Soffan är på plats. Det känns underbart. Min soffa. Min, min, min. En soffa som jag valt helt på egen hand utan att någon behövde vara delaktig och medbestämmande. Soffan i sig är ganska maskulin (och gigantisk) - kantig och mörk, men har piffats med lite rosa och vitt lullull runt omkring. Det känns toppen.
På onsdag kommer min nya säng. För hoppningsvis får jag samma känsla av min, min, min, när den är på plats. Att det är mitt sovrum och inte sovrummet som jag har delat med barnets pappa i drygt sju år. Jag misstänker starkt att den bästa känslan kommer infinna sig när jag hittat mitt egna boende. Ett boende som bara är mitt, mitt, mitt och inget som jag delat med någon annan än sonen.
Jag väntar fortfarande på att någon känsla av ilska eller ledsenhet ska infinna sig. Kanske saknad. Inget kommer. Jag är fortfarande bara... Visst är jag glad över att allt går smidigt och att vi samarbetar, och framförallt att sonen inte kommit i kläm. Men jag vet att jag måste bearbeta, hitta mig själv och gå vidare. Frågan är bara när? Var hittar jag den vägen?
Ett samtal som utspelade sig mellan mig och en vän igår. (V = vännen, J = jag)
J: Tänk att jag skulle bli ungmö.
V: Hahahaha, det väntade jag mig inte komma från din mun.
J: Jamen, det är ju så. Jag gillar inte gå ut och jag tvivlar starkt på att den rätte kommer och plingar på min dörr.
V: Det trodde inte jag heller när jag gick igenom en separation. Du är inte mottaglig nu.
J: Kommer jag någonsin att bli det?
V: När du minst anar det.
Kanske är det så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar