Jag kan tycka att tio timmars sömn borde göra susen. Uppenbarligen inte. En obeskrivlig trötthet har tagit över min kropp. Hela jag är trött. Är det ett steg i bearbetningen, ett steg till mitt nya liv. Jag hoppas i alla fall att det leder någonstans.
Allt känns så konstigt. När hela den här karusellen började fick jag frågan av en vän levde du det liv du ville leva resten av livet? Jag kan fortfarande inte svara på frågan. Jag upplever inte att jag saknar exet, i alla fall inte än. Jag vet inte om jag saknar det liv vi hade. Kanske är det så att sanningen inte riktigt har kommit ifatt mig. Jag kanske inte riktigt har förstått vad det är som hänt. Kanske hade det varit lättare om något verkligen hänt så jag hade något att vara arg över. Men nu, livet går vidare. Jag känner ingen egentlig skillnad förutom när jag måste vara ifrån sonen.
Jag hoppas och tror att det blir bättre när jag och sonen flyttat till något eget. Något där inga minnen finns. Någonstans att börja om på nytt. Ny energi.
Om några timmar åker sonen tillbaka till sin far. Det är pappahelg. Själv tänkte jag besöka de lokala butikerna, kanske finns något som jag behöver. Biblioteket tänkte jag också förära med ett besök. Jag har äntligen kommit tillbaka till läsningen. Försvinna till någon annans värld för en stund. Det känns skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar