misslyckat bara vara

Då sonen vaknade okristligt tidigt gjorde jag valet att försöka ligga kvar i sängen och bara känna lugnet. Det dröjde inte många sekunder innan det började krypa innanför skinnet på mig. Den grävande oroskänslan i magen gjorde sig påmind. Min första tanke var fy så onödigt av mig att äta de där chokladbitarna igår. Nästa tanke kom efter en snabb genomgång av facebook ok de personerna ska ut ikväll vilket innebär... sen satt jag och dividerade med mig själv. Varför känner jag mig svartsjuk på en person som jag vet egentligen bara gett mig en känsla? När känslan uteblev var personen inte så speciellt som jag först trodde. Varför vill jag ha uppmärksamhet av någon som uppenbarligen inte vill ge mig det? Varför vill människan ha det hon inte kan få? Destruktivt beteende kanske det kallas. Stora frågan är ändå, är det verkligen det här som är den stora energiboven som gör att jag mår dåligt eller är det något annat?

Jag försökte prata med min mamma igår. Jag och min mamma brukar inte prata på den här nivån. Självklart är mamma orolig och inte blir det bättre när jag säger att enda gången jag egentligen mår bra är när jag springer. Prata med dina vänner, vad säger de? frågar mamma. Jag har pratat och ältat med mina vänner men nu börjar jag känna att jag pratar om samma saker gång på gång. Stackars vänner, ni måste vara helt trötta och färdiga som fått höra samma sak nu i flera månaders tid. En vän sa Jag lyssnar men jag har inget nytt att komma med, jag kan inte ge dig fler svar. Jag har de mest fantastiska vännerna men nu är jag rädd att bägaren börjar vara full, att jag tar för mycket energi från de. Jag hoppas de säger STOPP om så är fallet.