. Andra hade frågat. Alla inblandade hade svarat. Känslan kanske har jag varit nere på botten och nu har det vänt rörde sig inom mig.

Sen kommer funderingarna. Analyseringar på hög nivå. Analyseringar in i minsta detalj. Varför analysera? Varför inte bara nöja sig och vara glad? Varför lägger vi in så mycket i allt?

En vän sa till mig Vad skulle du själv svara på dina frågor? Utgå från det... Vet ni hur svårt det är?

Idag är det tisdag och klumpen i magen är lika stor igen. Det gräver...

frågor och svar

Det känns bra när vi får svar på några frågor. Ett faktum är dock att nya frågor dyker upp i samma stund.

Tänkande, ältande, funderande och beslut. Allt hör ihop och tar uppenbarligen aldrig slut.

Nu då?!!

Published with Blogger-droid v1.7.4

misslyckat bara vara

Då sonen vaknade okristligt tidigt gjorde jag valet att försöka ligga kvar i sängen och bara känna lugnet. Det dröjde inte många sekunder innan det började krypa innanför skinnet på mig. Den grävande oroskänslan i magen gjorde sig påmind. Min första tanke var fy så onödigt av mig att äta de där chokladbitarna igår. Nästa tanke kom efter en snabb genomgång av facebook ok de personerna ska ut ikväll vilket innebär... sen satt jag och dividerade med mig själv. Varför känner jag mig svartsjuk på en person som jag vet egentligen bara gett mig en känsla? När känslan uteblev var personen inte så speciellt som jag först trodde. Varför vill jag ha uppmärksamhet av någon som uppenbarligen inte vill ge mig det? Varför vill människan ha det hon inte kan få? Destruktivt beteende kanske det kallas. Stora frågan är ändå, är det verkligen det här som är den stora energiboven som gör att jag mår dåligt eller är det något annat?

Jag försökte prata med min mamma igår. Jag och min mamma brukar inte prata på den här nivån. Självklart är mamma orolig och inte blir det bättre när jag säger att enda gången jag egentligen mår bra är när jag springer. Prata med dina vänner, vad säger de? frågar mamma. Jag har pratat och ältat med mina vänner men nu börjar jag känna att jag pratar om samma saker gång på gång. Stackars vänner, ni måste vara helt trötta och färdiga som fått höra samma sak nu i flera månaders tid. En vän sa Jag lyssnar men jag har inget nytt att komma med, jag kan inte ge dig fler svar. Jag har de mest fantastiska vännerna men nu är jag rädd att bägaren börjar vara full, att jag tar för mycket energi från de. Jag hoppas de säger STOPP om så är fallet.

negativitet

Många gånger har jag skrivit SE LIVET FRÅN DEN LJUSA SIDAN. Vänd på steken, ta med dig den positiva och det du lärt dig. Jag står för det och jag tycker det är en jätte bra egenskap. Problemet är att just nu klarar jag inte av det. Det känns som att jag är inne i en negativ spiral. Det mesta känns mer eller mindre grått och trist. Jag hoppas jag får lite ordning på mina tankar och funderingar väldigt snart. Jag vill ut ur detta negativa. Det är inte jag.

inom mig

När det kryper innanför skinnet. När huvudet är fullt. När klumpen i magen växer. När tårarna är nära. När allt är ett enda virrvarr. Ungefär där befinner jag mig.

Dagen har varit fantastisk. Fredagsmyskänslan har spirat inom mig trots att det är torsdag. Kvällens planer var spikade och allt kändes bra. Så led kvällen mot sitt slut. Jag kände hur paniken sakta började sprida sig inom mig.

Jag är rädd för mig själv. Jag är rädd för min ensamhet. Jag planerar mina dagar i detalj. Är sonen hemma känns allt lite lättare, vi har rutiner. I min ensamhet finns inga rutiner, ingen trygghet och klumpen i magen växer... Du kanske måste ner på botten för att komma upp igen säger vännerna till mig. Var är botten? Vad finns där? Vill jag veta...

förblindad

Jag ser mig i spegeln och ser de förändringar jag gått igenom ändå ser jag bara skavankerna.

Jag har alltid haft en förkärlek till nyckelben. Det är snyggt. Nu har jag tydliga nyckelben. Nu vill jag ha tydliga höftben. Jag blir inte nöjd. Jag vet att det grundar sig i att jag inte mår bra men jag vet också att egentligen är jag inte underviktig och jag vet att jag kan fortsätta gå ner ytterligare utan problem. Folk frågar mig om min viktnedgång är medveten. Till en början var den det inte men när folk började påpeka att jag blivit mindre blev den det. Idag är det något jag tänker på hela tiden. Jag har ätit en gång idag, jag behöver inte äta mer...

Jag känner mig arg och irriterad på mig själv.

känslan av "rätt"

Det är verkligen helt underbart när känslan av "rätt" infinner sig i kroppen.

Jag fortsätter att fundera. Jag fortsätter att ta beslut. Vissa stunder mår jag som en prinsessa. Andra stunder är svartare än svart. Med tiden lär jag mig hantera alla sinnesstämningar, jag längtar till den tiden. Jag längtar efter att känna mig trygg i min ensamhet. Jag längtar efter att bara vara.

Den känsla av "rätt" jag nämnde alldeles i början - jag trodde jag hittat mig själv men jag har bara påbörjat den resan. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag behöver men först och främst måste jag lära mig om igen att älska mig själv.

Published with Blogger-droid v1.7.4

ont det gör ont

Det finns många olika slags människor. Vi har olika kvalitéer och är bra på olika saker. Tittar vi runt i vår bekantskapskrets kan vi snart se vilka olika roller folket har. Rollen kan också variera beroende på vem eller vilka vi umgås med.

Jag har två tydliga roller. Den ena är väldigt blyg och den andra är omhändertagande. Den blyga rollen framträder främst i stora folksamlingar och är något jag jobbar med ständigt. Den omhändertagande hon finns i alla situationer, jag vill att alla runt mig ska må bra.

Det gör otroligt ont att bli sårad och det är absolut inget vi önskar någon vi står nära. Att se någon annan må dåligt gör lika ont, speciellt när vi bryr oss om personen. Att känna sig maktlös och inte kunna ge personen allt den vill ha. Att inte kunna ge den tröst personen behöver. Att inte kunna finnas där.

spegel spegel på väggen

Spegelns makt över hjärnas förstånd - ett obegripligt dilemma. 

Jag står framför spegeln. Jag ser att valkarna är färre, jag ser att magen är mindre.

Jag tittar i min garderob. Letar runt bland alla kläder. Testar. Inget passar, inget känns bra.

Jag ställer mig på vågen. Siffrorna visar minus många kilo. Siffrorna har inte visar så lite på många år.

Jag hör vad min omgivning säger. Jag ser deras blickar.

Jag står framför spegeln och allt jag ser är någon som inte duger...

Varför gör vi (jag) såhär mot oss själva? Jag har berättat bevisen för er. Jag har berättat att jag egentligen vet hur det ligger till och ändå ser jag inte mig själv. I mina ögon duger jag inte som jag är. Varför?!!

respekt

Det finns en anledning till varför vi ska titta framåt och inte gräva i det gamla och förgångna. Det finns en, eller flera, anledning till varför vi ska hålla oss till sanningen. Att visa respekt för andra människor oavsett vilken relation vi har till varandra. Att värna om varandras välmående. Det är ett stort och viktigt ansvar vi har till mänskligheten, vikten att alltid ta varandra på allvar.

Varje gång du säger något snällt till en annan person växer personen. En härlig känsla sprider sig genom kroppen. Du som säger det blir glad och du som får höra det blir glad. Säg något snällt idag.

älskade unge

Finns det något härligare än att höra små fötter komma tassande mitt i natten? 

Finns det något härligare än att känna en varm lite kropp nära?

Finns det något härligare än höra sitt barns andetag?

svar

Jag vet inte var jag ska börja men några knutar har lösts upp och andra knutar har dragits åt ordentligt. Det känns i alla fall skönt att jag tagit tag i det som varit en stor del av mig senaste dagarna. Livet blir mycket enklare när vi pratar med varandra. När vi säger vad vi tycker och tänker, när vi får svar. Svaren är inte alltid det svar vi vill ha men bättre med svar än huvudet fullt av funderingar. Jag har valt att ta med mig de positiva erfarenheterna och vara glad för vad de gett mig.

jag ser mig omkring

Jag tycker om att titta på människan. Är det någon jag tycker mycket om kan jag sitta och bara titta, titta, titta. Ta in varje millimeter av personen. Jag tycker om att se hur människan beter sig och agerar i olika situationer. Jag tycker om att se människans minspel och ansiktsuttryck. Överlag är människan är väldigt intressant.

Att alla händelser i vårt liv påverkar oss är ingen hemlighet. Några händelser mer än andra. Jag vet att jag har förändrats mycket under senaste tiden. Jag förklarade för mamma igår hur jag har förändrats som person och att jag vill inte gå tillbaka till den jag var och mitt gamla liv. Jag har fått möjligheten att se mitt liv från ett annat perspektiv. Jag har fått distans till mig själv. Jag har fått möjlighet att förändra det jag tyckte mindre bra om och alla förändringar och lärdomar är jag glad för. Jag trivs bättre med den jag är idag än hon jag var igår... Alla dessa tankar utgår ifrån mitt gamla liv, ett liv som jag trivdes i då men inte vill ha tillbaka idag. Det skulle vara intressant om jag kunde titta på mig själv där jag är idag utifrån ett annat perspektiv...

arla morgonstund

Jag har alltid tyckt om morgonen. Ofta stiger jag upp onödigt tidigt innan jobbet bara för att vara. Lugnet och tystnaden som omsluter mig likt en tjock dimma. Ingen stress.

Senaste tiden har jag inte varit lika nöjd när jag vaknat. Det första jag känner är en oro. Det gräver i magen och tankarna vandrar iväg. Det börjar vara dags att göra något åt saken...

svartsjuk??

Jag tycker det är fantastiskt att lära nya saker om mig själv. Den här sommaren och hösten har varit helt fantastisk på det sättet. Dagligen kommer jag till någon ny insikt. Det är inte alltid trevliga saker men oftast försöker jag vrida det till något positivt. Jag har däremot en sak som jag har lite svårt för att vända till något positivt...

I samma stund som personen entrade mitt liv lyckades han också ta bort en av alla stenar i muren jag byggt runt mitt hjärta. Muren som skyddat mig. Genom att ta bort en sten börjar muren vackla, den är inte lika stadig längre. Mitt skydd finns inte där på samma sätt. Samtidigt som jag är glad över att jag kan känna så mycket för någon som jag egentligen inte känner speciellt väl gör det mig fruktansvärt rädd för mig själv. Jag har insett att jag är svartsjuk. Jag vill gärna veta vad personen gör, vem han umgås med och var han befinner sig??? Det är helt sjukligt, så ska det inte vara. Jag tror aldrig jag varit svartsjuk tidigare i mitt liv. Självklart har jag analyserat detta in i minsta detalj och är ganska säkert på att det beror på osäkerhet. Jag vet inte riktigt var jag har personen vilket gör att jag inte har kontroll. Kontroll är min grej...

Small Town

Jag är en person som vill förstå. Jag har lärt mig ställa frågor till svaret kommer till mig. Tyvärr är det inte alltid möjligt att ställa frågor och eftersom jag är tjej så analyserar jag. Jag har fantastiska vänner som ställer upp som bollplank och alla utom en anser som jag, något har hänt... Människan är komplex men gör ingen helomvändning över en natt.

Det finns både för- och nackdelar med att bo i Small Town. Alla vet mer eller mindre vem alla är, det kan vara en trygghet. Nackdelen är de gånger andra vet mer om en än vad man gör själv. Det kan förstöra.

Jag har inget svar än men hoppas att det kommer till mig när tiden är mogen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

öppet hjärta

Att öppna sitt hjärta och berätta sina innersta känslor, det är stort. Det är jobbigt och det är svårt. Vilka ord är de rätta för att beskriva till någon annan att personen betyder väldigt mycket? Hur mycket kan man berätta utan att skrämma iväg personen?

Efter stort dividerande fram och tillbaka öppnade jag mitt inre igår. Jag resonerade som så att det är bättre att veta än gå omkring och fundera. Det ångrar jag nu. Jag har inte fått något svar och känner mig totalt förnedrad. Känslan som gräver i magen, som virvelvindar som snurrar runt hela tiden, vägrar släppa taget. Det är nästan samma känsla som jag hade innan jag bestämde mig för att öppna mitt inre men nu är den full av förnedring. Det känns inte bra och jag vet inte riktigt hur eller om jag ska fortsätta. Det känns inte rätt att släppa någon som gett mig så otroligt mycket men samtidigt kan jag inte tvinga fram något hos någon annan.

Published with Blogger-droid v1.7.4

you make me feel....

På samma sätt som jag anser mig vara en känslomänniska som går läsa som en öppen bok är jag livrädd för känslor. Under många år har jag byggt upp en skyddsmur för att skydda mig själv från att bli sårad. Jag brukar kalla det att jag har kontroll.

För några veckor sedan kom det in en person i mitt liv. Jag kämpade med att hålla personen på avstånd, hittade ursäkter för både det ena och det tredje. Poängterade gång på gång att jag var åtta år äldre, sist jag var singel var personen 15... Personen brydde sig inte om ålder och jag erkände att det var hos mig problemet låg. Så var jag på en inspirerande föreläsning med Stavros som talade om öppet sinne och ge alla minst en chans. Jag öppnade mitt sinne och PANG(!!!) så fanns personen involverad i mitt liv. En underbar person. En känslofull och öm person. En som säger snälla saker, som säger de rätta sakerna. En som bryr sig och köper coca cola bara för att jag anser det vara livets dryck. En som hjälper andra mer än sig själv. En som går 62 trappsteg ner och 62 trappsteg upp bara för att få stanna kvar hos mig på morgonen. En person som lärt mig allt om snällhet! En person som kan säga nej och som säger M du är inte kontrollerad, du är snäll. Jag tappade kontrollen, kände mig i underläge och erkände det. Jag upplevde det som att personen backade lite, jag blev rädd igen... Mycket händer under kort tid. I onsdags avslutade jag det hela, sa att vi inte skulle höras mer...

Nu sitter jag här i min ensamhet. Känns mig ordentligt ensam. En oro gräver i min mage. Jag saknar honom. Jag vill vara med honom. Jag erkänner, jag blev rädd för alla känslor. Jag blev rädd för att bli sårad. Jag blev rädd för att han väckte något inom mig som jag inte känt på många år. Jag blev rädd för att han var för bra för att vara sann. Jag blev rädd för allt han gjorde med mina känslor. Jag blev rädd för jag vet inte hur jag ska hantera det.

beslut

Det kryper i kroppen. Det är oroligt. Vi funderar och funderar, försöker komma fram till något. Plötsligt infinner sig svaret, krypandet avtar och en skön känsla sprider sig i kroppen. Det svåra är att ta beslutet, när det väl är taget är mer än halva jobbet avklarat. 

Jag har tagit många beslut senaste tiden. Jag har uttalat de högt. När vi säger något högt blir det också verklighet. Det underliga är att egentligen har vi svaren redan från start det handlar mest om att vi ska acceptera de också. Det kan vara desto svårare.

Jag brukar säga att jag löser världsproblem när jag är ute och springer. Senaste gångerna har det inte hjälpt. Det har varit fruktansvärt frustrerande. Det är som att jag inte haft möjlighet att sortera och välja ut vad jag vill fokusera på och lösa. Hjärnkontoret har gått på högvarv vilket också har gjort att jag har väldigt svårt för att sova. Jag vaknar flera gånger varje natt och kan inte somna om.

Under den här nattens vakande har jag kommit fram till ett beslut. Jag tycker inte riktigt om beslutet men jag tror det är det bästa för just nu. Vad framtiden sen säger, det tar jag då men jag hoppas den rätta känslan infinner sig när jag meddelat berörda parter det beslut jag tagit.

det här med flickor och pojkar

För väldigt många år sen, jag var i 18 års åldern, var det en kille som sa till mig "det här med flickor och pojkar, det är inte lätt" Att dessa ord skulle följa med mig resten av livet kunde jag inte veta. Tro mig, jag återkommer ständigt till stunden när killen sa dessa ord. Än mer påtagligt blir det som singel.

Som singel ska du knyta nya kontakter. Kanske träffar du någon som känns intressant. Kanske träffar du många som känns intressanta. Det är en spännande resa. Det är en ständig jakt, en katt och råtta lek. Du ska ge av dig själv men inte för mycket, du ska hålla tillbaka men inte för mycket. Du ska jaga, bli jagad. Helt snurrigt blir det. Är det sen möjligt att känslor blandas in blir det riktigt snurrigt. Det analyseras och funderas. Varför gjorde eller sa h*n sådär? Hur tänkte h*n då? Vad betyder det där ansiktsuttrycket? Ständiga funderingar. Små saker som blir stora eftersom ni inte känner varandra och inte riktigt vet hur personen fungerar.

Det här med flickor och pojkar är ett ständigt huvudbry och jag är helt säkert på att det finns lika många svar som människor på hur det ska skötas om för att alla inblandade ska må bra.

fyra månader

Imorgon är det på dagen fyra månader sen det där samtalet. Samtalet som ändrade mitt liv i en handvändning. Fyra månader kan vara både en väldigt lång och kort tid. För mig har det varit en väldigt händelserik tid, och är fortfarande. Jag lär mig hela tiden nya saker om mig själv. Prioriterar mig själv och mina behov. Det känns skönt men samtidigt skrämmande. Har jag varit någon annan under alla år och är på väg att hitta tillbaka till den jag en gång var? Har jag förändrats under den här tiden och har nya behov?! Jag vet inte svaret och vet inte om jag vill få reda på det heller. Det är nuet som är det viktiga, den person jag är idag. Hon som hittat nyckeln till ett varmt känsloliv och tror sig veta vad hon behöver för att fortsätta på den varma vägen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

i kontakt

Jag har sagt det förr och säger det igen, nya människor - nya kontakter, det är verkligen spännande. Spännande kan vara fel ord, överväldigande och förvirrande på en och samma gång.

Jag har alltid sett mig själv som hård och kall. Nu vet jag varför och även vad som får även mig att bli mjuk och varm. Snällhet gör att jag smälter. Att känna andra människors värme är fantastiskt. Det är även helt fruktansvärt. Jag blir rädd eftersom jag sänker garden och små sprickor in till alla känslor bildas. Den hårdhet och kontroll som jag alltid burit runt på har skyddat mig, skyddat mig från mina egna känslor. Jag har hamnat i underläge och jag är rädd. Rädd att totalt tappa kontrollen...

Published with Blogger-droid v1.7.4

samtal

Dagen har varit väldigt intressant. Många tankar och funderingar har passerat mitt inre. Konversationer av vikt. Jobbiga samtal. Givande samtal. Jag är så glad att ha speciella människor i min närhet. Jag är så glad att vi fortfarande har varandra, att ni finns där för mig så som jag finns här för er. Det känna fantastiskt, betydelsefullt. Jag hoppas ni förstår vad ni betyder för mig, både för mig och sonen, ord kan inte beskriva.

Tankar och funderingar. Det är svårt med nya bekantakaper. Att inte riktigt veta hur den andra tänker. Att inte riktigt förstå. Det är jobbigt för någon som vill ha kontroll över allt. Jag väljer att leva i nuet, njuta av nuet, och se vad morgondagen har att erbjuda.

Ett jobbigt samtal som vi alla visste var ett måste att genomföra. Frågan var bara vem av oss som skulle ta upp det. Jag tog till orda och jag tror du kände som jag. Det kändes skönt efteråt. Nu lämnar vi det bakom oss och tittar framåt.

Published with Blogger-droid v1.7.4

På kvällen

...kommer alla tankar. Oftast är det tankar av osäkerhet. Så sitter vi där, analyserar in i minsta detalj, och blir inte det minsta klokare. Samtidigt kan det vara bra. Tänk om vi fick allt serverat på silverfat, intresset skulle svalna ganska fort. Trots vetskapen om hur vi fungerar är det ändå jobbigt när vi sitter i vår ensamhet och funderar. Jag är en person som vill förstå och just nu förstår jag inte.

Published with Blogger-droid v1.7.4

vi påverkar varandra

Människan är underbar. Det är förunderligt hur vi fungerar. Hur vi påverkas av och påverkar varandra.

Under många år var jag sambo. Jag tyckte jag hade ett väldigt bra liv. Allting fungerade. Så kom den där dagen när allting vände. Plötsligt var jag singel. Hur i hela friden skulle jag kunna träffa någon jag som inte ens gillar utelivet, eller köttmarknaden som den ibland kallas. Vem i hela friden vill vara med en förbrukad mamma. Ja, det var min största fundering ett långt tag. Jag ville inte vara ensam. Jag hade mina drömmar om livet. Drömmar som alltid funnits där. Drömmar som fortfarande finns.

Dagar blev veckor. Veckor blev månader. Nya människor kom in i mitt liv. Människor med positiv energi omkring sig. Människor jag blev glad av. En fågel kvittrade att jag är en fin människa och väldigt många tycker om mig, precis som jag är. Den känslan är skön att bära.

Jag har inte klättrat till bergets topp. Jag har lång väg kvar men det glädjer mig att jag återigen har målet i sikte. Allt jag lärt mig under den här tiden, speciellt om mig själv.

När jag tittar i backspegeln ångrar jag ingenting. Nu tittar jag framåt och är nyfiken på vad som kommer hända i mitt liv. Jag inser att drömmarna fortfarande finns där.

Published with Blogger-droid v1.7.4

du får inte....

Du som får mig att må bra. Du som gör mig glad. Du som kan konsten att öppna mitt hjärta av sten. Du som får mig att prata.

På skoj tog du dig in i mitt liv. Vi skrattade och hade roligt tillsammans. Samtalen blev fler och fler. Jag tror vi klarat av de flesta samtalsämnena. Så kom antydningarna. En liten pik här, en liten hint där. Du gick fram, jag backade bak. Nästa gång gick jag fram och du backade bak. Sådär höll vi på ett tag. Idag vet jag inte var vi står.

Vi har pratat om murar. Murar kan vara bra, murar kan förstöra. Du har rivit några av mina. Jag vet inte om du förstår vad du gjort med mig. Jag vet inte om du förstår att jag verkligen bryr mig om dig, precis så som du är.

Jag hade behövt dig ikväll. Höra dina ord. Känna din vänlighet. Du fanns ingenstans. Du fanns inte där.

Du får inte knacka på min dörr, om du inte är beredd att komma in. Du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din. Du får inte vandra på min väg, utan att visa mig ditt mål. Inte stjäla av min godhet för att fylla upp ditt hål.

Published with Blogger-droid v1.7.4

stunder utan skimrande ljus

Det finns stunder man helst vill vara utan. När allting skakas om riktigt ordentligt, marken under fötterna försvinner. Du känner en oro i hela kroppen. Den redan höga magsyran stiger till skyarna. Det kryper innanför skinnet. Det gör ont i hela dig. Utanför fönstret ser du kvällen övergå till natt. Alltför många tankarna blir än fler. De går ihop med varandra, blir ett enda virrvarr i stort behov att redas ut.

Nej, livet är inte alltid en dans på rosor. Ibland gör det fruktansvärt ont. Efter regn kommer sol. Imorgon är en annan dag.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Frustration

Det kryper inom mig. Jag känner en irriterande frustration som jag inte kan få utlopp för. Känslor som spelar mig ett spratt. Jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag upplever mig själv som en ganska enkel person. Jag säger inte så mycket alla gånger men det jag säger menar jag. Det kan hända att jag är naiv men jag tror på vad andra säger till mig. Jag ser det som något bra att jag litar på andra. Däremot blir jag väldigt upprörd när någon säger en sak och i nästa stund säger något helt annat. När jag inte vet var jag har personen i fråga. När jag totalt tappar kontrollen. Var ska jag då lägga fokus?

Många tankar och funderingar som jag inte kan reda ut själv och som jag inte får utlopp för.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Spegelbild

När jag ser mig själv i spegeln ser jag en tjej som oftast försöker ser livet från den ljusa sidan. Jag tror gott om andra, jag tolkar många gånger in något positivt i det som händer runt omkring mig. Kanske är jag lite naiv samtidigt som jag vet att jag har huvudet på skaft.

Min spegelbild ger mig många olika bilder av mig själv. Ibland blir jag lite rädd för mig själv, vet inte riktigt vilken bild som är den rätta. Det är ungefär som att stå i ett vägskäl och inte veta vilken väg som leder en rätt. Jag har hittat ett nytt sätt att handskas med dessa känslor och hjärnspöken. Springa är min grej. Det är fysiskt utmattande, tankarna rensas och det som är av störst betydelse är det som jag hanterar. Många gånger när jag kommit tillbaka helt utmattad och slut finns där också ett svar.

Jag tror även på att ställa frågor till berörda personer. Oftast ger det bästa svaren. En möjlighet att tillsammans lösa mysterium eller otydligheter på ett eller annat sätt. Det är min melodi, oavsett vad spegelbilden visar.

Published with Blogger-droid v1.7.4

pink princess penthouse

Mitt hem börjar så smått ta sin form. Ett riktigt pink princess penthouse. Det känns riktigt bra. Det är mitt hem. Bara mitt. Robert har flyttat in och en helt ny värld har öppnat sig för mig och sonen. Det var en utmaning att fixa kvällarna utan honom när sonen somnat för kvällen. Idag har jag även påbörjat omvandlingen av badrummet. På lördag blir det Ikea, vilket innebär att mycket av det som fattas kommer på plats. Det här kommer bli så bra. Nästan så jag vill visa bilder...

tanke tango

Jag sitter i min nya lägenhet. Alla möbler är på plats och det ser hyfsat ut. Inte perfekt men en bit på vägen. Lägenheten i sig tycker jag väldigt bra om, även om det är många trappsteg att vandra både upp och ner.

Kvällen har ägnats till rosévin. Underbar dryck. Det har varit jätte trevligt på alla sätt och vis, sen var det dags att gå ut. Varför? Jag lämnade stället ganska fort. Det var inget för mig. Nu sitter jag här i min ensamhet. Tankarna dansar tango med mig. Det svänger både hit och dit. Inte har jag blivit mycket klokare av den rosa drycken, snarare tvärt om.

Kommer ni ihåg tiden innan internet, tiden innan mobiltelefoner och sms? Ibland kan jag drömma mig tillbaka. Folk pratade med varandra på riktigt. Folk delade sina tankar och funderingar. Ville man träffa någon speciell så var det öga mot öga, inte via facebook eller mobiltelefon. Samtidigt som dagens teknik underlättar på många sätt och vis, sätter den käppar i hjulen. Visar vi våra sanna jag via cybervärlden? Bygger vi upp förväntninar som egentligen inte finns där? Kanske är det på samma vis med de alkoholhaltiga dryckerna, vi bygger upp förväntningar, visar någon annan sida av oss själva, något som kanske egentligen inte finns.

Jag är snurrig. Tankarna virvlar både hit och dit. Jag får ingen ordning på de.

Det finns någon jag tycker väldigt bra om. Någon som får mig att öppna mitt stenhjärta och prata. Någon som tillåter mig att känna och vara precis den jag är. En person som vill att jag ska må bra. En person som är unik i sitt slag och helt genomsnäll. En underbar person på alla sätt och vis. En person som jag inte trodde var någon för mig. Jag har ingen aning om var jag har den här personen. Jag har ingen aning om personen är någon för mig, men jag önskar. Jag vet ingenting. Det som smärtar mig är att jag öppnat mitt stenhjärta. Jag har berättat vad jag känner i olika situationer, vad jag vill ha och vad jag tycker om. Jag har sagt att personen är bra precis på sitt sätt. Att jag tycker det är obehagligt att personen får mig att öppna mig. Att personen säger just de saker jag behöver höra. Och än en gång, jag har ingen aning om var jag har personen även om personen i sig säger snälla saker och precis de saker jag vill höra.

Men tillbaka till teknikens värld. De alkoholhaltiga dryckerna smyger sig in i kroppen. Förståndet kryper ut. Det vi känner just här och nu är det enda viktiga. Behovet av bekräftelse blir stort. Klick, klick, klick och ett meddelande är skickat. Ibland får vi svar, andra gånger inte. Får vi svar är allt frid och fröjd, kanske svävar vi på små rosa fluffiga moln. Får vi inte svar är förnedringen total. Där befinner jag mig just nu. Jag frågar mig själv, ska jag lägga ner? Ska jag avvisa personen (och mig själv) och inte ägna energi till att kanske hitta något som kan leda till något speciellt. Vill jag ägna energi till någon som jag egentligen inte har koll på? Någon som kanske missleder mig, medvetet eller omedvetet? Någon som kanske kan såra på riktigt?

Det krävs två för att dansa tango på riktigt.

last night

Det här kan bli sista natten i huset. Huset där minnena sitter i varje millimeter av golv, väggar och tak. Huset där sonen växt upp, delat med sig av sitt första leende, sina första stapplande steg, trallat sina första toner och sagt sina första ord. Det känns konstigt. Det känns stort. Jag är redo. Jag är rädd.

Nu har jag suttit och stirrat på dataskärmen i evigheter. Det kommer inga fler ord...

ensamhetens tankar

Från det vi separerade har jag haft ganska strikta rutiner att luta mig mot. Under tiden jag jobbade gick dagarna och kvällarna väldigt fort. Nu när jag har semester är kvällarna många och långa. Jag har tur som är omringad av fantastiska vänner. Ikväll var dock en kväll när sonen behövde komma i säng i normal tid. Han har sovit sen några timmar tillbaka och jag har funderat. Funderat och tänkt. Det är jobbigt. Jag försöker intala mig själv både det ena och tredje. Jag vet att jag skrivit vid något tidigare tillfälle att jag inte saknar sonens far och att jag känner mig lyckligare på många sätt och vis. Jag står för det och känner fortfarande så men med det sagt gör det ändå ont ibland. Jag har inte hittat mig själv än. Jag har inte påbörjat min sorgeprocess. Det är kvällar som den här, när jag sitter ensam, alla tankar kommer smygande. Tankar som jag inte är redo att reda ut...

chocka kroppen

Det sägs att motion är bra. När vi motionerar utsöndrar kroppen endorfiner och endorfiner blir vi glad av. Jag och en kompis har kommit fram till att vi ska hjälpa varandra med barnen så vi båda kommer oss ut och springa. Idag var den riktiga premiären för mig. Jag kan lova att min kondis inte är i närheten av vad den en gång i tiden var. Det ska det bli ändring på. Det var i alla fall en riktigt skön känsla när jag närmade mig slutet av rundan och den känslan vill jag ha mer av.

många trappor upp

Äntligen!!! Idag mina vänner hittade jag den lägenhet som gav mig rätt känsla på en gång. Helt underbart. Den är ljus och fin och många, många, många trappor upp - vindsvåning. Imorgon ska papprena skrivas och senast första augusti går flyttlastet. Det kommer bli hur bra som helst. Jag och sonen får komma i ordning innan semestern är slut och jag kan gå vidare med mitt liv på riktigt.

kaxighet

Det är lätt att vara kaxig så länge allt är under kontroll. Allt fortsätter och rullar på ungefär som vanligt. Plötsligt kommer en kalldusch över dig. Information som du inte vill veta något om. Information som kanske egentligen inte är information utan en tolkning av något. Verkligheten rubbas. Den grund du byggt upp är inte så stabil som du först trodde. Du kanske inte riktigt kan beskriva känslan eller slå fasta på vad det egentligen är som gör att marken under dig gungar. Du hade koll på läget. Du kände dig lycklig i din egna lilla värld. Kallduschen gör att du tappar kontrollen och du är inte så kaxig längre...

känslolös?

Jakten på bostad pågår fortfarande. Det känns som en omöjlighet men jag vet att snart, snart är det min tur. Ringandet fortsätter. Vilken tur att jag har en otroligt trevlig telefonröst...

Jag har lärt mig något nytt. Som vanligt har jag frågat runt hos både nära och kära. Försökt hitta ett svar. Försökt förstå en känsla. Kan man överhuvudtaget förstå en känsla? Jag och en vän pratade och jag beskrev allt jag tänkte, plötsligt utropar hon; DÄR har du det! 
Att skilja på känslor och känslor är inte det lättaste. Är det riktiga känslor eller är det känslor jag målat upp i mitt inre? Känslor som jag vill ska vara där för att det vore bra och gör att jag mår bra. Jag upplever att jag är lyckligare och gladare nu. Det finns inget jag saknar från mitt tidigare liv, eller är det bara mina målade bilder som gör att jag får den känslan? Hur vet jag? Jag vill förstå!

Jag tror jag är känslomässigt utsvulten.

nit

Nej, det var ingen vinst. Total nitlott. Första ögonkastet var lycka. Nästa också. Men med mer och mer eftertanke så var det inte rätt någonstans. Känslan i kroppen sa nej.
Målet med min blivande lägenhet är att sonen ska ha möjlighet att gå utanför dörren utan att jag ska behöva springa honom hack i häl. Det ska vara ett tryggt ställe utan bilar som kör både hit och dit i tid och otid. Så var inte lägenheten jag tittade på.

Jag har ägnat morgonen till att ringa runt till hyresvärdar. Det finns absolut ingenting. Det kan förvisso bli ändring på det under nästa vecka, jag håller mitt hopp till det.

Jag pratade med min mamma. Du kan inte få allt du vill på en gång. Du blir så besviken när det inte blir så som du har tänkt säger hon. Undra om hon känner mig... Jo, jag är besviken och jag vill ha ordning, reda och kontroll. Nästa vecka tror jag är min vecka.

en vinst...?!

Plötsligt så händer det! Nu håller bitarna äntligen på att falla på plats. Jobbet inför hösten är fixat och klart, mer eller mindre i alla fall. Jag har varit och kolla på en lägenhet som totalrenoveras. Nytt golv, nytt kök, ny toalett och nya tapeter i alla rum. Mycket bättre än så kan det vara svårt att få känns det som. Visst finns det en och annan nackdel, såsom liten balkong och många trappor upp, men fördelarna väger tungt. Kanske, kanske, kanske har jag ordning och reda på mitt liv innan semestern är över.

vilken känsla

När jag körde hem från jobbet kom en oväntad känsla över mig. Plötsligt blev jag lite pirrig och kände hur smilbanden drog sig uppåt. Det kändes som att jag var lycklig! Var kom denna känsla ifrån? Är jag lycklig?

Livet är något av ett pussel. Kanske tror vi att alla bitarna fallit på plats men i själva verket saknas det några bitar.

Life is lika a box of chokolate,

You never know what you gonna get.

Forrest Gump

En vän till mig säger Du ska få se, världen är inte bara svart eller vit, det finns massor med rosa. Jag är inte helt säker på vad hon menar men jag tolkar det som något bra. Jag tolkar även nya bekantskaper som något bra och håller fast vid de som ger energi.

frågor och svar

Mitt vanliga jag vill oftast och jämt ha svar på frågor. Det vill mitt nya jag också. Jag vill veta och jag vill förstå. Har jag fastnat i något kan jag inte riktigt släppa taget före jag hittat svaret. Jag springer runt i samma ekorrhjul och nöter. Många svar har jag fått under livets gång. Många frågor har jag ältat både en och sju gånger. Många svar har jag fått senaste tiden.

Ett orosmoment är framtiden. Hur kommer min framtid att formas? Kommer jag träffa någon och vem är det i så fall? Nej, jag är inte mottaglig just nu och det accepterar jag. Jag har inte bråttom någonstans. Det brinner inte i knutarna. Jag vill bara förstå. Jag vill veta och ha kontroll.

Speciellt två vänner har sagt till mig du kommer bara att veta. Jag tycker det låter väldigt spännande. Bara veta där och då. Men jag vill förstå...

Att jag målar upp en väldigt verklighetstrogen bild i mitt inre med både konversationer och händelser, det är bara jag. Förståndet säger en sak, hjärtat något annat. Men jag tror att jag i alla fall vet något...

kärlek

Vad är kärlek? Senaste tiden har jag gått runt och frågat nära och kära vad kärlek är. Jag har läst miljontals böcker, sett otaliga kärleksfilmer, hört rörande historier och ändå kan jag inte definiera vad kärlek egentligen är. Igår kväll satt jag framför datorn och googlade men inte blev jag speciellt mycket klokare för det.

Kärleken till mitt barn, den kan jag definiera. Den finns i hela mig. Det gör ont att vara ifrån varandra och det är en obeskrivlig lycka när vi ses igen.

Kärleken till en annan människa. Det där speciella som gör att det pirrar lite mer än extra i magen. Hur vet man sen att det verkligen är äkta kärlek? Snälla, berätta och förklara för mig.

under ytan

Oftast håller jag humöret uppe. Visar mig själv från den stark sida och ser det positiva i de flesta situationer. Idag har det varit en riktig utmaning. Fruktansvärt negativ har jag varit och jag kan inte precisera var problemet ligger. Antagligen är det många olika faktorer som ligger och trycker på, och jag som trycker tillbaka med all min kraft. När jag satt i bilen, utan fungerande AC i 29 graders underbar värme, var tårarna nära. För att förhindra dess framfart ringde jag ett samtal.

Du får gråta. Du får vara svag. Du behöver skit dagar får att uppskatta alla de bra, etc etc etc är ord mina nära säger till mig... Jag vet, men jag är inte där än.

Jag är van att vara ensam, ensamheten lider jag inte av. Det jag däremot saknar är min bästa vän. Den vän som jag delat alla tankar och funderingar med. Den vän som var den första jag pratade med när det var något stort på gång. Den vän jag litade på i alla lägen.

Kanske är jag på väg någonstans. Kanske håller processen att hitta mig själv att komma igång ordentligt...

att ge svar

Det var en väldigt trött son som kom hem idag. Trots tappra försök att övertyga mig att han sovit middag hos pappa och verkligen behövde sitta vid datorn och spela. Han somnade fort efter vår lilla pratstund och godnatt ritual med massor av pussar och kramar.

Mamma, jag vill att du och pappa ska flytta ihop igen. Jag vill att pappa sover på den här sidan och du på den andra...


Vad svarar man sitt barn. Det är verkligen hur svårt som helst. Ett svar som är så nära sanningen som möjligt utan att såra eller ge förhoppningar till något. Ett neutralt svar.

lite samarbete om jag får be

Jag var nästan helt säker på att det var fixat och klart med boende för min del. Nu är jag inte lika säker längre. Att gå omkring med en osäkerhet är allt annat än roligt. För att försöka råda bot på problemet har jag ägnat eftermiddagen till att ringa runt till olika hyresvärdar. För det första är det typ omöjligt att komma fram. För det andra verkar det vara total brist på bostäder som har minst tre rum. Ska det vara så svårt? Jag behöver någonstans att bo där det känns bra. Jag vägrar hålla på att flytta runt både hit och dit när jag har sonen att tänka på också. Ett ställe där vi trivs och kan bygga upp vårt liv. Samhälle, snälla, samarbeta med mig.

fundera över beslut

Alltid är det något att fundera över. Nya saker. Gamla saker. Beslut hit och beslut dit. Lämna besked snarast...  Hör av dig någon dag. Varför just jag? Om du vill något vet du var jag finns. Förstår inte folket att jag har nog att fundera över. På vilket sätt hittar jag bästa lösningen? Var finns bästa vinningen för mig? Säkerhet för egen del. Se över mitt eget hus. Det som är rätt idag kanske är helt fel imorgon. Hur vet jag? Hjärnkontoret går på högvarv. Nära överhettning. Det är jobbigt med beslut.

kvällens tankar

När kvällen kommer, och tröttheten med den, rasar delar av försvarsmuren. Tankar som jag annars gör allt för att hålla borta dyker upp. Sånt som jag försöker att inte tänka på. Saker som kan kännas jobbiga.
Jag är fortfarande i någon slags bubbla. Jag har inte gått vidare med mitt liv. Tillåter inte mig själv att vara svag. Tillåter inte mig själv att känna efter.
Ändå kommer tankarna på kvällen. Tankar som jag inte vill ta tag i. Inte vill tänka och reda ut.
Jag vet att tids nog kommer jag ta tag i alla tankar, mina känslor och mitt liv. Jag intalar mig själv att det blir så snart jag har mitt eget boende. Kanske dröjer det längre än så. Men ett som är säkert är att först och främst måste jag hitta tillbaka till mig själv igen.

Published with Blogger-droid v1.6.9

tillsammans igen

Allt är som det ska, barnet är åter på plats. Något av ett lugn sänker sig över mig. Den rastlösa känslan som kryper i min kropp när han är hos sin far har försvunnit. Det känns skönt. Som grädde på moset är det röd dag imorgon så vi har en hel dag tillsammans. Förhoppningsvis tittar solen fram så vi kan vara ute och hitta på något roligt.


Det har varit en tromb här i trakterna. Träd har blåst ner, tak har flugit iväg och strömmen har lyst med sin frånvaro. Jag missade hela grejen när jag befann mig i en närbelägen stad. Lite orolig var jag när jag kom hem idag. Funderade på om alla saker ute på gården skulle stå kvar. Gungställning, studsmatta, leksaker och utemöbler. Allt såg ut som vanligt.

trötthet

Jag kan tycka att tio timmars sömn borde göra susen. Uppenbarligen inte. En obeskrivlig trötthet har tagit över min kropp. Hela jag är trött. Är det ett steg i bearbetningen, ett steg till mitt nya liv. Jag hoppas i alla fall att det leder någonstans.

Allt känns så konstigt. När hela den här karusellen började fick jag frågan av en vän levde du det liv du ville leva resten av livet? Jag kan fortfarande inte svara på frågan. Jag upplever inte att jag saknar exet, i alla fall inte än. Jag vet inte om jag saknar det liv vi hade. Kanske är det så att sanningen inte riktigt har kommit ifatt mig. Jag kanske inte riktigt har förstått vad det är som hänt. Kanske hade det varit lättare om något verkligen hänt så jag hade något att vara arg över. Men nu, livet går vidare. Jag känner ingen egentlig skillnad förutom när jag måste vara ifrån sonen.
Jag hoppas och tror att det blir bättre när jag och sonen flyttat till något eget. Något där inga minnen finns. Någonstans att börja om på nytt. Ny energi.

Om några timmar åker sonen tillbaka till sin far. Det är pappahelg. Själv tänkte jag besöka de lokala butikerna, kanske finns något som jag behöver. Biblioteket tänkte jag också förära med ett besök. Jag har äntligen kommit tillbaka till läsningen. Försvinna till någon annans värld för en stund. Det känns skönt.

förbereda sitt barn att flytta

Jag och sonen har varit ute på en skön promenad. Min plan var att visa honom var vi eventuellt ska bo inom en snar framtid. Jag var noga med att berätta att inget är säkert än men att möjligheten finns (jag tror det blir så). Vi pratade runt omkring det faktum att vi ska flytta och vad det innebär. Att han ska få ett nytt rum och att vi ska köpa lite nya möbler till honom. Även om jag vill flytta helst igår tror jag det är bra för sonens skull att vi hinner prata igenom allt, att han får vara med och packa och bestämma lite. Det finns många funderingar hos en femåring.

ensamhetens tankar

Jag sitter här i min ensamhet. Tankarna vandrar. Först var jag inne på barnrumsinredning, sonen måste få ett storkillerum när vi flyttar. Jag har noll koll på sånt. Inspiration eftersökes. Nästa tanke var tycka synd om mig själv för att sonen är hos sin far. Det är ensamt och tyst. Jag vet inte vad jag ska hitta på. Strax kom jag på att jag ska vara glad. Både jag och sonens far vill vara med honom. Tänk alla de separerade föräldrar som inte har tid att vara med sina barn, som prioriterar bort det viktigaste. Hur idiotiskt är inte det?!!

Affirmation mina vänner. Kom ihåg att glädjas åt allt ni har. Tänk positiva tankar och sträva framåt. Det är vad jag ska göra.

väntan

Du har nummer 79 i kön, vi besvarar ditt samtal så fort vi kan. Den frasen hör antagligen till en av de tråkigaste att höra. Speciellt tråkigt är det om samtalet bryts när det äntligen börjar närma sig. Ungefär lika tråkigt är det att komma fram men få till svar Du får besked om en vecka eller så... Jag fullkomligen avskyr att vänta. Jag hinner göra mig en bild, planera in mer eller mindre i minsta detalj. Vänta, vänta, vänta. Jag har inte tid att vänta, mitt liv är nu.

samtal

Jag har alltid varit något av en telefonLisa. Många långa samtal finns registrerade i min historia. Irriterande nog fick jag samtal idag om att sängen inte kommer på onsdag. Jag måste vänta en vecka till. Suck suck suck... Någon gång mellan 07-16 kommer den, de ringer 30 minuter innan... Tidigare under dagen hade jag kollat om bostad men inte fått riktigt det besked jag väntade på. Känns som många negativa besked under väldigt kort tid. Dagen går. Ett paket finns att hämta i postlådan. Det kändes trevligt. Så ringer jag ytterligare ett samtal och fick ett väldigt bra besked. Imorgon måste jag hitta tid för att sitta vid telefonen ytterligare en gång. Kanske, kanske, kanske... Hur man än vrider och vänder på det hela så slutar det oftast bra. Jag hoppas att även denna historia slutar på ett tillfredsställandet sätt.

mer min

Måndag morgon. Jag börjar ha lite ångest för att sonen ska till sin far imorgon. Det är mitt barn, jag vill inte dela med mig. Det värsta av allt är att det blir två nätter eftersom torsdag är röd. En natt hemma och sen pappahelg. Varför måste man dela? Jag vill inte, vill inte, vill inte!!!

Det är väldigt svårt att hålla sig neutral i alla lägen. Även om jag vet att sonen har det hur bra som helst hos sin pappa och tycker det är jätte roligt vill jag att han ska längta mer efter mig. Trivas bättre här hemma. Ja, jag
är lite egoistisk. Sonen har alltid varit diplomat. Samma lika för alla. Älskar alla lika mycket. Det är bra. Men jag är lite ego. Alla mammor vet att barnen är lite mer deras, papporna finns bara där i periferin...

min min min

Soffan är på plats. Det känns underbart. Min soffa. Min, min, min. En soffa som jag valt helt på egen hand utan att någon behövde vara delaktig och medbestämmande. Soffan i sig är ganska maskulin (och gigantisk) - kantig och mörk, men har piffats med lite rosa och vitt lullull runt omkring. Det känns toppen.

På onsdag kommer min nya säng. För hoppningsvis får jag samma känsla av min, min, min, när den är på plats. Att det är mitt sovrum och inte sovrummet som jag har delat med barnets pappa i drygt sju år. Jag misstänker starkt att den bästa känslan kommer infinna sig när jag hittat mitt egna boende. Ett boende som bara är mitt, mitt, mitt och inget som jag delat med någon annan än sonen.

Jag väntar fortfarande på att någon känsla av ilska eller ledsenhet ska infinna sig. Kanske saknad. Inget kommer. Jag är fortfarande bara... Visst är jag glad över att allt går smidigt och att vi samarbetar, och framförallt att sonen inte kommit i kläm. Men jag vet att jag måste bearbeta, hitta mig själv och gå vidare. Frågan är bara när? Var hittar jag den vägen?

Ett samtal som utspelade sig mellan mig och en vän igår. (V = vännen, J = jag)
J: Tänk att jag skulle bli ungmö.
V: Hahahaha, det väntade jag mig inte komma från din mun.
J: Jamen, det är ju så. Jag gillar inte gå ut och jag tvivlar starkt på att den rätte kommer och plingar på min dörr.
V: Det trodde inte jag heller när jag gick igenom en separation. Du är inte mottaglig nu.
J: Kommer jag någonsin att bli det?
V: När du minst anar det.

Kanske är det så...

att stå upp för sig själv

Idag överraskade jag mig själv genom att visa att jag har skinn på näsan, när det behövs. Till saken hör att jag är ganska känslig för stämning, hur människor agerar och pratar. Vilket i och för sig kan låta otroligt eftersom jag var lyckligt ovetande om att jag skulle bli ensamstående och det kom som en spark i magen. Men hur som helst, jag fick en känsla för något tag sen och bestämde mig för att kolla upp hur det ligger till. Jag läste lagar och paragrafer. Det har jag fått användning av. Min uppgift i livet är att se om mitt hus, vilket jag också har gjort. Jag fick rätt. Jag är fruktansvärt stolt över mig själv. Så nöjd över att jag kollade upp och tog reda på sånt jag behöver veta. Det här är något jag ska fortsätta med. Information är människans bästa vän. Läsa och studera, se om sina möjligheter. Ikväll lägger jag mig med ett leende på läpparna.

I will survive

Det tar sig. Det är numera omöjligt att se TV i sovrummet, till sonens förtvivlan. Till min glädje hänger den på väggen i vardagsrummet. Den ser ut ungefär som en piss i Mississippi, eller en fluga på väggen. Det är ovant att ha så pass liten TV i vardagsrummet (hur i hela friden överlevde vi förr i tiden) men jag vänjer mig säkert. Det kändes i alla fall bra att ligga och slötitta på TV. Ännu bättre lär det kännas på lördagkväll när jag och sonen kan ligga i den nya soffan. När de nya gardinerna är på plats, nya piff piff kuddar inhandlats och nya fina filten tas fram. Lite tända ljus till det och myset är på högsta nivå.

I am stronger than yesterday, 
now it's nothing but my way, 
my lonliness ain't killing me no more.


Jag har lite ångest för att skriva. En vän sa idag att mitt skrivande känns mycket mer ärligt än tidigare och att jag skulle ta det som en komplimang. Nu känner jag pressen på mig...

jag tänker om

Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Efter dagens möte fick jag se svart på vitt att det saknas sisådär 10000kr i mitt lönekuvert varje månad. Det måste varit därför jag skaffade mig en studieskuld... eller så inte. Fick även lite tips och trix. Det finns mycket att lära, om det mesta.
Plan B. Jag ska kolla runt på lite lägenheter. Kanske finns det någon trea som passar mig och sonen. Som känns ljus, fräsch och fin. Fortsättning följer...

spöken på natten

Fy vad jag sovit oroligt i natt. Jag har vaknat var och varannan timme, tittat på klockan och insett att jag får sova några timmar till. Sista gången jag tittade på klockan var den 04.00, väckaren ringde 04.40. Mindre muntert men bara gilla läget. Nu är det säkert flera olika kombinationer som gjort att jag sovit dåligt, mitt halvkaotiska liv samt rädslan att försova mig när jag är ska vara först på plats på jobbet. Jag hoppas på bättre sömn i natt.

sudda och radera bort

Sudda sudda sudda sudda bort din sura min. Sudda sudda sudda sudda bort din sura min. Munnen den ska skratta och va' glad. Munnen den ska sjunga tralala. Munnen har du fått för du ska tralla. Sudda sudda bort din sura min.

Om man vill får man radera både det ena och det tredje från sitt livs historia. Det är i alla fall vad jag har börjat med. Anledningen? Det började vara fullt i datorns utrymme och vad passar bättre än att radera då?!! Känns som att det är en ganska passande tid att pyssla med lite sånt. Feng shui - jag har hört att det är bra. En bekant berättade att när hon separerade så körde hon feng shui genom hela huset, rum för rum. Det kändes betydligt mycket bättre efteråt. Det är kanske det jag också håller på med med mina möbelinköp, sökande efter bostad och fokuserande på framtiden...

jag har bestämt

Nu har jag bestämt mig. Det blir ingen lägenhet för min del. Det blir inte det här huset trots att många försöker säga till mig att det är ett bra hus och att vi hunnit med en hel del renovering genom åren. Jag ville egentligen inte köpa det här huset från första början och jag vill inte köpa det nu. Jag är ute efter ett hus som har fjärrvärme (eller dylikt) ett mindre garage för min bil för den snöiga kalla vintern. Ett hus där jag känner att visst vill jag göra om men det går att bo här och ta lite eftersom. Jag skiter trots allt inte pengar. Tyvärr är marknaden aningen trög här, det finns inte så många hus till salu och inte så många som tilltalar mig. Vet du av något hus som är lagomt stort och tilltalande för mig? Hojta i så fall...

på plats

Min nya TV möbel står numera på plats. Jag och en vän har byggt och fixat. Lite gör om gör rätt men till slut var alla delar på respektive plats.Kvinnor kan. Nu är det bara vänta med spänning på att även TVn ska komma upp på väggen. Imorgon ska det ske. Det kommer bli toppen. På något sätt går det köpa sig lycka. Jag blir så glad för varje ny sak som faller på plats. Till helgen är förhoppningsvis även soffan på plats, vilket innebär att TVrummets förvandling mer eller mindre är färdig. Det kommer bli toppen. Mitt vardagsrum!!

varför?

Det är lite jobbigt att vara hemma i ensamhet. Jag vill gärna ha liv och rörelse omkring mig. Det är inte jag men kanske behöver jag det nu för att slippa fundera. Den här kvällen vad inget undantag. Liv och rörelse, den ena skrattsalvan efter den andra. Ibland är människor bara så roliga. Så fick jag frågan ska inte du dricka? Nej, jag ska inte dricka. När tror du att du kan festa med oss? Om en vecka? Två? En månad? Jag vet inte när eller om jag ska dricka alkohol. Jag tänker inte utsätta mig för att tappa kontrollen innan jag hittat mig själv igen. Det får ta den tid det tar.

Så undrar jag varför stannar negativa saker kvar i hjärnan? Om nio av tio saker är bra är det den tionde och negativa saken som etsar sig fast, som bryter ner en. Helt onödigt och energikrävande. Hur arbetar man bort det tänker? Snälla, berätta för mig.

Published with Blogger-droid v1.6.9

hjärtat höll på att brista

Så var lördag slut också. Nu är det inte allt för länge kvar innan sonen kommer hem. Som jag längtar. Sonen hade bestämt sig för att sova hos sin faster. Jättekul för honom. Jag beslutade mig för att skicka ett SMS istället för att ringa och säga god natt. Anledningen var att jag vet hur mycket min älskade prins börjar längta hem, han är ingen sova borta typ. Så ringer telefonen, mitt barn gråter och vill komma hem. Mitt hjärta var nära bristningsgränsen. Det gör så ont så ont i mammahjärtat. Jag vet ju att han har det bra. Vi drog vår godnattramsa, jag berättade att vi ses imorgon och gav som förslag att han skulle ligga och se film i sängen sen avslutades samtalet. Imorgon blir det söndagsmys på hög nivå.

Idag har jag blivit många tusenlappar fattigare men också många grejer rikare. Det kommer bli bra. Fokus framåt.

vardag och helg

Jag vet inte om jag ska vara arg, ledsen, besviken eller glad. Kanske en kombination av alla möjliga känslor på en och samma gång. Sonen for till sin far idag. Pappa helg. Glad i hågen var han och jag vet att han har det bra. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om vi kan dela på helgen. Visst, absolut, får sonen vara med mig, jag vill inget hellre. Men sonen behöver sin pappa också, minst lika mycket. Han behöver en vardag med sin pappa, inte bara flänga omkring och göra roliga saker - även om det också är bra och roligt för honom. Jag blir kluven, vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Jag tänker som så, om jag måste göra något speciellt där sonen inte är inräknad får jag se till att styra det till de helgen jag är ensam. Kanske är det inte alla som tänker som jag. Samtidigt som jag vill att sonen ska få vara med sin pappa så mycket som möjligt vill jag ha honom hos mig, alltid. Hur jag än vrider och vänder på det hela så är sonen mitt barn, bara mitt (iaf i mina ögon). Så vad ger jag då för svar när jag får frågan om sonen får komma till mig?

ur barnamun

Mamma, ska du också flytta till pappas hus?
Nej, du och jag ska ju bo tillsammans och pappa i det nya huset.
Varför?
För att både mamma och pappa ska få vara glada.
.....
.....
.....
Det behöver ni inte.


Liten börjar få mer och mer funderingar. Det är lite konstigt det här med mamma och pappa i var sitt hus. Så ska det ju inte vara.

ur barnamun

Mamma ska jag sova hos pappa inatt?
Nej, det är imorgon du ska till pappa.
Ok.


Någon timme senare.

Hur ska jag klara mig utan dig när du är hos pappa?
Men mamma, jag sover ju faktiskt bara två nätter hos pappa och många mer hos dig. 


Thank God for that!!

facebook

Facebook i all ära men ibland blir det lite väl mycket information. Jag vill inte se/höra/läsa om renoveringen som pågår i det som var mitt drömhus. Jag vill helst inte lämna eller hämta sonen där. Jag hade planerat renoveringen in i minsta detalj, nu kan jag inte vara med och förverkliga den. Det gör ont. Helst vill jag slippa passera där. Främst och absolut så vill jag INTE komma med råd, tankar, idéer, smak och tycke. Jag ingår inte i husets planer längre. Jag tror jag behöver ett nytt projekt.

Published with Blogger-droid v1.6.9

blir jag lycklig nu?

Det sägs att det inte går köpa lycka, men det är helt klart värt ett försök.

Så kom då dagen när jag slutade tidigt. Hämtade barnet och sen den ena systerdottern för att sen bege oss mot kusten. Första anhalt, broder. Lite surr och pussande på barn, lämnade mitt eget barn och begav mig till affären. På affären konstaterade jag att säljare verkligen kan sin sak. Jag frågade, jämförde och frågade lite till. Resultatet blev lite dyrare än planerat. Jag ser det som en investering. Produkten anländer som drygt en vecka. Spännande, spännande, spännande!!!!

Nästa anhalt går till norr. Jag har kikat runt lite och känner mig ganska säker på mina val. Kalaset kommer bli toppen. Mitt, mitt, mitt, bara mina val.

När allt är på plats hoppas jag att jag kan påbörja läkningsprocessen. Kanske vara lite arg, vara lite ledsen, känna något annat än misslyckande, att det står loser i pannan på mig... Hitta tillbaka till mig själv.

min enda kärlek

Åh mamma vad fint du har gjort!! utropar sonen när han springer in i vardagsrummet i full karriär. Han tar en ordentlig lov där inne, hoppar upp i sofforna och ner igen. 
Åh mamma vad fint du har gjort!! säger sonen igen när det är dags för sängen. Sovrummet är ordentligt genomstädat och onödiga prylar är borta. Jag berättar om planerna på nya möbler och sonen blir eld och lågor. Det kommer bli så fint!!
Mitt älskade hjärtegryn, han vet minsann vad han ska säga och göra för att hans mamma ska bli glad. Empatisk och kärleksfull, har aldrig långt till en kram och vill ofta vara nära. Tur jag har min enda och sanna kärlek!!!

Åh Jesus Maria, snälla ge mig styrka!!!

imorgon är en annan dag

Det sägs att vi lär så länge vi lever. Många gånger känns det som en skröna, något man bara säger. Jag tänker inte så längre. Under den vecka som har gått sen det blev bestämt att familjen skulle splittra på sig, oj vad grejer jag har lärt mig om mig själv. Vad mycket nytt jag måste lära mig, sånt jag inte tänkt på tidigare, som bara flutit på av farten. Jämföra hit och jämföra dit, var finns bästa alternativet just för mig. Hur fungerar det? Vilka är fördelarna?

Jag är så trött, jag är så trött. Kvällarna när jag är ensam, när sonen är hos sin far, jag kan inte somna. Jag väntar in i det längsta med att lägga mig sen ligger jag och ser TV till samvetet säger sov för att orka imorgon. När morgonen kommer känns allt som vanligt. Så kommer jag på vad som hänt...

Jag frågade när slutar det göra ont? Jag fick inget svar. Någon säger till mig du är så stark, du ser alltid allting från den ljusa sidan. Visst, kanske är jag stark och ja, jag försöker fokusera framåt. Men klumpen i min mage (som förvisso blir mindre och mindre) visar ingen antydan till att försvinna. Känslan av att vara en förlorare, att jag har misslyckats (även om vi var två) gör ont. Alla möjliga känslor som jag låst in med dubbla och trippla hänglås. När ska de explodera? Hur kommer jag att reagera då? Jag är väl medveten att jag antagligen kommer gå igenom alla olika känslostadium. Komma till insikt och antagligen lära mig ännu mer om både mig själv och livet. Men när? Det här gör ont.

lite fix

Just den är stunden känns som en helt vanlig måndag. Jag och liten är ensamma hemma, jag äter frukost och han sover gott under mitt täcke, precis som det alltid har varit. Men det är nu, om jag tänker längre så slutar det vanliga. Liten ska sova hos sin pappa inatt eftersom han är ledig imorgon. Själv ska jag iväg och se film med en tjejkompis, Life as we know it. Aningen passande titel...

Igår gjorde jag ett ryck här hemma. Ringde mina underbara systerdöttrar som kom på stört. Sonens rum fixades med städ och lite möblering. Nu har han ett storkillerum med skrivbord. Mäkta stolt är han. Malmbyrån som jag velat ha ut i evigheter är borta och in kom istället mitt skåp som jag kämpat och målat och ett nya knoppar skruvades fast. Trots att det ska in ny soffa i vardagsrummet kände jag ett behov att ändra om. Jag tror inte det blev speciellt mycket bättre men det är iaf något annat.

Idag går naglarna i en härligt lilarosa nyans.

fritid

Jag har tidigare haft barnlediga dagar. Dagar när det bara varit jag. Jag har verkligen uppskattat de dagarna. Dagar när jag gjort absolut ingenting. Vetskapen att sonen får kvalitetstid tillsammans med sin far. Nu känns de dagarna mindre roliga. Vad ska jag göra? Rastlösheten kryper i mig.

Jag har fantastiska vänner. Vänner som ser till att jag har något att göra. Vänner som ger råd. Vänner som ställer upp. Det sägs att de absolut bästa vännerna visar sig i situationer som den här. Det är sant. Du får gråta säger de till mig. Inte en tår kommer från mitt öga. Du får vara arg men jag stannar helt neutral. Fokus, gå framåt. Jag vet att tårarna kommer. Jag vet att jag kommer vara arg. Men inte nu. Jag har låst in alla känslor i en bubbla med trippla hänglås.

Nu ska jag gå till en av mina fantastiska vänner, hon ska dra med mig ut på äventyr. I kväll kommer sonen hem.

verklighet

Det börjar komma en del frågor från sonens sida. Det blev plötsligt verklighet när han skulle sova hos pappa. Som tur var hade jag starka tjejer vid min sida som gått igenom samma sak och höll mig från att åka dit. Jag ringde så vi pratade med varandra istället. Vi ska tydligen bygga ett hopp. Vi behöver järn, kartong, plast, tejp och brädor. För att sen slingra den lilles tankar gav jag honom idén att imorgon när han vaknat rita en beskrivning över hur vi ska gå till väga när vi bygger detta hopp och att vi ses imorgon igen. På något sätt nöjde han sig med det. För nu i alla fall.

Mitt hem är inte komplett längre. Var inte för snäll, säger de runt omkring mig. Men vissa saker måste jag bara köpa nya, främst för min egen skull. Jag måste göra om för att få hemmet till mitt, bara mitt och sonens. Rosa är bra har jag hört, det är för tjejer.

out of control

Livet blir inte alltid som planerat. Ibland händer oförutsedda grejer. Drömmar krossas. Familjer går isär.

Idag har jag varit och tittat på en ny soffa. Kontrollfreak som jag är hade jag redan sett ut vad det var jag var ute efter. Både jag och sonen föll för den direkt. Till veckan ska jag iväg och beställa den. Jag behöver fundera lite till bara för säkerhets skull, utifall att...

Det känns lite konstigt att samla ihop ägodelar. Att dela ett liv, ett hem. Den där kontrollen jag pratade om, jag saknar den. Lite som att flyta runt på ett stormande hav utan att vara direkt simkunnig, som jag...

teknik i all ära

Vad irriterande, igårkväll skrev jag ett inlägg om cykling, men nu är det försvunnet. Teknikens under...

Det är läge att måla om naglarna, ett bra fredagsnöje tycker jag. Jag kräver inte så mycket. En lugn fredag utan några större utsvävningar. Samla nya krafter och göra ett ryck imorgon när det är lördag. Blir en sväng till stan för att kolla in diverse nödvändigheter. Planer. Gör om, gör rätt. Det är min melodi. Vilken är din?