Två sidor av myntet

På samma sätt som det alltid finns två sidor av myntet kan en och samma händelse tolkas på olika sätt av olika personer.

För länge länge sen var det en vän till mig som sa "allt är inte enbart svart eller vitt, det finns nyanser. En rosa värld". Just då lät det komiskt men jag har haft lång tid på mig, lärt mig mycket nytt om mig själv, idag vet jag vad min vän menade.

Jag vet att jag många gånger tolkar in mer än vad det egentligen är. Min första tanke är oftast antingen svart eller vit. Får jag fortsätta fundera, prata ut så blir världen många gånger mer nyanserad än vad jag först trodde.

Kanske tar jag folk på orden.
Kanske behöver jag inte välja mellan pest eller kolera.

Pest eller Kolera

Du har alltid val, olika vägar att gå. Det är du som bestämmer vilken väg du ska gå, ingen annan kan göra det åt dig.

Det går inte med ord beskriva hur en "svart" värld ser ut. Hur det är att leva i en bubbla långt ner på havets djup. Du måste varit där själv för att ha minsta tillstymmelse till att förstå. Någon kanske tro att den världen inte existerar, att det är ett val att vara eller inte vara där.

Du står återigen vid ett vägskäl, funderar vilken väg du ska ta. Någonstans inom dig har du svaret men just här och nu känns det som att välja mellan pest eller kolera. Att äta kakan eller ha den kvar.

Ett ultimatum

Ibland är det lätt att glömma och följa med strömmen. Någon gång kan det vara ok med andra gånger är det viktigt att stå på sig.

Jag hade en diskussion med en vän. Vi tyckte väldigt olika. Diskussionen eskalerade, min vän ställde ett ultimatum, jag blev väldigt upprörd. Vi avslutade diskussionen som vänner men detta ultimatum stör mig fortfarande.

Vi behöver inte tycka lika om allt. Vi kan bli oense om något utan att hela världen rasar samman. Vi säger det vi tror på, vi står upp för oss själva. Vi respekterar varandra trots olikheter. Frågan är om åsikterna i detta fall är möjliga att bygga broar över...

Vi måste våga för att vinna

Människan är komplex, svår att förstå sig på. Människor påverkas av varandra, ibland mer än vi tror.

Tänk på en stund i livet när du mått fantastiskt bra. Människor du tycker om, stämningen, alla pusselbitar på plats just där och då. Du vill att känslan ska vara för alltid.

Kanske kan du leva på känslan ett tag, följa med vågen till väckarklockan ringer. Den grå vardagen kommer som ett slag i ansiktet. Du vaknar till ordentligt. Plötsligt sitter du i din ensamhet och börjar fundera. Analysera. Var det den verkliga sanningen eller var det bara din sanning? Du analyserar, hittar både lösningar och problem.

Mitt liv skiljer sig från ditt liv. Ditt liv är ett helt annat än mitt. Våra ryggsäckar är fyllda med helt olika saker.

Det var någon som sa till mig att jag som bromsar. Det kan vara så. Vet jag vad jag vill? Jag är både feg och rädd, vet inte om jag vågar samtidigt som jag vet att vågar jag inte kan jag omöjligt vinna.

Vem berättar du för?

Mamma är min allra bästa vän. Till henne kan jag berätta allt och lite till. Det finns även saker som jag väljer att inte berätta för henne.

När jag pratar med mina vänner varierat samtalsämnena beroende på vem det där. Vissa är jag mer öppen med än andra. Några vet egentligen ingenting och någon enstaka vet allt. Jag tror det ska vara så, olika personer fyller olika uppgifter i ens liv. Tillsammans bildar de en helhet som vi inte vill vara utan.

För ett tag sen blev jag lite förvånad när en vän berättade vad denne pratade om med sina föräldrar. I min värld var det något stort, något betydelsefullt som jag personligen inte skulle prata med mina föräldrar om. Jag menar inte att det var fel men aningen oväntat. Jag trodde inte det låg så mycket bakom men tydligen var det viktigare för min vän än vad jag förstått. Samtidigt blir jag väldigt glad när jag hör andra ventilera sina tankar och funderingar. Att det är fler än jag som måste tömma huvudet, att alla inte enbart visar den perfekta fasaden utåt där livet är en dans på rosor. Vem har egentligen ett helt och hållet perfekt liv där allt flyter på och alltid blir som planerar?!?

I'm beautiful in my way

Vi måste alla i första hand se efter vårt eget hus.

My mama told me when I was young
We are all born superstars

Efter separationen. När jag fick distans till allt som hänt och mig själv. Under tiden jag tappade bort mig själv. Hela vägen upp till ytan igen. Alla tankar och funderingar jag haft. Beslut jag har tagit. Omvärderingar jag har gjort.
Jag är en annan person idag.

"There's nothing wrong with loving who you are"
She said, "'Cause he made you perfect, babe"

Jag har varit totalt känslokall, haft ett hjärta av sten. Skyddat mig själv genom att inget känna. Stängt in mig i en egen liten värld där ingen eller inget kunde nå mig. Det fungerade då.

Jag har kämpat med mina känslor. Letat länge och försökt förstå. Jag har hittat känslorna och känner mycket, ibland för mycket. Jag virar in mig i allt jag känner och vet inte alla gånger riktigt hur jag ska hantera det.

Jag har lärt mig att skydda mig själv på ett nytt sätt. Jag behöver inte längre stänga av vad jag känner. Jag har andra sätt att hantera det. Jag kan avsluta saker när jag känner att det är fel. Jag viker inte längre undan för mig själv.

I'm beautiful in my way
'Cause God makes no mistakes
I'm on the right track, baby
I was born this way
Don't hide yourself in regret
Just love yourself and you're set
I'm on the right track, baby
I was born this way

It's good 'till it goes bad

Det är inte alltid roligt att höra men det är det som varar längst. Ärlighet, sanningen.

Jag har sagt det förr men det kan vara värt att säga igen. Det här är min sanning, sanningen så som jag upplever den.

I don't wanna be the girl who laughs the loudest
Or the girl who never wants to be alone
I don't wanna be that call at four o'clock in the morning

Att få sanningen kastad i ansiktet kan göra fruktansvärt ont. Det kan också vara ett uppvaknande. Få oss att se vad som egentligen försiggår.
En tanke kan vara hur sanningen formuleras. Är den saklig, glädjande eller sårande...

I don't wanna be the girl who has to fill the silence...
The quiet scares me 'cause it screams the truth

Sanningen är sagd. Den var ärlig. Lite väl ärlig. Nu ser jag med vidöppna ögon. Kanske ska jag säga tack.

When it's good, then it's good, it's so good, 'till it goes bad
Till you're trying to find the you that you once had
I have heard myself cry
Never again
Broken down in agony
And just trying to find a friend

Så mycket för de orden. Så mycket för det agerandet.