insidan vs utsidan

Jag för en inre strid med mig själv. Hjärtat säger en sak och hjärnan något helt annat. Det handlar om min vikt. Det handlar om hur jag ser ut. Egentligen vet jag att jag är fin som jag är. Egentligen vet jag att jag inte behöver gå ner mer i vikt. Jag har mina nyckelben och jag har mina höftben och egentligen tycker jag att jag är ganska fin nu. De som känner mig säger att jag måste sluta. De som känner mig säger att jag är fin och jag blir glad över deras ord. Samtidigt, varje kväll står jag på vågen. Genom att stå där kvällstid kan jag räkna ut på ett ungefär hur morgondagen ser ut. Det första jag gör på morgonen är att stå på vågen. Vissa dagar känns det bra, andra dagar... Idag var en bra dag, det lägsta resultatet någonsin vad jag kan komma ihåg. Någon slags konstig glädje sprider sig i kroppen. Någon säger, snart är du där, snart, lite till bara, lite till...

Istället för att ta tag i de verkliga problemen, som finns på insidan, fokuserar jag på utsidan av mig själv. Det är lättare, det gör inte lika ont. Jag hittar fel, jag hittar brister. Jag vet om det men kan inte kontrollera det. Självförtroendet är för lågt, för dåligt. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

STOPP och respekt

Att fortsätta jobba med sig själv tror jag är väldigt viktigt. Jag tror jag har en ganska tydlig bild om var jag är på väg och hur jag vill ha det. Jag jobbar dagligen med min självkänsla och självförtroende och det här har på sätt och vis varit en ganska bra vecka. Jag upplever inte att jag är allra längst ner på botten och jag tror jag har en förklaring till varför.

En vän sa till mig under helgen att det var på tiden att jag stampade ner foten och sa STOPP på riktigt. Kanske lyckades jag förmedla mitt stopp.

Under senaste tiden har jag påpekat att det inte är ok att behandla mig utan respekt. Jag går inte med på att någon är otrevlig och arrogant mot mig bara för att. Tyvärr har det hänt och för att undvika att det händer igen tog jag tag i problemet. Jag kontaktade personen och sa som det var, så som jag upplevt det som hänt. Personen hade tänkt på händelsen, höll med och bad om ursäkt. Mycket kan jag gå med på och mycket accepterar jag men när det går till gränsen att det tär inom mig då måste jag säga STOPP.

Det här är mitt sätt att bygga upp min självkänsla. Att kunna säga till andra när de gör saker som får mig att må bra. Att kunna säga till andra att de är fina så som de är. Att kunna säga till andra att jag mår dålig när du gör si och så mot mig. Att både kräva och visa respekt.

i paketet

När jag kom hem från jobbet hängde en påse på dörren. I påsen låg ett paket. Det fanns inget kort eller meddelande men jag räknade snart ut vem det var ifrån. När jag såg innehållet blev jag säker på vem som varit så omtänksam, någon som verkligen känner mig. Tack vännen!!!

Bilden är lånad från Therese Sennerholt

Jag var fruktansvärt sugen på att lägga ut ett eget foto av tavlan men....

egoistisk...

Det sägs att äkta vänner är de vänner som kan säga vad de tycker och tänker till varandra. Äkta vänner är personer som inte behöver hålla med bara för att det är enkelt. Äkta vänner är personer som visar tydligt när de tycker att något går fel till. Äkta vänner är det som finns där trots meningsskiljaktigheter.

Jag har förändrats väldigt mycket som person och jag vet med mig att jag har fler förändringar framför mig. Jag är också medveten om att jag på sätt och vis är väldigt egoistisk just nu. Mycket handlar om mig. Mina tankar och funderingar. Jag gör ibland konstiga val och prioriteringar. Jag måste gå igenom det här. Jag måste få vara egoistisk och jag måste få möjlighet att testa och undersöka för att till slut komma till den väg som ska leda mig rätt. Det kan ta tid och det får det göra. Jag måste för att bli hel igen.

Det smärtar mig att jag har vänner som upplever att jag inte är närvarande när vi ses. Det smärtar mig att vi inte kan finnas där för varandra just nu. Av någon underlig anledning befinner vi oss alltid i olika faser i livet. Kanske är det så som en annan vän sa beroende på var i livet vi befinner oss behöver vi olika vänner. Men jag vet, att när det verkligen gäller så finns alla mina vänner där.

nya mönster och rutiner

Tiden går ruskigt fort, den springer iväg. Snart är oktober månad slut och vi går in i november. Går november lika fort som oktober kommer vi ha december innan vi vet ordet av det. Under kvällen läste jag om julen hos den här tjejen,  det fick mina tankar att vandra iväg.

Ganska snart efter separationen från mitt barns far insåg jag att allt kommer bli annorlunda. Från att följt mönster och haft rutiner under många år till att lämna allt vad invanda mönster och rutiner heter. Det är svårt med förändringar. Nu är det nya mönster och nya rutiner som gäller.

Ett mönster som uppstår ganska snart i ett förhållande är hur julen firas. Alla har vi våra seder och vanor. Vartannat år med respektive familj brukar vara ett ganska vanligt mönster. Det mönster fanns även i min familj, familjen jag hade. Förra julen firades hos min bror och med min familj. Den här julen skulle firas med sonens farmor och den sidan av sonens familj. Nu förstår ni kanske var jag är på väg... Jag kommer inte vara med min son på julafton. Det känns helt galet fel. Det sliter i hjärtat. På något sätt måste jag hitta ett alternativt sätt att fira julen. Lilla julafton av något slag är givet men hur det ska gå till vet jag inte än. Säg gärna till om ni har några förslag, alla tips mottages med glädje.

flickdrömmen

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Idag har jag blivit erbjuden en resa till Thailand där i månadsskiftet januari februari. Jag har blivit erbjuden att få pengar för mellanskillnaden som skulle bli på min lön om jag skulle vara föräldraledig i två veckor. Jag har blivit erbjuden att få vara delägare i ett hus. Jag har blivit erbjuden alla mina flickdrömmar. Jag har möjlighet att få allt jag någonsin drömt om.

Den enkla vägen skulle vara att ta emot allt det här. Materiellt och ekonomiskt sett skulle det underlätta avsevärt men vi vet att det är inte så livet fungerar. Livet är inte enkelt. Livet är inte alltid en dans på rosor. Pengar är inte allt. Alla drömmar slår inte in och andra får vi fortsätta drömma om. Känslan måste vara rätt. Det blir så lätt fel...

where to start?

Jag kan berätta att mellan klockan 6-7 en lördagmorgon är det väldigt lugnt och stilla i Small Town.
Jag vaknade strax innan halv fem. Låg och snurrade i sängen. Kände hur det sög i magen. Kände hur det grävde. När klockan närmade sig sex bestämde jag mig för att göra något åt saken och gick ut på en promenad.

Jag har flera gånger trott jag varit ner på botten men känslan jag bär inom mig nu är något helt annat. Jag kan inte direkt ta på vad det är som är kärnan till problemet men jag vet några bakomliggande faktorer. Min stora fråga är hur jag ska göra för att börja må bra igen. Var ska jag börja nysta?

berg och dalbana

Det känns som hela jag åker berg och dalbana. Ena dagen är det uppåt uppåt och nästa enbart neråt. Det kan till och med ske under en och samma dag, under en kort stund. Jag är allt annat än stabil.
På jobbet finns det någon om sagt att jag befinner mig i en slags kris. I mina öron låter det väldigt allvarligt, det är inte riktigt så jag ser det. I och för sig vet jag inte riktigt hur jag ser på mig själv längre eftersom det växlar hela tiden. Någon har gett som förslag att jag borde prata med någon... Själv vet jag bara att det här har varit en extra tung vecka. Kanske har det växlat ovanligt mycket och därför varit tyngre än tidigare. Vad det än är hoppas jag på ett ljus i tunneln inom en väldigt snar framtid.

positiv energi

Jag känner mig ovanligt uppåt ikväll. Ibland är jag så fantastiskt rolig, jag får verkligen till det och känner mig riktigt stolt över mig själv.

Jag undrar hur många gånger jag har skrivit hur fantastisk jag tycker människan är? Hur vi kan påverka varandra och de gånger det är till det bättre är det verkligen helt fantastiskt. Det handlar om utstrålning och energi. Det handlar om att ta fram de bästa sidorna hos varandra. Jag har många vänner av det slaget, underbara fantastiska vänner.

Det finns vänner som påverkar oss mer än andra beroende på var i livet vi befinner oss. Oavsett vem vännen är, så länge vänskapen ger mer energi än den tar och så länge vänskapen påverkar oss positivt, kan jag tycka att det är en bra anledning till att umgås.

Å andra sidan...

...har jag helt fantastiska vänner. Vänner som ställer upp i vått och torrt. De riktiga vännerna finns där oavsett om kontakten varit sporadisk under åren. Jag har fått nya vänner och bekantskaper och lärt mig vara mer social och utåtriktad. Jag har fått en bättre, ärligare, personligare och mer öppen relation till min mamma. Det känns verkligen jätte bra. Jag har vågat visa mig svag. Jag har vågat be om hjälp. Jag har bett om ärlighet och nu äntligen tar jag emot vad andra försökt säga till mig under väldigt lång tid.

Jag är otroligt glad för mina vänner. Jag är otroligt glad att jag äntligen vågar erkänna mig svag. Jag är glad att jag är medveten om hur jag mår (även om det inte är bra) och jag är glad över all insikt jag fått.

Jag försöker fortfarande stå framför spegeln och säga att jag är fin. Det går inte men jag arbetar på det. Jag har inget självförtroende men min självkänsla har börjat växa. Jag accepterar inte att någon är otrevlig mot mig utan anledning, då säger jag STOPP!

Det är stunderna när vi vågar se livet från den ljusa sidan som ger energi, precis så som äkta vänner gör.

så lätt att vara negativ

Varför är det mycket lättare att skriva ner ord som är negativa? Varför är det lättare att beskriva en negativ känsla? Varför är det lättare att beklaga sig offentligt än berätta om det positiva? Negativa spiral försvinn!!!

Söndagkväll när jag bäddade ner mig under mitt varma sköna duntäcke gjorde jag en överenskommelse med mig själv. Då jag tror på afrimation bestämde jag mig för att börja veckan med positiva tankar om mig själv. Måndagmorgon kommer och jag står framför spegeln. Jag har laddat med orden Jag är fin! Jag är bra precis som jag är! Så jag står alltså där framför spegeln i endast trosor och inser att mina bröst totalt har försvunnit, jag ser ut som en missanpassad vuxen person i en 11 årings kropp. Behöver jag säga att det inte blev någon lyckad afrimation?

Tanken som tidigare bara varit en frö började gro på allvar, jag funderade på frågan ur flera olika aspekter. Varför vill jag göra det här? För vem? Kommer jag trivas bättre med mig själv? Tanken att fixa till brösten är inget som kan beslutas från en dag till en annan. Så jag pratade med en vän som gått igenom det här. Hon hade många fina synpunkter men det som fastnade var när hon sa till mig Du ska veta att du inte kommer må bättre bara för att du fixar brösten. Först och främst måste du ta tag i det här med din vikt. Jag blev lite chockad eftersom den här vännen aldrig tidigare påpekat något angående min vikt, jag har mer känt mig peppad eftersom vi på något sätt har samma ideal. Det är snyggt med nyckelben och höftben på något idiotiskt sätt...
Så från bröst gick tankarna till min vikt. Ja, jag fortsätter att rasa i vikt och jag vet inte varför. Jag äter tre gånger varje dag. Frukost, lunch och middag samt att jag många gånger äter något på kvällskvisten. Jag vet att jag har en skev bild av mig själv samtidigt som jag vet om att det är fruktansvärt länge sen jag var så här liten. Jag vet att jag är i bättre form än många som är tio år yngre än mig och jag vet att jag egentligen inte ska klaga på mig själv. Jag är ganska säker på att en anledning till varför jag fortsätter gå ner i vikt har att göra med hur jag mår. Jag mår piss dåligt. Jag vet om det. Det jag däremot inte är helt säker på är varför jag mår så dåligt. Jag vet inte den egentligen anledningen vilket gör att jag inte kan ta tag i problemet.

Jag väljer att lyssna på min vän som menar att mina problem inte blir lösta av att jag köper mig nya bröst. Jag väljer att ta det lungt och se var jag befinner mig om några månader. Känns det här fortfarande viktigt när jag mår bättre då kan jag göra det av rätt anledning.

my place vs a new place...

Jag behöver verkligen hitta mig en annan lägenhet. Det är typ omöjligt, och än svårare när jag har lite koll på var jag skulle vilja bo. Mitt krav är att sonen ska kunna vara ute, att min älskade far ska kunna hälsa på och att området är lugnt. Tyvärr växer inte 3:or med bra hyra på träd. Men som sagt, råkar du veta av någon 3:a här i small town som är på gång, hojta till.

Ja, jag tycker om mitt princess penthouse. Lägenheten är verkligen jätte mysig med sina vinklar och vrår. Med lite ork och energi skulle det kunna bli hur bra som helst. Men nu är jag inte ensam och största anledningen till att jag behöver flytta är min älskade son.

Förstå hur det sliter i mammahjärtat när liten säger mamma det finns inget att göra här. När jag ser hur mitt lilla älskade hjärta misstrivs. Visst tycker han om när vi sitter tillsammans och spelar spel, bygger lego eller vad det nu kan vara men de gånger jag inte har tid att sitta ner med honom. Det finns trots allt måsten och dygnets 24 timmar är många gånger för få.

Jag minns när sonen var baby och hur obehagligt jag tyckte det var att bära honom nedför bron. Det var två trappsteg. Nu går vi dagligen 62 trappsteg upp och 62 trappsteg ner. Idag inträffade det värsta som kan hända i en stentrappa, liten ramlade och åkte på mage ner. Förstå paniken! Liten skulle vara snäll med sin mamma och ta soppåsen som stod och väntade. Det blev övervikt framåt och swisch... Som tur var gick det bra. Ett blåmärke på knät och en skärrad kille. Det är tur det små liven är mjuka.

formen

Varje morgon står jag på vågen. Jag vet att det är ett sjukligt beteende och jag vet att muskler väger mer än fett. Jag vet att jag är smalare än jag varit på många många år och jag vet att jag tränar och håller mig i form.

Igår åt jag mer än jag ätit på länge. Jag åt flera måltider. Jag åt en onyttig middag, skräpmat kan jag äta under helgen men inte mitt i veckan. När jag stod på vågen fick jag ångest...

Min plan är att träna direkt efter jobbet idag. Sen måndag kväll har jag haft känningar i halsen och vet inte riktigt om jag vågar träna. Jag behöver träna. Jag behöver springa. Jag behöver det för min egen skull. Jag behöver det för att må bra. Jag behöver det för att förbränna. Jag behöver det för att hålla mig i form.

fokus

Tiden har lärt mig att fokus är något bra. Att lägga ner både hjärta och själ gör att vi koncentrerar oss, vi fokuserar ordentligt. Mitt fokus just nu är sonen och jag. Min tid, min vilja och min ork räcker inte till annat. Jag är inte intresserad av annat.

Vissa stunder känns det som att jag mår bättre. Jag tror det är så det ska vara. Tiden läker alla sår sägs det. Det går lite lättare att vara ensam men jag är långt ifrån trygg. Det är jobbigt att åka hem till en tom lägenhet.

Fokus framåt. Just nu vet jag hur jag vill ha det. Framtiden är ett oskrivet blad...

min väg

Ibland känns det som att jag kommer fundera mig gråhårig.

Senaste månaderna har varit händelserika. Som jag sagt så många gånger förr har jag lärt mig, och fortfarande lär, massor nya saker om mig själv. Min senaste insikt handlat om självförtroende och självkänsla. Mitt självförtroende är på botten och skrapar under tiden som min självkänsla har ökat. Det låter aningen befängt men så är faktiskt fallet.
Självförtroendet, den bild jag ser i spegeln och mitt egentliga jag...
Självkänsla, mitt hem är min borg, här är det jag som bestämmer reglerna. Jag kräver respekt.

Jag har lång väg kvar att vandra men jag går i alla fall min egen väg. Den väg som jag har valt att följa och ingen annan kan säga vilket håll jag ska gå...

Published with Blogger-droid v1.7.4

baravara

Jag har haft en fantastisk dag och mina tankar har besökt landet 'baravara'. Jag hoppas på att återvända dit snart igen. Det var en skön plats, känna att jag befann mig i nuet. Inga krav, inga måsten. Nu är det kväll, eller natt, och tankarna gör sig påminda igen.

Dagen till ära har jag varit ledig. Som sig bör började jag dagen på gymmet. Skönt. Jag har hjälpt en vän och besökt mina föräldrar. Det är intressant att jag kan prata mer personligt och privat med min mor och far nu än i mitt tidigare liv. Jag ser fler och fler förändringar hos mig själv och jag tror de går i rätt riktning. Sist men inte minst blev det en sväng på stan med lite diverse fynd.

Tro det eller ej, kvällen har jag tillbringat i min ensamhet och det har varit riktigt skönt trots att hjärnspökena börjar göra sig påminda igen.

Published with Blogger-droid v1.7.4

vardagslyx

För att få livet att gå ihop och må så bra som möjligt måste vi ibland unna oss saker. Ge oss själva presenter och uppskattning. Min present till mig själv den här veckan var en ledig fredag. Ledig fredag bara för att. En fredag för mig själv. Möjlighet att rensa inom mig och bara vara. En extra lång helg. Vardagslyx kallas det.

mandel

Jag gillar service på hög nivå. Igår skickade jag efter ett par byxor från mandeldesign. Idag finns de att hämta på mitt lokala utlämningsställe eftersom brevinkastet var för litet. Snabba ryck, när det inte sitter fast, sånt tycker jag om.

Published with Blogger-droid v1.7.4

att ta beslut

Beslut. Eller rättare sagt beslutångest. Jag har lovat att verkligen tänka över vad det är jag vill. Hur jag vill och på vilket sätt. Jag har helgen på mig... Ibland får jag känslan av att ge lillfingret men att bli av med hela armen. Det känns som att jag inte klarar av att andra ställer krav på mig. Min första känsla, så som jag känner just här och nu vill jag bara ha mig själv och sonen. Att vi ska bygga upp något eget. Att vi ska vara centrum. När jag säger mitt hjärtas mening, att jag bara kan leva i nuet och inte vet vad morgondagen har att ge, får jag känslan av ultimatum tillbaka. Jag skrev så sent som i morse att tid är det jag behöver. Tid att läka mina sår. Tid att hitta mig själv. Tid att fokusera framåt. Har jag svaren inom mig? Vet jag redan vad jag vill? Är jag rädd för eventuella konsekvenser?

jag har rätt mycket med mig själv....

Ibland får jag känslan att jag vaknar upp för en stund. Lite som att jag kliver ur min egen kropp och tittar på mig själv från ett annat perspektiv. Jag ser sånt jag annars har svårt för att se.

Senaste månaderna har varit en känslomässig berg- och dalbana. Jag åker fortfarande upp och ner både i humör och känslomässigt och jag misstänker att det kommer vara så ytterligare ett tag. Det får vara så. Det måste vara så. Jag har så mycket inom mig som ska bearbetas. Det är jobbigt och när det kryper som mest innanför skinnet vet jag inte var jag ska ta vägen. Tiden är den enda som kan hjälpa mig...

Plötsligt blev jag så väldigt förståndig.....

det var inga svar

Efter lördagens fruktansvärt jobbiga morgon. Efter att jag känt mig jagad av mitt inre hela dagen. Efter att jag tagit mod till mig att utöka min sociala sida vaknade jag söndagmorgon med en känsla av svar. Några svar hade kommit till mig. Jag hade frågat. Andra hade frågat. Alla inblandade hade svarat. Känslan kanske har jag varit nere på botten och nu har det vänt rörde sig inom mig.

Sen kommer funderingarna. Analyseringar på hög nivå. Analyseringar in i minsta detalj. Varför analysera? Varför inte bara nöja sig och vara glad? Varför lägger vi in så mycket i allt?

En vän sa till mig Vad skulle du själv svara på dina frågor? Utgå från det... Vet ni hur svårt det är?

Idag är det tisdag och klumpen i magen är lika stor igen. Det gräver...

frågor och svar

Det känns bra när vi får svar på några frågor. Ett faktum är dock att nya frågor dyker upp i samma stund.

Tänkande, ältande, funderande och beslut. Allt hör ihop och tar uppenbarligen aldrig slut.

Nu då?!!

Published with Blogger-droid v1.7.4

misslyckat bara vara

Då sonen vaknade okristligt tidigt gjorde jag valet att försöka ligga kvar i sängen och bara känna lugnet. Det dröjde inte många sekunder innan det började krypa innanför skinnet på mig. Den grävande oroskänslan i magen gjorde sig påmind. Min första tanke var fy så onödigt av mig att äta de där chokladbitarna igår. Nästa tanke kom efter en snabb genomgång av facebook ok de personerna ska ut ikväll vilket innebär... sen satt jag och dividerade med mig själv. Varför känner jag mig svartsjuk på en person som jag vet egentligen bara gett mig en känsla? När känslan uteblev var personen inte så speciellt som jag först trodde. Varför vill jag ha uppmärksamhet av någon som uppenbarligen inte vill ge mig det? Varför vill människan ha det hon inte kan få? Destruktivt beteende kanske det kallas. Stora frågan är ändå, är det verkligen det här som är den stora energiboven som gör att jag mår dåligt eller är det något annat?

Jag försökte prata med min mamma igår. Jag och min mamma brukar inte prata på den här nivån. Självklart är mamma orolig och inte blir det bättre när jag säger att enda gången jag egentligen mår bra är när jag springer. Prata med dina vänner, vad säger de? frågar mamma. Jag har pratat och ältat med mina vänner men nu börjar jag känna att jag pratar om samma saker gång på gång. Stackars vänner, ni måste vara helt trötta och färdiga som fått höra samma sak nu i flera månaders tid. En vän sa Jag lyssnar men jag har inget nytt att komma med, jag kan inte ge dig fler svar. Jag har de mest fantastiska vännerna men nu är jag rädd att bägaren börjar vara full, att jag tar för mycket energi från de. Jag hoppas de säger STOPP om så är fallet.