Försvinn

Jag är nästan helt säker på att jag tidigare skrivit om hur jag påverkas av hur stämningen är i ett rum. Det kan vara jätte jobbigt och nästan ge ångestliknande känslor. Det svåra är att det är nästintill omöjligt att ta på vad det är och när jag inte vet snurrar tankarna i ljusets hastighet... Det går otroligt fort och jag tycker inte om det.

Var det bättre förr???

Oh herre Gud, det är jobbigt att ha känslor... Fy rackarns säger jag bara!!! Sårbar är bara förnamnet. Dubbel glädje och dubbel sorg

Ljuset närmar sig

Hur det kommer sig att det är mycket lättare att sätta ord på negativa känslor och upplevelser? Varför finns inte behovet att skriva av sig på samma sätt när allt känns bra och rosaskimrande?

Just nu känns allt bra. Jag börjar få rutin på min vardag, tröttheten hänger inte över mig på samma sätt. Han jag börjat träffa känns mer än rätt. Han är en helt annan människa än vad jag först trodde. Han har väckt många känslor jag inte trodde fanns hos mig. Jag fortsätter att lära om mig själv och just nu kan jag se en ljus framtid.

Är det det här som kallas kärlek?

Att längta efter någon så fort dörren stängs? Att varje tanke och alla planer inkluderar personen? Att samarbeta i köket och med tvätten? Att hjälpa den andra allt man bara kan? Att känna pirr i hela kroppen av att se personen? Att känna ännu mer pirr att vidröra personen? Är det såhär det känns att vara kär?