Waiting is a sign of...

I'll be your dream. I'll be your wish. I'll be your fantasy. I'll be your hope. I'll be your love. Be everything that you need.

Allt det där och mycket mer kan jag vara med dig, för dig. Du måste bara tillåta mig att komma nära. Släpp taget om det som håller dig tillbaka, jag vet att du vill. Hos mig är du trygg. Hos dig är jag trygg.

Hos dig är jag stark. Hos dig är jag underbar. Hos dig har jag allt. Där vågar jag stanna kvar.

Någon sa "lyssna till ditt hjärta." Jag lyssnar och lyssnar. Jag vet att jag har svaret finns inom mig. Mitt hjärta talar sitt tydliga språk.

Hur ska jag få dig att förstå? Hur ska jag få dig att glömma och förlåta?

Mitt hjärta säger vi två, tillsammans, har allt jag någonsin drömt om. Våra samtal, alla detaljer vi minns om och med varandra. Jag blir lika häpen varje gång du nämner någon liten detalj, kanske något jag glömt, ibland minns du mycket mer än mig. Alla skratt. Varje beröring. Allt.

Någon säger "titta framåt, hur många chanser ska du ge?!!" Någon säger "håll dina armar öppna, ta emot med öppen famn."

Jag är inte redo att lämna. Jag vill inte gå iväg. Jag väntar. Jag ger dig tid. Jag finns här för dig.

I will be strong I will be faithful 'cause I'm counting on A new beginning A reason for living A deeper meaning

Konflikter

Jag har alltid varit sån att jag känner av vilken slags energi det är i ett rum. Jag är även medveten om att jag påverkas av den.

Vissa personer har väldigt stark personlighet. Det kan vara positivt. Det kan vara negativt.
När det är något positivt sprider personerna glädje. De delar med sig av sin energi till andra. Lyfter stämningen. Riktiga glädjespridare.
När det är negativt tar personerna all luft i rummet. De bidrar till en tryckt stämning. De tar energi. I vissa fall, trycker ner andra.

Jag erkänner, jag är rädd för konflikter. Jag tycker inte om när det finns ilska i luften. Jag vill vara alla till lags. Jag vill alla ska vara nöjda och glada. Jag vill sprida glädje, det mår jag gott av.
Sakta sakta har jag fått lära mig att någonstans måste jag prioritera mig själv också. Jag kan inte bara tänka på andras bästa. Jag måste tänka på mig själv för att inte gå ner mig igen. Det kan låta egoistiskt och det kan vara svårt för andra att förstå. Kanske upplevs det som att jag, som alltid samarbetat och gjort andra till lags, plötsligt sätter käppar i hjulet. Det är inte min tanke.

Jag säger nej. Jag säger stopp. Jag säger sluta. Det är svårt. Det tar emot. Det gör ont när ilska blir riktad mot mig. Det gör ont när hårda ord yttras. Något brister inom mig. Klumpen i magen återkommer och växer sig större och större. Jag blir arg på mig själv för att jag tillåter mig att påverkas så starkt. Jag blir arg för att jag låter något negativt ta från min energi. Jag blir arg på mig själv för att jag på något sätt tar åt mig, tar på mig allt oavsett vad det handlar om. Jag blir arg på mig själv för att jag blir arg...

Alla har vi olika sätt att hantera känslor. Alla känslor är ok att känna så länge de inte går ut över någon annan.

Alone

Så långt tillbaka i tiden jag kan minnas har jag alltid varit något av en ensamvarg. Jag har trivts i mitt eget sällskap. Läst böcker, spelat piano, sjungit, fixat och trixat med allt och inget. Det var då...

Till now I always got by on my own
I never really cared until I met you

Det finns flera sorter av ensamhet, vald och påtvingad är kanske de vanligaste. Värsta sorten, enligt mig, är den ensamhet man kan känna trots att man är omringad av andra. På något sätt är det som att inte vara närvarande. Kroppsligt är man där men i tanke någon helt annan stans. Man hör människorna runt omkring en, hör hur samtalen rullar men hör inte vad som sägs, orden saknar mening.

Jag kommer ihåg för många många år sedan, jag gick på shopping med en kompis och plötsligt blev jag så trött på att gå i affärer. Min vän var inte i närheten färdig med sitt shoppande. När vi äntligen kom oss iväg säger min vän "Det märks så väl när du är less, du blir osynlig."

Ungefär så känner jag mig ibland, osynlig, som att jag inte syns. Det som inte syns finns inte...

Just nu trivs jag inte med att vara ensam. Trots att jag borde känna mig helt utvilad är jag trött. Jag är fruktansvärt trött. Tröttheten är min värsta fiende. Tröttheten gör att tankarna hopar sig. Förvirringen blir än mer påtaglig. Jag får inte ut det jag har inom mig, kan inte kategorisera och få ordning på tankarna, det tar energi.
Några saker har jag kontroll över men det är minst lika många som är helt utom min kontroll. Jag tycker inte om att sakna kontroll. Jag tycker inte om när jag inte vet hur jag ska hantera händelser och situationer. Jag tycker inte om att göra val som påverkar andra. Jag tycker inte om negativ energi. Jag tycker om fakta. Jag tycker om att veta. Jag tycker om att förstå.

Något inom mig säger att jag måste ta några beslut. Jag måste lyssna till min magkänsla, sätta hårt mot hårt. Ställa samma krav på andra som jag ställer på mig själv. Acceptera det jag inte kan påverka och göra något åt det jag kan. Ingen annan än jag kan ta mina beslut.

But the secret is still my own
Alone

Vi två??

Första gången vi träffades sa jag att jag vägrade spela rollspel. Jag är jag, varken mer eller mindre, och det tänker jag förbli. "Bra" sa du "det ska du vara."

Jag har alltid sagt att med dig kan jag vara mig själv. Jag mår bra med dig. Vi kan prata om allt och har otroligt roligt ihop. En nära vän uppmärksammade mig att så är det inte alls. Ibland är jag tyst, säger ingenting. Ibland behöver jag tid på mig, fundera över vad som sagts, innan jag återkommer med min åsikt. Jag håller tillbaka mina känslor då jag är rädd att bli sårad. Jag vågar inte svara trots att du frågar...

Jag såg på dig hur jobbigt det var att få det och du skulle minsann inte upprepa det vid fler tillfällen. "Jag känner mig trygg med dig" sa du. Det är jättebra, något positivt. Jag blir glad när du känner dig trygg med mig. Jag känner mig trygg med dig. Jag känner mig trygg i mig själv, i min kropp, när jag är med dig. Det kvarstår dock att jag inte litar helt på dig och jag vågar inte släppa fram alla mina känslor. Det har med mitt bagage att göra. Det är inte ditt fel men du måste överbevisa mig att mitt bagage inte är den enda vägen, att det finns andra och bättre vägar, att du är någon jag kan lita på.

Nu är det som det är. Vi pratar inte längre med varandra. Ett missförstånd där syftet lyser med sin frånvaro. En del av mig vill lösa virrvarret av frågor och funderingar som snurrar. En del av mig säger att jag redan gjort allt jag kan och mer därtill. En del av mig säger lämna, jag förtjänar bättre och just nu tar du mer energi än du ger.

Ska jag lämna allt nu? Lämna det som ett sår, ytterligare ett ärr i mitt hjärta? Strunta i att lyssna till mina känslor? Intala mig själv att det inte finns några känslor. Glömma allt som varit och gå framåt? Är det så du vill ha det? Är det så det ska vara?

Du har allt inom dig

Jag vet precis hur du fungerar, vad du gör med mig. Jag känner igen tecknena, hur du kommer smygande, tar mer och mer plats. Du är inte välkommen. Försvinn.

Jag har burit omkring på en frustration en längre tid. Känslan av maktlöshet, att inte kunna påverka eller göra något åt saken. Den här veckan har varit hemsk, jag varit helt slut som artist, trött är bara förnamnet. Halsen har protesterat så gymbesöken har blivit soffhäng istället. Ingen tid till att rensa huvudet från energitjuvar. Ingen tid för att tillverka måbra-hormoner.

Det känns som jag är tillbaka där resan nedåt började för ganska precis ett år sen. Känslan jag bär omkring på. Inträngd i ett hörn. Oron som gräver i magen. Luften som blir allt svårare att andas...

Jag känner igen mitt beteende. Mitt tankemönster. Skillnaden är att nu ser jag det komma. Jag är beredd på ett helt annat sätt. Det känns inte lika tabubelagt och fult. Jag ser tecknen och kan på så sätt fokusera på att bryta mönstret. Det är svårt men jag ska klara det. Jag vägrar låta dessa energitjuvar ta över mitt liv igen. Jag ska fixa det här på egen hand. Jag vet att jag kan.

Fokus framåt. Inte fastna i det som varit. Ta med det goda och fortsätt framåt. Fokus, fokus, ego fokus.

Ignorera mera

Hur underligt är det inte. Du ger, ger och ger men ingen märker något. Du gör ett litet snedsteg och det är allt folket ser.

Jag brukar säga att jag tycker om att vara snäll mot folk. Jag hjälper gärna till allt jag bara kan och förmår. Jag gör gärna saker för andra bara för att jag kan. De blir glad och jag mår bra. En win-win situation.

Jag är ganska kinkig vad gäller mat. Efter 32 års experimenterande har jag lärt mig vad min kropp mår bra av och den maten äter jag. Självklart finns det annat att hitta i skrymslen och vrår, sånt sonen tycker om men är han hos sin far är det inget jag handlar hem.
En vän skulle sova över. Jag frågade vad denne ville ha till frukost eftersom jag vet att personen inte äter på samma sätt som jag. "Ingenting" fick jag till svar. Svaret var inte acceptabelt så jag handlade hem diverse. Personen var glad för detta vid gryningen. "Köpte du det för min skull?"
Jag kommer ihåg vid ett tillfälle när en annan person skulle besöka mig. Det var under tiden jag mer eller mindre levde på coca cola. Personen hade träffat mig vid ett fåtal tillfällen men observerat detta. Innan besöket fick jag frågan "hur mycket coca cola ska jag köpa med mig?" Lycka!!
Eller den gång när jag städade en persons tillfälliga bostad under tiden personen jobbade och jag bara var ledig.
När jag sov borta och personen sagt att denne måste städa, jag fixade det innan personen vaknat på morgonen.
Den gång jag inte tänkte besöka festival för jag tyckte det var för dyrt och någon annan insisterade på att betala in mig.

Små små saker kan betyda så otroligt mycket. Det behöver inte vara något dyrt och exklusivt, bara sånt vi gör för att andra ska bli glad. Känna sig sedda och betydelsefulla. Jag gör det så gärna, jag vill fortsätta vara på det sättet.

Det gör ont att veta hur mycket jag gjort för någon speciell. Det gör ont att personen gjort så mycket för mig. Det gör ont att ett litet missförstånd skymmer allt det fina. Det gör ont att det negativa tar över allt det positiva. Varför är det så?

Pride's like a knife it can cut deep inside .

Det dyker upp en tanke. På impuls måste du genomföra din tanke, den är helt rätt, här och nu i alla fall...

Jag behöver mina timmar av sömn för att fungera på ett bra sätt. Ligger jag minus på sömnkontot har jag svårt för att sortera mina tankar. Tankarna blir negativa. Blicken blir tom. Hela jag blir vilsen. Energin som redan ligger på sparlåga läggs på sånt jag inte kan påverka här och nu.

För en tid sedan utspelades en händelse som har haft negativ inverkan på mig. Väldigt mycket energi går åt till funderingar runt denna händelse. Rätt eller fel. Det krävs minst två för att dansa tango...

Jag vill tro att mina ansträngningar för att ordna upp i röran ska ge utdelning. Jag hoppas att stolthet inte ska vara en vinnande kraft.

Words are like weapons they wound sometimes.

Om "om" fanns

Jag tror vi kommer ses, jag vet, vi kommer gå igenom det. Det där som vi hatar och vi bär.

"Du ser blek och tom ut" säger mamma under ett besök. Försvarsmuren byggs upp i raketfart och jag svarar något i stil med att jag är trött. Sanningen är den, jag är fruktansvärt trött. Huvudet snurrar av tankar, både privata och arbetsrelatetade. Jag är orolig, finner ingen ro och vill gärna fly från mig själv. Ensamhet är skrämmande.

Det är dumt att ångra något man gjort men i det här fallet gör jag det. Jag hade möjlighet att påverka till något fint men istället byggde jag upp murar för att skydda mig själv. Om jag struntat i murarna, om jag öppnat upp och bjudit på mig själv, kanske missförstånden lyst med sin frånvaro.

Det känns onödigt att lägga ner energi på att spekulera hur det kunde varit om "om" fanns, ändå gör jag det.

Mamma tycker jag ska släppa på min stolthet. "Vilken stolthet?" undrar jag då. I det här fallet finns ingen stolthet kvar. Jag har lagt alla kort på bordet, visat min sårbarhet. Jag har blottat mitt inre. Vad mer kan jag göra?

Jag kan inte förlora dig för du har aldrig varit min samt att vi ska bli två är omöjligt förstå, en av oss är så kall.

Hoppet finns kvar

Jag vill tro att allt händer av en anledning men vissa gånger har jag väldigt svårt att förstå vad anledningen är.

Som person har jag svårt att släppa saker i tomma intet. Jag vill förstå. Jag vill ha fakta. Jag vill veta vad som är den egentliga orsaken.
Ibland har jag fått höra att jag tänker för mycket. Att jag analyserar för djupt. Det är i era ögon. Skulle jag inte tänka och analysera skulle jag inte vara jag.

Ibland är det omöjligt art förstå. Vi måste släppa, lämna saker bakom oss för att orka gå framåt. Det är en utmaning för mig. Jag får lägga ner all min viljekraft, all min styrka för att i alla fall försöka lyckas.

Nu har jag sagt mitt. Jag har lämnat över bollen till motspelaren. Jag kan kämpa men spelar vi i olika dimensioner är det svårt att åter igen få tillbaka bollen till min spelplan. Jag kan bara hoppas.

Terapi på mitt sätt

En bägare rymmer endast en bestämd enhet av innehåll. Hur du än kämpar är det omöjligt att överstiga den bestämda enheten. Du måste hitta en alternativ lösning för att slippa översvämning.

Oj vad många tankar som snurrar. Rätt eller fel? Finns det någon gråzon?
Fråga berörda personer på samma sätt som jag själv vill bli frågad? Hur jag än vrider och vänder på det hela, nej jag har inte svaret.

Istället för att fastna i ett virrvarr av tankar blev det ett pass på löpbandet igår. Bästa sättet att rensa skallen från allt möjligt. Jag vet att det var effektivt, efter passet visste jag inte var jag parkerat bilen, skallen var tom.

Ja, jag tänker och analyserar, det är sån jag är. Jag försöker hitta lösningar, jag försöker finna svar. Jag måste göra på mitt sätt. Take me as I am or lose me forever...

Våga vara sårbar

I can’t afford this heart?
Still I am responsible
If it will fall apart
Believe me, I don’t want to go

En bekant hade sett en intervju med Sting. Sting menade; för att älska någon måste vi ge personen möjlighet att krossa oss. Att ge av hela sig, våga vara sårbar.

You won’t believe it’s true
When I tell you ’bout my feelings
And what you’re supposed to do
I’m sorry, but I don’t want to go

Ibland blir det fel, helt fel. Stolthet, rädslan att bli sårad tar över, kväver dig från att säga vad du egentligen tycker och tänker.

Jag har försökt säga, visa, men inte fixat det fullt ut. Inte i närheten egentligen. Kommer något känslomässigt på tal slingrar jag mig. Försöker vara svår och känslokall, säga saker som jag tror personen vill höra för att jag i min tur ska låta mer spännande och intressant, någon annan än den person jag egentligen är.

You're glistening
I see it in your eyes that you’re listening
Do you even understand

Varför komplicerar vi allt? Varför säger vi inte precis så som det är här och nu? Varför denna katt- och råttalek?

I would like to believe you were right
And if I told you
Would you go there tonight

Jag vet var jag står. Jag vet vad jag vill. Jag är rädd att säga det högt. Jag är rädd att gå därifrån som förlorare. Kanske har jag redan förlorat allt. Kanske står dörren på vid gavel.

Cause baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking

Jag kan inte lova att det skulle vara lätt men jag garanterar att det skulle vara rätt och värt det.

Bristande kommunikation och osäkerhet

Har ni hört uttrycket "vi blir klokare med åren?" Jag väntar fortfarande att de åren ska komma...

Jag kommer ihåg för flera herrans år sen när ett par bekanta hade börjat ses. Vi var unga och ovetande om framtiden. Som parantes kan jag tillägga att dessa två är lyckligt gifta idag. Hur som haver, det kivades hit och det kivades dit. Osäkerhet om var den andra stod. Tårar. Kommunikation som inte riktigt fungerade, antaganden och missförstånd.

Du tycker att du kan prata med en person om precis allt. Ni tycker inte alltid lika men ni kan samtala om det på en fungerande nivå. Ni har delat åsikter. Ni har delat värderingar. Ni säger vad ni tycker och tänker med undantag för känslor. Känslor gör er sårbara. Känslor känns farligt. Kanske kommer ni in på minerat område men samtalet avslutas inte...

Jag såg en show "MENS NIGHT" riktigt roligt, många skratt, rekommenderas. En av scenerna handlade om kommunikation mellan män och kvinnor. Alltså en omöjlighet eftersom det andra könet talar kinesiska oavsett vem du frågar. Kontentan av det hela, tala med enstaviga ord till mannen, precis som du gör med din hund, så kanske han förstår. "Sitt. Ligg. Stanna." Strunta i att linda in orden i fina förklaringar, det blir för många ord. För många stavelser, kinesiska. Sluta tolka in saker i mannens ord. Han säger det han menar, i alla fall där och då, imorgon är en annan dag...

Kontenta. Brister i kommunikation och osäkerhet på var den andra står har en tendens att leda till onödiga gnabb och att ni blir oense.

Vågträsket

Spegel, spegel på väggen där...
Tog mig en ordentlig titt i spegel. Bilden av mig själv har förändrats och det tackar jag mig själv, min vilja, min styrka och min träning för.

Först och främst, kasta bort vågen!! Den ljuger för dig, den säger en siffra och sen tolkar du in andra saker i den siffran. Helt onödigt. Helt fel.

Jag har varit fast i vågträsket. Varje morgon och kväll pinade jag mig själv. Jag lärde mig räkna ut vad vågen skulle visa morgonen därpå, hur mycket jag skulle förbränna under natten utefter dagens matintag och aktivitet. De gånger jag gjorde en missbedömning av dagen och vågen visade mer än jag räknat med morgonen därpå kunde hela dagen kännas fel, hela världen rasa samman.

Jag har fortfarande problem med vågen därför väljer jag att inte använda den. Jag vet att muskler väger mer än fett. Jag vet att jag är smal. Jag vet att jag är vältränad. Jag vet att jag väger mer idag än jag gjort på länge. Jag vet även att jag kan ha samma kläder som jag hade när jag vägde som minst.

Ja, jag är kroppsligt medveten och jag vill känna mig så fin som möjligt. Någon kan kalla mig utseendefixerad. Jag kallar det att ta hand om mig själv och min kropp. Skapa välmående, vara stolt över mig själv.

Jag kan känna mig orolig när jag läser/ser/hör människor ena dagen meddela att det är minsann bra med fylliga former, det blir mer att ta i. Att det är mjukare och skönare att hålla om någon med lite extra hull än någon som är smal/vältränad. Absolut inget fel i det, vi har alla olika mål med vårt utseende och välmående. Det jag känner oro för är när samma människor i nästa stund pratar om att svälta sig. Diverse olika dieter kommer på tal. Kortsiktiga mål, snabba resultat. Visst, det går svälta sig själv men många gånger går du upp lika snabbt i vikt igen när du börjar om att äta som
vanligt.

Hitta en balans med bra mat och motion. Att vara tillfälligt extrem åt något håll är ingen lösning. Långsiktiga mål är många gånger det bästa.

Ta hand om dig själv. Ta hand om din kropp. Jobba med både insidan och utsidan. Investera i dig själv, det är du värd.

Strong is the new skinny.

Tänker du som jag? Det tror jag du gör.

Plötsligt vill du bara ut på en promenad. Du behöver tid för dig själv. Bara du. Bara dina tankar.

Tempot var högt. Luften frisk. Stiftelsen spelades i bakgrunden. Tankarna flödade fritt.

Snart kan jag säga vem du är, i alla fall så som jag ser dig. Min sanning. Min, kanske inte din.

När jag analyserar något är det många gånger från mitt perspektiv. Hur någon eller något påverkar mig och mitt liv. Hur jag känner och vad det kan bero på. Hur jag tolkar ord som blivit sagda. Hur jag ser på ett agerande. Det ska vridas och vändas om och om igen, kanske får jag svar.
Under kvällens promenad hamnade mina tankar på en ny nivå.

"Hur går dina tankar om mig? Vem är jag?"

Jag som ser allt i bilder, tänker ut händelser (ibland samtal) i förväg, har självklart en bild. Så länge jag bara är, trivs och mår bra med personen, stannar bilden vid just en bild. En glad bild. En bild fylld av energi. En bild som säger mer än tusen ord. En bild som bara är.

När jag fick frågan visste jag inte vad jag skulle svara men jag som vill få svar på allt har inte kunnat lämna det.
Sakta faller orden på plats. En ny bild kommer upp vid sidan av den första. Kanske går de in i varandra. På något sätt blir konturerna tydligare.

Jag tror du tänker som jag, både mycket och ofta, ur flera olika perspektiv.

Win - Loose situation

Att hitta en balans mellan förnuft och känsla i livet måste vara bland det svåraste vi gör. Huvudet säger en sak. Hjärtat säger något annat. Win - Win eller Win - Loose situation, bra fråga...

"Jag är bara orolig för ditt hjärta" skrev en vän för ett tag sen. Jag vet precis vad vännen menar. Jag vill tro jag har kontroll, i alla fall över mig själv. Något säger mig, magkänslan (?), att jag är totalt ute och cyklar.

Varför är det så att hjärtat oftast vinner över förståndet?

Kanske är det hoppet. Orden som blivit sagda. Kanske är det så att jag inte förstår. Kanske är jag ensam om det, kanske är vi två. Tid. Bara tiden kan ge svar...

Då blir jag arg, riktigt förbannad.

Det är få saker som kan få mig riktigt arg. Nu menar jag inte arg som i lite små irriterad eller sur. Nej, arg på riktigt. När det sprutar eld ur näsa och mun, ryker från öronen, ansiktet har intagit en mörkröd nyans och hela kroppen skakar av frustration. Arg på riktigt.

"Men du är ju extrem. Du vill ha det på ditt sätt."
-Klart jag vill! Det kanske inte alltid fungerar så, jag kan vara flexibel, men jag vill.

Felaktiga anklagelser. När det påstås något som är helt upp åt väggarna galet. Om andra försöker sig på att förklara hur och vad jag känner. När någon sätter etikett på mitt sinnestillstånd utan minsta tillstymmelse till hur jag lever och mår. Ja, då kan jag bli riktigt, riktigt jävla förbannat arg.

Jag tycker inte om känslan av att vara arg. Det börjar ofta som en oro som växer till en frustration och slutligen exploderar det. Det kan gå fruktansvärt fort. Så fort att jag själv inte hinner med. När vi är arg går oftast munnen fortare än tankarna. Det är dumt. Fel ord kan slinka förbi. Det kan sluta väldigt tokigt.

Note to self: tryck in pausknappen.

Oro delux

Bästa sättet till ett underbart liv är att släppa taget om det som drar dig nedåt. Strunta i det du inte kan påverka, låt det rinna av dig som vattnet på en gås. Lev i nuet och titta framåt.

Jag skulle vilja skrika rakt ut. Kasta något hårt i golvet, med all min styrka, och se det gå i tusen bitar.

Jag känner med sonen. Hade jag haft möjlighet skulle jag krypa in i hans inre, lyssna till alla hans tankar och funderingar. Hjälpa honom sätta ord på tankarna, få ut det han bär på.

När det handlar om ens barn är det omöjligt att inte dras med. Det känns som att hjärtat ska brista, gå i miljoner bitar. Oro delux. Ikväll ska det vara bara våran kväll.

Magneter??

På jobbet har jag observerat hur det lilla lilla barnet knäckt koden till hur tågen ska kopplas samman. Hur det lilla lilla barnet vrider och vänder för att magneterna ska dras mot varandra istället för att knuffas bort från varandra.

Kanske är det så att livet fungerar på samma sätt. Människor vi möter, några dras vi mot, andra finns det en osynlig mur som gör att vi omöjligt kan komma närmare varandra.

Jag tycker om att observera människor. Jag tycker om att analysera och fundera. Jag har lärt mig fråga när jag inte förstår. Det är även så jag vill bli bemött, fråga mig om du inte förstår.

Det var intressant när en vän frågade hur jag såg på hen. Samtalet hade snurrat runt min numera stabila plattform. Hur jag jobbat med mig själv, valt bort sånt som tar energi från mig och lägger ner mer tid på mig själv. "Du som tänker och funderar på allt, vad är det hos mig som gör att du dras mot mig? Vad är det bästa med mig?" Det är otroligt svårt att sätta ord på någon annans egenskaper, egenskaper som gör personen speciell, på ett målande sätt. Jag vet inte om någon av oss blev klokare men faktum är, magneterna dras mot varandra.

Svartsjuka

Att kvinnor och män kommer från helt olika planeter är ingen nyhet. Att vi aldrig lär förstå oss på varandra likaså.

Enligt Wikipedia är svartsjuka en känsla som innebär oro för en rival. Svartsjuka är lika vanligt för män som kvinnor men ter sig på olika sätt. I männens fall handlar det om oro för det sexuella, att kvinnan ska ha sex med någon annan. För kvinnor är det mer känslomässigt, beteenden och anföranden mot andra kvinnor.

Oavsett vilket slags förhållande vi har, långvarigt, kortvarigt eller tillfälligt, finns oskrivna regler. Vissa saker vill vi veta om varandra andra saker får gärna stanna på behörigt avstånd. Det som är spännande är att kvinnor och män vill veta olika saker.
Vid upprepade tillfällen, av olika personer, har jag fått en fråga som jag själv aldrig skulle ställa. Jag vill inte veta, tycker mig inte ha rätt till att fråga, och det enda det skulle tillföra mig är smärta. En känsla av otillräcklighet. Jag har frågat de olika personerna varför de stället en sådan underlig och privat fråga. Svaret "Jag vill veta." Varför undrar jag då och får tillbaka samma svar...

Nej, jag kommer aldrig förstå mig på de två olika språken som män och kvinnor pratar. För mig kan det lika gärna vara kinesiska.

Otrohet

För en tid sedan hade jag ett samtal med en för mig okänd man. Plötsligt sitter han och berättar att han varit otrogen mot sin fru, detta hade utspelat sig för många år sen och han
älskade fortfarande sin fru. Ni kan tro att det blev ett intressant och känslomässigt samtal.

Då jag inte har något med mannen att göra bestämde jag mig för att "grilla" honom. Mitt mål var att förstå, varför väljer en människa att vara otrogen. Enligt denna man "hörde det till" att en man har sex med någon annan än sin kvinna, speciellt i början av ett förhållande, men han kunde inte förklara varför. Respektlöst enligt mig.
Antagligen svartnade mina ögon under samtalet och mannen fick för sig att jag hatade honom. Jag förklarade om och om igen att hata är ett väldigt starkt ord och att jag inte tyckte illa om honom men hans handling tycker jag inte om på något sätt. Vår gemensamma vän som hörde delar av samtalet fyllde i "hon kommer från ett mindre bra förhållande och vill förstå, hon vill förstå allt."

Nej, jag blev inte klokare av samtalet, inga tydliga svar och inte förstår jag heller. Varför, hur kan någon välja, jo det är ett val, att behandla en annan människa så totalt respektlöst?

On the road again

Jag har gjort en observation, framförallt om mig själv, och kommit fram till ett svar.
Jag gillar ha det snyggt här hemma men får ut så mycket mer av ett träningspass än av att jaga dammråttor (dammelefanter) längst lister och golv.
Kontentan av det hela, jag prioriterar mig själ och mina måbra-hormoner framför städning. Du är välkommen på besök men förvänta dig inte ett klinisk, trendigt skrytslott.

Var tillbaka på gymmet idag. Körde bröst/biceps. Gick riktigt bra men kände av skulderbladet, fruktansvärt irriterande, och var därför tvungen tänka till lite extra i val av övningar.

Fick i alla fall en riktig "kick" idag när jag gick igenom lite bilder. Riktigt roligt att se var jag kommit, att min träning verkligen har gett resultat. Jag kan vara stolt över mig själv. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit såhär långt och ser fram mot ytterligare resultat.

No pain - No gain

Spikmattan är min bästa vän.

Jag är grymt inspirerad av Lovisa, lovsan.se. Hon visar och beskriver massor med bra övningar, genomförande och muskelgrupp. Saknar du inspiration, besök hennes blogg eller videofy me.

Jag skrev igår att jag skulle testa några nya övningar idag. Det kändes toppen. Ska fortsätta köra de övningarna ett tag och se var jag hamnar.

Nu till något mindre trevligt. För första gången lämnade jag gymmet i ren och skär smärta. Skulle egentligen avsluta passet på löpbandet men där var det upptaget så körde mage istället. Allt flöt på som jag ville till sista omgången av sidoplankan. När jag går ner skär det som knivar bakom vänster skulderblad. Visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hur jag skulle hålla armen för att slippa smärtan. På något vänster hade jag fått en lite större upphakning. Tog mig i alla fall hem och efter bökande för att få av kläderna blev det en skollande dusch. Kändes lite bättre efteråt sen har jag legat på spikmattan i evigheter, det känns som jag vill stanna här för alltid...

Jag vet fortfarande inte vad som gick fel men hoppas det går över snart, att allt känns bra imorgon igen.

Planera, planer och träning

Wow vilken galen dag det har varit. För en gångs skull har dygnets timmar räck till, både till det ena och tredje. Nytta och nöje.

Varje söndag planerar jag upplägget för veckans träning. Jag tycker om att veta vad som väntar, jag tycker om att veta.

Dagens träning har varit helt galen. Kanske lite väl galen men skön. Började med backträning. Dra mig baklänges så jobbigt det är. Vägen ner är helt fantastisk, det går fruktansvärt lätt. Fortsatte med ett intensivt armpass, körde helt slut på biceps och triceps, även magen fick sig en lättare omgång. Avslutade kvällen med en timmes prommis, i regnet, tillsammans med en vän. Känns som att jag lär somna ovaggad ikväll med ett stort leende på läpparna.

Imorgon väntar ett pass på löpbandet, även axlar och rygg står på agendan. Ska testa två nya övningar så det blir riktigt spännande.