Möjligheter

Var öppen. Se möjligheterna. Titta framåt.

Möjligheternas dörr finns där framför dig. Det enda du behöver göra är att själv tillåta dig att öppna den.

Varför är det svårt att låta någon tycka om en. Visa kärlek och ta emot? "Vad ska jag göra för att du ska lita på mig?" Det finns inget enkelt svar. Det enda svar jag kan komma på är tid. Ge mig tid att riva de murar jag omsorgsfullt byggt upp. Murarna som skyddar mig från att falla. Jag är rädd för att falla. Jag är rädd för att hamna där jag en gång var.

Jag vill inte vara rädd. Jag vill rasera mina murar. Ibland spricker de. Jag vågar öppna mig för en stund. Jag berättar mina innersta tankar. Jag blir rädd och skyndsamt lagar jag de sprickor som uppstått.

Tid. Tids nog ska jag lära mig lita på mig själv. På mina förmågor och möjligheter. Att jag är bra som jag är, på mitt sätt. Att jag räcker till av den enkla anledningen att jag är jag och jag förtjänar det bästa.

That's all I have to say

Ibland, någon enstaka gång nu och då händer det. Kanske kan du ta på det. Kanske är det bara en känsla. Kanske är det tillfälligt. Kanske är det för alltid. Vad än det är fylls du av energi. Det är underbart.

tillåtande

Då jag valt att jobba med min insida, träna på min sociala kompetens och prioritera självkänsla märket jag vilken berg- och dalbana det är jag går igenom. Det går upp. Det går ner. Det går runt, runt, runt.

För några dagar sen kände jag mig riktigt stark. Självförtroendet och självkänslan kändes riktigt bra. Jag trodde på mig själv. Kände att det här är något jag kan ro i land bara för att jag är jag. Så hände något.  Mellan raderna läste jag något helt annat. Plötsligt fick jag känslan av att det blev fel. Självkänslan dalade och nu vet jag inte längre. Kanske inbillade jag mig allt. Kanske var det fantasin som spelade mig ett spratt. Kanske går jag händelserna i förväg, tolkar in något som inte finns där. Vad det än är så drar det i mig...

Jag vet att det är bristen på självkänsla som gör att tappar tilltron på mig själv. Att jag tar ut förluster i förskott. Jag vet att det endast är jag som kan göra något åt saken. Det är svårt, fruktansvärt svårt.
Det sägs friskt vågat hälften vunnet, men när man inte vågar. När man är rädd redan innan... Jag vet precis vad jag är rädd för. Min största rädsla, att bli sårad. Samtidigt vet jag att jag måste släppa kontrollen och bli mera tillåtande, välkomnande. Om jag inte tillåter någon att vara del av mig och i mitt liv hur ska jag då göra...

jag spekulerar hejvilt

Känslan som infinner sig när du bär omkring på något som du gärna skulle dela med någon annan men inte kan av en eller annan anledning.

Jag samtalade med min vän och mentor i livet, om livet. Vi pratade om hur vi formas av andra. Vi pratade om vilken rikedom det är att möta alla människor genom livet, allt de tillför.

Jag arbetar med mig själv och min sociala sida, möter på en och annan ny person nu och då. För ett tag sedan träffade jag någon. Vi samtalar om livet i allmänhet och personen säger jag tror du har för bråttom. Jag protesterade då men nu i efterhand tänker jag att det kan eventuellt ligga något i det. Jag är visuell. Jag har fantasi. De två egenskaperna i kombination kan få tankarna att snurra, gå händelser i förväg. Spekulera... Är karusellen väl igång snurrar den för fullt och är väldigt svår att stoppa.

it's over now

Att förstå sig på en människa måste vara det mest komplexa vi är med om i livet. Vi ägnar mängder med år för att hitta vem vi själva är. Hitta våra värderingar, vad vi tror på. Lära oss acceptera vem vi är. Hitta en balans och en trygghet i livet. En trygghet i den vi är.

Åren går. Kanske har vi hittat oss själva. Kanske tappar vi bort vem vi egentligen är. Grundstommen står kvar men vi formas i möten av andra. Alla möten, låna som korta. Vi formas av samhället, dess krav och förväntningar.

Det var någon som sa det du faller för hos en person är också det du kommer störa dig på. Orden har fastnat i mig. Det blir tydligare och tydligare för var gång jag tänker på det.

You put on quite a show, really had me going.
Now it's time to go, curtain's finally closing.
That was quite a show, very entertaining.
But it's over now. Go on and take a blow.
But it's over now.

One last time

Ibland kan det vara fruktansvärt svårt att hitta de rätta orden, då är det bra om någon annan kan göra det åt en.

Beat. Drum. I'm gonna lose him
Just like water through my hands
Liht hits your face and you look at me like I'm a stranger
So far away, but still so near
 
And you can blame it on my crazy heart. 
I got lost, you got torn apart 
I wish you would let me hold you 
Let me hold you 
One last time 

If this is over, if this is the end 
If you don't wanna see my face again 
Please just let me hold you 
Let me hold you, one last time 

Last night when you were sleeping 
I danced away, I flew so high 
I let you down and then I woke up next to a stranger 
I can't believe, what have I done 
[ L
And you can blame it on my crazy heart. 
I got lost, you got torn apart 
I wish you would let me hold you 
Let me hold you 
One last time 

If this is over, if this is the end 
If you don't wanna see my face again 
Please just let me hold you 
Let me hold you, one last time 

I don't know what to say anymore 
I don't want it to end up this way 
If you would only give me the chance 
I know I could do so much better 

And you can blame it on my crazy heart. 
I got lost, you got torn apart 
I wish you would let me hold you 
Let me hold you 
One last time 

If this is over, if this is the end 
If you don't wanna see my face again 
Please just let me hold you 
Let me hold you, one last time 

M for president !!

Låt oss bestämma att det här är en bra dag. Låt oss bestämma att det är vi själva som väljer glädje. Låt oss bestämma att vi har makten med start idag.

Ena stunden tänker jag gå emot mina egna principer och radera delar som varit, delar som är. Leva i barnens naiva värld, det jag inte ser finns inte. Det kan fungera... Nästa stund tänker jag att ingen ska äga makt över mig. Ingen ska få möjlighet att överföra negativ energi på mig. Jag är stark. Jag är en stor flicka. Jag vet vad kag vill. Jag vet vad jag inte vill. Jag klarar mig själv.

Intresse ger energi. Intresse ger glädje, skapar nyfikenhet. Jag måste skaffa mig ett intresse, ett nytt intresse.

Jag ville aldrig tappa dig

Kanske tror du gräset är grönare på andra sidan. Tar du dig tid att vattna ditt eget gräs får du se att det är precis lika grön.

Precis som alla andra hade jag en flickdröm. Jag hade en plan om hur mitt liv skulle se ut, hur allt skulle bli. Det blev inte så.
Flickdrömmen blev inte som planerat men det har jag förlikat mig med. Jag drömmer fortfarande även om drömmarna ser ut på ett annat sätt idag. Jag har många drömmar. Jag har stora drömmar.

Jag vet vad jag hade. Jag vet vad jag vill ha. Om vi vill något tillräckligt mycket, om vi verkligen tror på det, är det då drömmarna går i uppfyllelse?

Jag trodde inte jag skulle tappa dig. Jag ville aldrig tappa dig. Var tog du vägen? Vad hände? Vad blev fel? Varför?

It takes two

Ibland kan det hända något som vi absolut inte vill veta av. Det kan vara något som påverkar oss känslomässigt, alla har vi olika sätt att hantera det inträffade. Det finns inget rätt eller fel men kanske ett "måste" för vår egen skull.

Ibland väljer vi att skjuta ifrån oss det vi erfarit och varit med om. Det kan vara känslor av irritation, rädsla eller vrede. Det är ett medvetet val, vi väljer att förskjuta det som hänt till något eller någon annan.

Projektion är när vi omedvetet lägga över känslor och egenskaper på andra. En försvarsmekanism som används i själviska syften. Vi tar bort skulden från oss själva och för över den till någon annan.

Ibland kan det vara svårt att se sig själv med öppna ögon. Vilken del har jag bidragit med?! Vi vet att det krävs minst två personer för att dansa tango. Vi vet att det inte blir någon rök utan eld. Kanske kan man likna det med känslan jag skrivit om tidigare, att vara osynlig. Vi förnekar vår egen inblandning, medvetet eller ej.

I barnens värld "det jag inte ser det finns inte." Deras förståelse är inte mer utvecklad än så. I den vuxna världen kan det jämföras med förnekelse. Jag förnekar att det någonsin inträffat. Jag raderat bort dig ur mitt liv.

Vad det än är. Vems "fel" det än är. Vi kan välja att hantera situationen/händelsen här och nu eller också väljer vi bort det. Jag tror, grundat på egna erfarenheter, att vi måste hantera allt som påverkar oss starkt. Sopar vi allt under mattan eller lägger allt på hög är det bara en tidsfråga innan kaoset bryter lös.

inställningen som bestämmer situationen

Att jobba med insidan måste vara bland det svåraste en människa kan göra för sig själv. Att lära sig handskas med både sin självkänsla och självförtroende. Att se skillnaden mellan dessa två.

Självförtroende handlar om stark tilltro till sin egen förmåga att prestera. Självförtroende är alltså något vi gör. Självkänsla är medvetenhet om den egna personlighetens värde. Att skapa en objektiv uppfattning om sig själv, på gott och ont.

Det var någon som sa Det är du och din inställning som bestämmer hur situationen ska bli. Det ligger en hel del i det. När du möter en människa kan du själv bestämma hur du vill att mötet ska bli. En fin sak att göra är att ta kommandot och hälsa på personen. Ta personen i hand och presentera dig. Det är en fantastisk isbrytare. Det känns bra för en själv och det känns bra för den som får uppmärksamheten, att bli sedd. Jag var nyligen med om detta själv. Jag följde motvilligt med några bekanta till ett ställe där jag sedan tidigare inte känt mig bekväm. Mitt kroppsspråk avspeglade hur jag kände mig, väldigt obekväm. Det smittar av sig. Jag bestämde mig för att rycka upp mig, ta tag i situationen och hälsade på alla. Det känns otroligt skönt för en själv och jag tror alla runt omkring känner på samma sätt. Även glädje smittar av sig.

Jag är medveten om att jag måste arbeta vidare med min självkänsla. Jag har kommit en bit på vägen men plötsligt tog det stopp. Jag glömde att fokusera på mig själv. Jag valde att lägga mer energi på någon annan. Än en gång ställde jag mig själv i andra hand. Jag blev sårad. Knäckt.

Jag kommer tillbaka till att mycket sitter i huvudet. Mina tankar om mig själv. Vad jag tror att jag är värd i andras ögon. Vad jag tror att andra tänker om mig. Vad jag tror att andra tror...

Ingen kan såra mig så länge jag inte ger de makt att såra mig...

Acceptans

Fakta är bra. Fakta gör att vi kan förstå, en förståelse som i sin tur leder till att vi accepterar och tar till oss av den information vi blivit tilldelade.

Acceptans är en persons godkännande av att uppleva en situation, att följa en process eller att vara i ett tillstånd (ofta en negativ eller obekväm situation) utan att försöka ändra det, protestera eller avsluta det. [wikipedia.se]

Vi kanske inte tycker om den information vi fått. Vi kanske inte tycker om den fakta vi har framför oss. Vi kan ha många åsikter som vi vill häva ur oss. Vi sväljer. Vi accepterar. Det blir lättare. Fokus.

Förnekelse och försvar

Försvarsmekanism, en central jagfunktion där vi omedvetet skapar strategier för att klara av verkligheten och att upprätthålla en tillfredsställande självbild. [wikipedia.se]

Människan bygger försvarsmurar för att skydda sig själv eller något vi tror på. Ett beteendemönster vars funktion är att hindra oss från att känna det som gör ont. En fristad från något vi inte orkar med att hantera för stunden.

Under väldigt många år har jag själv byggt försvarsmurar. Jag lärde mig att inte känna. Jag lärde mig att stänga ute sånt som gjorde ont. Jag blev "blind" och såg inte vad som föregick i mitt eget liv. Jag hörde inte vad omgivningen sa. Jag förnekade mig själv. Jag förnekade mina egna känslor. Jag målade upp en bild som jag ville tro på.

Senaste året, och lite till, har till stor del handlat om mig själv. Att hitta tillbaka till den person jag en gång var. Hitta mina känslor, lära mig känna på nytt. Det har varit svårt. Ibland har jag förväxlat mina känslor med en önskan att känna. Jag har känt för själva känslan och oj vad jag har känt.

Idag känner jag väldigt mycket. Jag har fortfarande svårt för att tala öppet om det när det verkligen gäller. Jag bygger fortfarande försvarsmurar. Jag förnekar för mig själv. Jag håller det inom mig till det är för sent. Jag har kommit en bit på vägen men har fortfarande långt att gå.

Till en viss del går det att förneka och försvara men tids nog kommer verkligheten ikapp oss. I efterhand kan vi fråga oss själva hur vi egentligen tänkte. Det är lätt att vara efterklok.

Berikande som gett energi

Myntet har två sidor. En historia likaså. Det gäller att göra ett val, jag har just gjort mitt.

Jag har tidigare skrivit om vänners vara och icke vara. Alla som passerat under livet har tillfört något. Några för en kortare period, andra för en längre period eller för alltid.
Några har jag valt bort. Några har valt bort mig. Några har varit naturliga bortfall då vi växt ifrån varandra eller flyttat. Det viktiga är att ta till sig allt bra någon gett en. Bära med sig det och se det som något gott och berikande.

Det var en chock. Helt oväntat. Nattsvart för en stund men nej, så är det inte alls. Det är inget problem och skulle det vara det så är det framförallt inte mitt problem.

Ibland finns ingen förklaring, det är då vi måste göra ett val. Vi väljer själva hur vi vill se på det hela. Som något negativt och energikrävande eller som något berikande som gett energi. Jag väljer det andra alternativet.

Där var OFF-knappen

Ibland kan jag bli helt överraskad över hur människan fungerar. Vi blir aldrig fullärda, varje dag lär vi oss något nytt.

Jag vet med mig att jag måste få ur mig det jag bär på för att inte bli fullständigt galen. Effektivaste sättet är ett löppass men det är inte genomförbart alla gånger. När jag springer blir jag inte bara fysiskt utmattat, även psyket töms på överskottsenergi. Jag tror nämligen det är energi som jag inte får utlopp för som sätter igång tankeverksamheten, som gör att jag inte kan sortera tankarna. Gör att tankar och funderingar blandas i ett enda virrvarr. Jag blir förvirrad. Ibland förtvivlad.
När jag inte kan springa är det skrivna ordet ett bra verktyg för mig. Det räcker inte att tänka tankarna eller prata, jag måste skriva ner det, få ur mig det ordentligt. Ibland funderar jag på om det har med tid att göra. Skriver jag något kan jag gå tillbaka i texten, läsa och tänka över om jag formulerat mig så som jag verkligen tänkt.

Jag är tacksam över att jag har flera sätt att hantera situationer, händelser och allt annat vad det tänkas vara.

Luftslott

Som ett tryck på en strömbrytare. Plötsligt är du bara där. Uppenbarligen är det glapp i kontakten för strömmen går inte stänga av...

Små små saker. Något jag inte kan kontrollera. Fantasin skenar iväg. Jag ser bilder framför mig. Scenarion (en liten nackdel med att vara visuell). På något sätt lyckas jag fantisera ihop en hel historia, helt utan grund. Fantasin spelar mig ett spratt.

Jag blir så arg på mig själv när jag fastnar i det här ekorrhjulet. Jag vet exakt vad problemet är, mitt eget och det är endast jag som kan bryta mönstret. Jag vet att jag egentligen bara ska släppa det. Sluta upp med att bygga luftslott runt ingenting. Det finns ingen grund. Det finns inget att bygga. Bara låta det rinna av mig. Hitta OFF knappen och stänga av.

Waiting is a sign of...

I'll be your dream. I'll be your wish. I'll be your fantasy. I'll be your hope. I'll be your love. Be everything that you need.

Allt det där och mycket mer kan jag vara med dig, för dig. Du måste bara tillåta mig att komma nära. Släpp taget om det som håller dig tillbaka, jag vet att du vill. Hos mig är du trygg. Hos dig är jag trygg.

Hos dig är jag stark. Hos dig är jag underbar. Hos dig har jag allt. Där vågar jag stanna kvar.

Någon sa "lyssna till ditt hjärta." Jag lyssnar och lyssnar. Jag vet att jag har svaret finns inom mig. Mitt hjärta talar sitt tydliga språk.

Hur ska jag få dig att förstå? Hur ska jag få dig att glömma och förlåta?

Mitt hjärta säger vi två, tillsammans, har allt jag någonsin drömt om. Våra samtal, alla detaljer vi minns om och med varandra. Jag blir lika häpen varje gång du nämner någon liten detalj, kanske något jag glömt, ibland minns du mycket mer än mig. Alla skratt. Varje beröring. Allt.

Någon säger "titta framåt, hur många chanser ska du ge?!!" Någon säger "håll dina armar öppna, ta emot med öppen famn."

Jag är inte redo att lämna. Jag vill inte gå iväg. Jag väntar. Jag ger dig tid. Jag finns här för dig.

I will be strong I will be faithful 'cause I'm counting on A new beginning A reason for living A deeper meaning

Konflikter

Jag har alltid varit sån att jag känner av vilken slags energi det är i ett rum. Jag är även medveten om att jag påverkas av den.

Vissa personer har väldigt stark personlighet. Det kan vara positivt. Det kan vara negativt.
När det är något positivt sprider personerna glädje. De delar med sig av sin energi till andra. Lyfter stämningen. Riktiga glädjespridare.
När det är negativt tar personerna all luft i rummet. De bidrar till en tryckt stämning. De tar energi. I vissa fall, trycker ner andra.

Jag erkänner, jag är rädd för konflikter. Jag tycker inte om när det finns ilska i luften. Jag vill vara alla till lags. Jag vill alla ska vara nöjda och glada. Jag vill sprida glädje, det mår jag gott av.
Sakta sakta har jag fått lära mig att någonstans måste jag prioritera mig själv också. Jag kan inte bara tänka på andras bästa. Jag måste tänka på mig själv för att inte gå ner mig igen. Det kan låta egoistiskt och det kan vara svårt för andra att förstå. Kanske upplevs det som att jag, som alltid samarbetat och gjort andra till lags, plötsligt sätter käppar i hjulet. Det är inte min tanke.

Jag säger nej. Jag säger stopp. Jag säger sluta. Det är svårt. Det tar emot. Det gör ont när ilska blir riktad mot mig. Det gör ont när hårda ord yttras. Något brister inom mig. Klumpen i magen återkommer och växer sig större och större. Jag blir arg på mig själv för att jag tillåter mig att påverkas så starkt. Jag blir arg för att jag låter något negativt ta från min energi. Jag blir arg på mig själv för att jag på något sätt tar åt mig, tar på mig allt oavsett vad det handlar om. Jag blir arg på mig själv för att jag blir arg...

Alla har vi olika sätt att hantera känslor. Alla känslor är ok att känna så länge de inte går ut över någon annan.

Alone

Så långt tillbaka i tiden jag kan minnas har jag alltid varit något av en ensamvarg. Jag har trivts i mitt eget sällskap. Läst böcker, spelat piano, sjungit, fixat och trixat med allt och inget. Det var då...

Till now I always got by on my own
I never really cared until I met you

Det finns flera sorter av ensamhet, vald och påtvingad är kanske de vanligaste. Värsta sorten, enligt mig, är den ensamhet man kan känna trots att man är omringad av andra. På något sätt är det som att inte vara närvarande. Kroppsligt är man där men i tanke någon helt annan stans. Man hör människorna runt omkring en, hör hur samtalen rullar men hör inte vad som sägs, orden saknar mening.

Jag kommer ihåg för många många år sedan, jag gick på shopping med en kompis och plötsligt blev jag så trött på att gå i affärer. Min vän var inte i närheten färdig med sitt shoppande. När vi äntligen kom oss iväg säger min vän "Det märks så väl när du är less, du blir osynlig."

Ungefär så känner jag mig ibland, osynlig, som att jag inte syns. Det som inte syns finns inte...

Just nu trivs jag inte med att vara ensam. Trots att jag borde känna mig helt utvilad är jag trött. Jag är fruktansvärt trött. Tröttheten är min värsta fiende. Tröttheten gör att tankarna hopar sig. Förvirringen blir än mer påtaglig. Jag får inte ut det jag har inom mig, kan inte kategorisera och få ordning på tankarna, det tar energi.
Några saker har jag kontroll över men det är minst lika många som är helt utom min kontroll. Jag tycker inte om att sakna kontroll. Jag tycker inte om när jag inte vet hur jag ska hantera händelser och situationer. Jag tycker inte om att göra val som påverkar andra. Jag tycker inte om negativ energi. Jag tycker om fakta. Jag tycker om att veta. Jag tycker om att förstå.

Något inom mig säger att jag måste ta några beslut. Jag måste lyssna till min magkänsla, sätta hårt mot hårt. Ställa samma krav på andra som jag ställer på mig själv. Acceptera det jag inte kan påverka och göra något åt det jag kan. Ingen annan än jag kan ta mina beslut.

But the secret is still my own
Alone

Vi två??

Första gången vi träffades sa jag att jag vägrade spela rollspel. Jag är jag, varken mer eller mindre, och det tänker jag förbli. "Bra" sa du "det ska du vara."

Jag har alltid sagt att med dig kan jag vara mig själv. Jag mår bra med dig. Vi kan prata om allt och har otroligt roligt ihop. En nära vän uppmärksammade mig att så är det inte alls. Ibland är jag tyst, säger ingenting. Ibland behöver jag tid på mig, fundera över vad som sagts, innan jag återkommer med min åsikt. Jag håller tillbaka mina känslor då jag är rädd att bli sårad. Jag vågar inte svara trots att du frågar...

Jag såg på dig hur jobbigt det var att få det och du skulle minsann inte upprepa det vid fler tillfällen. "Jag känner mig trygg med dig" sa du. Det är jättebra, något positivt. Jag blir glad när du känner dig trygg med mig. Jag känner mig trygg med dig. Jag känner mig trygg i mig själv, i min kropp, när jag är med dig. Det kvarstår dock att jag inte litar helt på dig och jag vågar inte släppa fram alla mina känslor. Det har med mitt bagage att göra. Det är inte ditt fel men du måste överbevisa mig att mitt bagage inte är den enda vägen, att det finns andra och bättre vägar, att du är någon jag kan lita på.

Nu är det som det är. Vi pratar inte längre med varandra. Ett missförstånd där syftet lyser med sin frånvaro. En del av mig vill lösa virrvarret av frågor och funderingar som snurrar. En del av mig säger att jag redan gjort allt jag kan och mer därtill. En del av mig säger lämna, jag förtjänar bättre och just nu tar du mer energi än du ger.

Ska jag lämna allt nu? Lämna det som ett sår, ytterligare ett ärr i mitt hjärta? Strunta i att lyssna till mina känslor? Intala mig själv att det inte finns några känslor. Glömma allt som varit och gå framåt? Är det så du vill ha det? Är det så det ska vara?

Du har allt inom dig

Jag vet precis hur du fungerar, vad du gör med mig. Jag känner igen tecknena, hur du kommer smygande, tar mer och mer plats. Du är inte välkommen. Försvinn.

Jag har burit omkring på en frustration en längre tid. Känslan av maktlöshet, att inte kunna påverka eller göra något åt saken. Den här veckan har varit hemsk, jag varit helt slut som artist, trött är bara förnamnet. Halsen har protesterat så gymbesöken har blivit soffhäng istället. Ingen tid till att rensa huvudet från energitjuvar. Ingen tid för att tillverka måbra-hormoner.

Det känns som jag är tillbaka där resan nedåt började för ganska precis ett år sen. Känslan jag bär omkring på. Inträngd i ett hörn. Oron som gräver i magen. Luften som blir allt svårare att andas...

Jag känner igen mitt beteende. Mitt tankemönster. Skillnaden är att nu ser jag det komma. Jag är beredd på ett helt annat sätt. Det känns inte lika tabubelagt och fult. Jag ser tecknen och kan på så sätt fokusera på att bryta mönstret. Det är svårt men jag ska klara det. Jag vägrar låta dessa energitjuvar ta över mitt liv igen. Jag ska fixa det här på egen hand. Jag vet att jag kan.

Fokus framåt. Inte fastna i det som varit. Ta med det goda och fortsätt framåt. Fokus, fokus, ego fokus.

Ignorera mera

Hur underligt är det inte. Du ger, ger och ger men ingen märker något. Du gör ett litet snedsteg och det är allt folket ser.

Jag brukar säga att jag tycker om att vara snäll mot folk. Jag hjälper gärna till allt jag bara kan och förmår. Jag gör gärna saker för andra bara för att jag kan. De blir glad och jag mår bra. En win-win situation.

Jag är ganska kinkig vad gäller mat. Efter 32 års experimenterande har jag lärt mig vad min kropp mår bra av och den maten äter jag. Självklart finns det annat att hitta i skrymslen och vrår, sånt sonen tycker om men är han hos sin far är det inget jag handlar hem.
En vän skulle sova över. Jag frågade vad denne ville ha till frukost eftersom jag vet att personen inte äter på samma sätt som jag. "Ingenting" fick jag till svar. Svaret var inte acceptabelt så jag handlade hem diverse. Personen var glad för detta vid gryningen. "Köpte du det för min skull?"
Jag kommer ihåg vid ett tillfälle när en annan person skulle besöka mig. Det var under tiden jag mer eller mindre levde på coca cola. Personen hade träffat mig vid ett fåtal tillfällen men observerat detta. Innan besöket fick jag frågan "hur mycket coca cola ska jag köpa med mig?" Lycka!!
Eller den gång när jag städade en persons tillfälliga bostad under tiden personen jobbade och jag bara var ledig.
När jag sov borta och personen sagt att denne måste städa, jag fixade det innan personen vaknat på morgonen.
Den gång jag inte tänkte besöka festival för jag tyckte det var för dyrt och någon annan insisterade på att betala in mig.

Små små saker kan betyda så otroligt mycket. Det behöver inte vara något dyrt och exklusivt, bara sånt vi gör för att andra ska bli glad. Känna sig sedda och betydelsefulla. Jag gör det så gärna, jag vill fortsätta vara på det sättet.

Det gör ont att veta hur mycket jag gjort för någon speciell. Det gör ont att personen gjort så mycket för mig. Det gör ont att ett litet missförstånd skymmer allt det fina. Det gör ont att det negativa tar över allt det positiva. Varför är det så?

Pride's like a knife it can cut deep inside .

Det dyker upp en tanke. På impuls måste du genomföra din tanke, den är helt rätt, här och nu i alla fall...

Jag behöver mina timmar av sömn för att fungera på ett bra sätt. Ligger jag minus på sömnkontot har jag svårt för att sortera mina tankar. Tankarna blir negativa. Blicken blir tom. Hela jag blir vilsen. Energin som redan ligger på sparlåga läggs på sånt jag inte kan påverka här och nu.

För en tid sedan utspelades en händelse som har haft negativ inverkan på mig. Väldigt mycket energi går åt till funderingar runt denna händelse. Rätt eller fel. Det krävs minst två för att dansa tango...

Jag vill tro att mina ansträngningar för att ordna upp i röran ska ge utdelning. Jag hoppas att stolthet inte ska vara en vinnande kraft.

Words are like weapons they wound sometimes.

Om "om" fanns

Jag tror vi kommer ses, jag vet, vi kommer gå igenom det. Det där som vi hatar och vi bär.

"Du ser blek och tom ut" säger mamma under ett besök. Försvarsmuren byggs upp i raketfart och jag svarar något i stil med att jag är trött. Sanningen är den, jag är fruktansvärt trött. Huvudet snurrar av tankar, både privata och arbetsrelatetade. Jag är orolig, finner ingen ro och vill gärna fly från mig själv. Ensamhet är skrämmande.

Det är dumt att ångra något man gjort men i det här fallet gör jag det. Jag hade möjlighet att påverka till något fint men istället byggde jag upp murar för att skydda mig själv. Om jag struntat i murarna, om jag öppnat upp och bjudit på mig själv, kanske missförstånden lyst med sin frånvaro.

Det känns onödigt att lägga ner energi på att spekulera hur det kunde varit om "om" fanns, ändå gör jag det.

Mamma tycker jag ska släppa på min stolthet. "Vilken stolthet?" undrar jag då. I det här fallet finns ingen stolthet kvar. Jag har lagt alla kort på bordet, visat min sårbarhet. Jag har blottat mitt inre. Vad mer kan jag göra?

Jag kan inte förlora dig för du har aldrig varit min samt att vi ska bli två är omöjligt förstå, en av oss är så kall.

Hoppet finns kvar

Jag vill tro att allt händer av en anledning men vissa gånger har jag väldigt svårt att förstå vad anledningen är.

Som person har jag svårt att släppa saker i tomma intet. Jag vill förstå. Jag vill ha fakta. Jag vill veta vad som är den egentliga orsaken.
Ibland har jag fått höra att jag tänker för mycket. Att jag analyserar för djupt. Det är i era ögon. Skulle jag inte tänka och analysera skulle jag inte vara jag.

Ibland är det omöjligt art förstå. Vi måste släppa, lämna saker bakom oss för att orka gå framåt. Det är en utmaning för mig. Jag får lägga ner all min viljekraft, all min styrka för att i alla fall försöka lyckas.

Nu har jag sagt mitt. Jag har lämnat över bollen till motspelaren. Jag kan kämpa men spelar vi i olika dimensioner är det svårt att åter igen få tillbaka bollen till min spelplan. Jag kan bara hoppas.

Terapi på mitt sätt

En bägare rymmer endast en bestämd enhet av innehåll. Hur du än kämpar är det omöjligt att överstiga den bestämda enheten. Du måste hitta en alternativ lösning för att slippa översvämning.

Oj vad många tankar som snurrar. Rätt eller fel? Finns det någon gråzon?
Fråga berörda personer på samma sätt som jag själv vill bli frågad? Hur jag än vrider och vänder på det hela, nej jag har inte svaret.

Istället för att fastna i ett virrvarr av tankar blev det ett pass på löpbandet igår. Bästa sättet att rensa skallen från allt möjligt. Jag vet att det var effektivt, efter passet visste jag inte var jag parkerat bilen, skallen var tom.

Ja, jag tänker och analyserar, det är sån jag är. Jag försöker hitta lösningar, jag försöker finna svar. Jag måste göra på mitt sätt. Take me as I am or lose me forever...

Våga vara sårbar

I can’t afford this heart?
Still I am responsible
If it will fall apart
Believe me, I don’t want to go

En bekant hade sett en intervju med Sting. Sting menade; för att älska någon måste vi ge personen möjlighet att krossa oss. Att ge av hela sig, våga vara sårbar.

You won’t believe it’s true
When I tell you ’bout my feelings
And what you’re supposed to do
I’m sorry, but I don’t want to go

Ibland blir det fel, helt fel. Stolthet, rädslan att bli sårad tar över, kväver dig från att säga vad du egentligen tycker och tänker.

Jag har försökt säga, visa, men inte fixat det fullt ut. Inte i närheten egentligen. Kommer något känslomässigt på tal slingrar jag mig. Försöker vara svår och känslokall, säga saker som jag tror personen vill höra för att jag i min tur ska låta mer spännande och intressant, någon annan än den person jag egentligen är.

You're glistening
I see it in your eyes that you’re listening
Do you even understand

Varför komplicerar vi allt? Varför säger vi inte precis så som det är här och nu? Varför denna katt- och råttalek?

I would like to believe you were right
And if I told you
Would you go there tonight

Jag vet var jag står. Jag vet vad jag vill. Jag är rädd att säga det högt. Jag är rädd att gå därifrån som förlorare. Kanske har jag redan förlorat allt. Kanske står dörren på vid gavel.

Cause baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking

Jag kan inte lova att det skulle vara lätt men jag garanterar att det skulle vara rätt och värt det.

Bristande kommunikation och osäkerhet

Har ni hört uttrycket "vi blir klokare med åren?" Jag väntar fortfarande att de åren ska komma...

Jag kommer ihåg för flera herrans år sen när ett par bekanta hade börjat ses. Vi var unga och ovetande om framtiden. Som parantes kan jag tillägga att dessa två är lyckligt gifta idag. Hur som haver, det kivades hit och det kivades dit. Osäkerhet om var den andra stod. Tårar. Kommunikation som inte riktigt fungerade, antaganden och missförstånd.

Du tycker att du kan prata med en person om precis allt. Ni tycker inte alltid lika men ni kan samtala om det på en fungerande nivå. Ni har delat åsikter. Ni har delat värderingar. Ni säger vad ni tycker och tänker med undantag för känslor. Känslor gör er sårbara. Känslor känns farligt. Kanske kommer ni in på minerat område men samtalet avslutas inte...

Jag såg en show "MENS NIGHT" riktigt roligt, många skratt, rekommenderas. En av scenerna handlade om kommunikation mellan män och kvinnor. Alltså en omöjlighet eftersom det andra könet talar kinesiska oavsett vem du frågar. Kontentan av det hela, tala med enstaviga ord till mannen, precis som du gör med din hund, så kanske han förstår. "Sitt. Ligg. Stanna." Strunta i att linda in orden i fina förklaringar, det blir för många ord. För många stavelser, kinesiska. Sluta tolka in saker i mannens ord. Han säger det han menar, i alla fall där och då, imorgon är en annan dag...

Kontenta. Brister i kommunikation och osäkerhet på var den andra står har en tendens att leda till onödiga gnabb och att ni blir oense.

Vågträsket

Spegel, spegel på väggen där...
Tog mig en ordentlig titt i spegel. Bilden av mig själv har förändrats och det tackar jag mig själv, min vilja, min styrka och min träning för.

Först och främst, kasta bort vågen!! Den ljuger för dig, den säger en siffra och sen tolkar du in andra saker i den siffran. Helt onödigt. Helt fel.

Jag har varit fast i vågträsket. Varje morgon och kväll pinade jag mig själv. Jag lärde mig räkna ut vad vågen skulle visa morgonen därpå, hur mycket jag skulle förbränna under natten utefter dagens matintag och aktivitet. De gånger jag gjorde en missbedömning av dagen och vågen visade mer än jag räknat med morgonen därpå kunde hela dagen kännas fel, hela världen rasa samman.

Jag har fortfarande problem med vågen därför väljer jag att inte använda den. Jag vet att muskler väger mer än fett. Jag vet att jag är smal. Jag vet att jag är vältränad. Jag vet att jag väger mer idag än jag gjort på länge. Jag vet även att jag kan ha samma kläder som jag hade när jag vägde som minst.

Ja, jag är kroppsligt medveten och jag vill känna mig så fin som möjligt. Någon kan kalla mig utseendefixerad. Jag kallar det att ta hand om mig själv och min kropp. Skapa välmående, vara stolt över mig själv.

Jag kan känna mig orolig när jag läser/ser/hör människor ena dagen meddela att det är minsann bra med fylliga former, det blir mer att ta i. Att det är mjukare och skönare att hålla om någon med lite extra hull än någon som är smal/vältränad. Absolut inget fel i det, vi har alla olika mål med vårt utseende och välmående. Det jag känner oro för är när samma människor i nästa stund pratar om att svälta sig. Diverse olika dieter kommer på tal. Kortsiktiga mål, snabba resultat. Visst, det går svälta sig själv men många gånger går du upp lika snabbt i vikt igen när du börjar om att äta som
vanligt.

Hitta en balans med bra mat och motion. Att vara tillfälligt extrem åt något håll är ingen lösning. Långsiktiga mål är många gånger det bästa.

Ta hand om dig själv. Ta hand om din kropp. Jobba med både insidan och utsidan. Investera i dig själv, det är du värd.

Strong is the new skinny.

Tänker du som jag? Det tror jag du gör.

Plötsligt vill du bara ut på en promenad. Du behöver tid för dig själv. Bara du. Bara dina tankar.

Tempot var högt. Luften frisk. Stiftelsen spelades i bakgrunden. Tankarna flödade fritt.

Snart kan jag säga vem du är, i alla fall så som jag ser dig. Min sanning. Min, kanske inte din.

När jag analyserar något är det många gånger från mitt perspektiv. Hur någon eller något påverkar mig och mitt liv. Hur jag känner och vad det kan bero på. Hur jag tolkar ord som blivit sagda. Hur jag ser på ett agerande. Det ska vridas och vändas om och om igen, kanske får jag svar.
Under kvällens promenad hamnade mina tankar på en ny nivå.

"Hur går dina tankar om mig? Vem är jag?"

Jag som ser allt i bilder, tänker ut händelser (ibland samtal) i förväg, har självklart en bild. Så länge jag bara är, trivs och mår bra med personen, stannar bilden vid just en bild. En glad bild. En bild fylld av energi. En bild som säger mer än tusen ord. En bild som bara är.

När jag fick frågan visste jag inte vad jag skulle svara men jag som vill få svar på allt har inte kunnat lämna det.
Sakta faller orden på plats. En ny bild kommer upp vid sidan av den första. Kanske går de in i varandra. På något sätt blir konturerna tydligare.

Jag tror du tänker som jag, både mycket och ofta, ur flera olika perspektiv.

Win - Loose situation

Att hitta en balans mellan förnuft och känsla i livet måste vara bland det svåraste vi gör. Huvudet säger en sak. Hjärtat säger något annat. Win - Win eller Win - Loose situation, bra fråga...

"Jag är bara orolig för ditt hjärta" skrev en vän för ett tag sen. Jag vet precis vad vännen menar. Jag vill tro jag har kontroll, i alla fall över mig själv. Något säger mig, magkänslan (?), att jag är totalt ute och cyklar.

Varför är det så att hjärtat oftast vinner över förståndet?

Kanske är det hoppet. Orden som blivit sagda. Kanske är det så att jag inte förstår. Kanske är jag ensam om det, kanske är vi två. Tid. Bara tiden kan ge svar...

Då blir jag arg, riktigt förbannad.

Det är få saker som kan få mig riktigt arg. Nu menar jag inte arg som i lite små irriterad eller sur. Nej, arg på riktigt. När det sprutar eld ur näsa och mun, ryker från öronen, ansiktet har intagit en mörkröd nyans och hela kroppen skakar av frustration. Arg på riktigt.

"Men du är ju extrem. Du vill ha det på ditt sätt."
-Klart jag vill! Det kanske inte alltid fungerar så, jag kan vara flexibel, men jag vill.

Felaktiga anklagelser. När det påstås något som är helt upp åt väggarna galet. Om andra försöker sig på att förklara hur och vad jag känner. När någon sätter etikett på mitt sinnestillstånd utan minsta tillstymmelse till hur jag lever och mår. Ja, då kan jag bli riktigt, riktigt jävla förbannat arg.

Jag tycker inte om känslan av att vara arg. Det börjar ofta som en oro som växer till en frustration och slutligen exploderar det. Det kan gå fruktansvärt fort. Så fort att jag själv inte hinner med. När vi är arg går oftast munnen fortare än tankarna. Det är dumt. Fel ord kan slinka förbi. Det kan sluta väldigt tokigt.

Note to self: tryck in pausknappen.

Oro delux

Bästa sättet till ett underbart liv är att släppa taget om det som drar dig nedåt. Strunta i det du inte kan påverka, låt det rinna av dig som vattnet på en gås. Lev i nuet och titta framåt.

Jag skulle vilja skrika rakt ut. Kasta något hårt i golvet, med all min styrka, och se det gå i tusen bitar.

Jag känner med sonen. Hade jag haft möjlighet skulle jag krypa in i hans inre, lyssna till alla hans tankar och funderingar. Hjälpa honom sätta ord på tankarna, få ut det han bär på.

När det handlar om ens barn är det omöjligt att inte dras med. Det känns som att hjärtat ska brista, gå i miljoner bitar. Oro delux. Ikväll ska det vara bara våran kväll.

Magneter??

På jobbet har jag observerat hur det lilla lilla barnet knäckt koden till hur tågen ska kopplas samman. Hur det lilla lilla barnet vrider och vänder för att magneterna ska dras mot varandra istället för att knuffas bort från varandra.

Kanske är det så att livet fungerar på samma sätt. Människor vi möter, några dras vi mot, andra finns det en osynlig mur som gör att vi omöjligt kan komma närmare varandra.

Jag tycker om att observera människor. Jag tycker om att analysera och fundera. Jag har lärt mig fråga när jag inte förstår. Det är även så jag vill bli bemött, fråga mig om du inte förstår.

Det var intressant när en vän frågade hur jag såg på hen. Samtalet hade snurrat runt min numera stabila plattform. Hur jag jobbat med mig själv, valt bort sånt som tar energi från mig och lägger ner mer tid på mig själv. "Du som tänker och funderar på allt, vad är det hos mig som gör att du dras mot mig? Vad är det bästa med mig?" Det är otroligt svårt att sätta ord på någon annans egenskaper, egenskaper som gör personen speciell, på ett målande sätt. Jag vet inte om någon av oss blev klokare men faktum är, magneterna dras mot varandra.

Svartsjuka

Att kvinnor och män kommer från helt olika planeter är ingen nyhet. Att vi aldrig lär förstå oss på varandra likaså.

Enligt Wikipedia är svartsjuka en känsla som innebär oro för en rival. Svartsjuka är lika vanligt för män som kvinnor men ter sig på olika sätt. I männens fall handlar det om oro för det sexuella, att kvinnan ska ha sex med någon annan. För kvinnor är det mer känslomässigt, beteenden och anföranden mot andra kvinnor.

Oavsett vilket slags förhållande vi har, långvarigt, kortvarigt eller tillfälligt, finns oskrivna regler. Vissa saker vill vi veta om varandra andra saker får gärna stanna på behörigt avstånd. Det som är spännande är att kvinnor och män vill veta olika saker.
Vid upprepade tillfällen, av olika personer, har jag fått en fråga som jag själv aldrig skulle ställa. Jag vill inte veta, tycker mig inte ha rätt till att fråga, och det enda det skulle tillföra mig är smärta. En känsla av otillräcklighet. Jag har frågat de olika personerna varför de stället en sådan underlig och privat fråga. Svaret "Jag vill veta." Varför undrar jag då och får tillbaka samma svar...

Nej, jag kommer aldrig förstå mig på de två olika språken som män och kvinnor pratar. För mig kan det lika gärna vara kinesiska.

Otrohet

För en tid sedan hade jag ett samtal med en för mig okänd man. Plötsligt sitter han och berättar att han varit otrogen mot sin fru, detta hade utspelat sig för många år sen och han
älskade fortfarande sin fru. Ni kan tro att det blev ett intressant och känslomässigt samtal.

Då jag inte har något med mannen att göra bestämde jag mig för att "grilla" honom. Mitt mål var att förstå, varför väljer en människa att vara otrogen. Enligt denna man "hörde det till" att en man har sex med någon annan än sin kvinna, speciellt i början av ett förhållande, men han kunde inte förklara varför. Respektlöst enligt mig.
Antagligen svartnade mina ögon under samtalet och mannen fick för sig att jag hatade honom. Jag förklarade om och om igen att hata är ett väldigt starkt ord och att jag inte tyckte illa om honom men hans handling tycker jag inte om på något sätt. Vår gemensamma vän som hörde delar av samtalet fyllde i "hon kommer från ett mindre bra förhållande och vill förstå, hon vill förstå allt."

Nej, jag blev inte klokare av samtalet, inga tydliga svar och inte förstår jag heller. Varför, hur kan någon välja, jo det är ett val, att behandla en annan människa så totalt respektlöst?

On the road again

Jag har gjort en observation, framförallt om mig själv, och kommit fram till ett svar.
Jag gillar ha det snyggt här hemma men får ut så mycket mer av ett träningspass än av att jaga dammråttor (dammelefanter) längst lister och golv.
Kontentan av det hela, jag prioriterar mig själ och mina måbra-hormoner framför städning. Du är välkommen på besök men förvänta dig inte ett klinisk, trendigt skrytslott.

Var tillbaka på gymmet idag. Körde bröst/biceps. Gick riktigt bra men kände av skulderbladet, fruktansvärt irriterande, och var därför tvungen tänka till lite extra i val av övningar.

Fick i alla fall en riktig "kick" idag när jag gick igenom lite bilder. Riktigt roligt att se var jag kommit, att min träning verkligen har gett resultat. Jag kan vara stolt över mig själv. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit såhär långt och ser fram mot ytterligare resultat.

No pain - No gain

Spikmattan är min bästa vän.

Jag är grymt inspirerad av Lovisa, lovsan.se. Hon visar och beskriver massor med bra övningar, genomförande och muskelgrupp. Saknar du inspiration, besök hennes blogg eller videofy me.

Jag skrev igår att jag skulle testa några nya övningar idag. Det kändes toppen. Ska fortsätta köra de övningarna ett tag och se var jag hamnar.

Nu till något mindre trevligt. För första gången lämnade jag gymmet i ren och skär smärta. Skulle egentligen avsluta passet på löpbandet men där var det upptaget så körde mage istället. Allt flöt på som jag ville till sista omgången av sidoplankan. När jag går ner skär det som knivar bakom vänster skulderblad. Visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hur jag skulle hålla armen för att slippa smärtan. På något vänster hade jag fått en lite större upphakning. Tog mig i alla fall hem och efter bökande för att få av kläderna blev det en skollande dusch. Kändes lite bättre efteråt sen har jag legat på spikmattan i evigheter, det känns som jag vill stanna här för alltid...

Jag vet fortfarande inte vad som gick fel men hoppas det går över snart, att allt känns bra imorgon igen.

Planera, planer och träning

Wow vilken galen dag det har varit. För en gångs skull har dygnets timmar räck till, både till det ena och tredje. Nytta och nöje.

Varje söndag planerar jag upplägget för veckans träning. Jag tycker om att veta vad som väntar, jag tycker om att veta.

Dagens träning har varit helt galen. Kanske lite väl galen men skön. Började med backträning. Dra mig baklänges så jobbigt det är. Vägen ner är helt fantastisk, det går fruktansvärt lätt. Fortsatte med ett intensivt armpass, körde helt slut på biceps och triceps, även magen fick sig en lättare omgång. Avslutade kvällen med en timmes prommis, i regnet, tillsammans med en vän. Känns som att jag lär somna ovaggad ikväll med ett stort leende på läpparna.

Imorgon väntar ett pass på löpbandet, även axlar och rygg står på agendan. Ska testa två nya övningar så det blir riktigt spännande.

Lyssna till magkänslan

Som liten brukade mamma säga att man kan inte göra allt som andra gör. Även om hen hoppar i elden får du inte göra det. Eller, din vilja sitter i träden och växer... Jag tyckte hon var orättvis men idag förstår jag att hon ville lära mig om livet.

Ibland har jag liknat min sjukdomsresa vid en berg och dalbana. Andra gånger att simma under ytan. Hur jag än vrider och vänder på det har gått upp och ner, ibland har jag saknat luft och inte kunnat andas. Jag har vridit och vänt på allt och inget. Tittat genom mikroskop, funderar och analyserat.

Idag är jag otroligt glad över att jag lärt känna mig själv på nytt. Hittat mina värderingar, vad jag tycker om och vad jag inte tycker om. Jag har lärt mig lita på mig själv igen. När jag saknar svar gör jag mitt bästa för att lyssna till min magkänsla. Den kanske inte kan ta på den exakta punkten, ge svar, men den ger en hit om något, en vägledning.

Jag hamnade i en speciell situation. Jag trodde jag hade kontroll på läget men plötsligt var det något inom mig som sa att jag helt saknade kontroll. Jag stannade upp. Försökte få tillbaka kontrollen över mina tankar. Det gick inte men magkänslan sa något. Jag valde att lyssna till den och nu är jag otroligt stolt över det. Jag är stolt för att jag lyssnade till mig själv. Jag är stolt för att jag var stark nog att sätta stopp för min egen skull. Jag är stolt över att jag prioriterade mig själv.

You make me feel...

Jag åker till gymmet när måbra-hormonerna ligger på minus. Oavsett hur träningen går sprids glädje inom mig. Tänk efter själv, vilken gång har du inte varit nöjd efter ett träningstillfälle?

"Varje gång jag ser dig är det som om allting stannar till, jag vet inte varför."

Vad är det som gör att allt bara bubblar inom mig? Samtidigt som jag känner mig uppspelt blir jag lugn, vad betyder det? Betyder det något alls? Är historien just en historia eller vad är det frågan om? Kanske är det jag som både vill ha kakan och äta den...

Jag pratade med en vän. Vi gick igenom både det ena och det tredje, allt från produkters innehållsförteckning till kärlek.
Jag berättade om ett samtal jag haft med en bekant som ställde en ganska privat fråga till mig och även svarade i mitt ställe "Nej, så är det inte, du dröjde för länge med svaret." Kanske är det så...
Min vän, som känner mig väldigt väl frågade om jag lagt fram ett förslag, "du vet, om det inte skulle kännas bra efteråt kan du alltid åka till gymmet." Här har vi en som känner mig.
Nej, jag har inte framfört mitt förslag och vet inte om jag ska göra det. Söker diverse olika svar hos mig själv, när de är på plats tar jag ställning...

Du gör mig glad. Du hjälper mig vara den person jag egentligen är.

Vi väljer vad som är viktigt att ta med på resan...

En vän sa "du är så duktig på att jobba med din insida." Finare komplimang får man söka efter.

Jag är jag, varken mer eller mindre - från topp till tå, på mitt sätt.
Mina erfarenheter, det jag varit med om och de människor jag mött efter vägen har format mig till den jag är idag.
Det finns tre personer som gett mig något extra, något som jag tänker på ofta och är oerhört tacksam över.
# du som fick mig känna mig vacker, inifrån och ut.
# du som gav mig känslan av hur livet kan vara.
# du som hjälpte mig att vara den person jag egentligen är.

Jag hade ett intressant samtal med en vän om livet. Jag berättade om första gången jag kunde säga "det här är jag, jag vägrar spela spel eller vara någon jag inte är." När jag yttrade orden högt, när jag själv hörde vad jag sa och fick positiv respons växte jag som person. "Du ska vara ditt sanna jag" och "Vad starkt av dig att säga det, det måste varit skönt för dig att säga och för den andra personen att höra det."

Att jobba med insidan är svårt. Resultatet går inte att se med ögat men jag tror att det handlar om att hitta en stadig grund att stå på. Tänka på sin inställning och attityd, se möjligheter och lösningar. Välja att tro på sig själv. Välja att prioritera sig själv. Ta sig tid att njuta. Besöka landet "Baravara" och hålla fast vid sitt fokus och mål. Kvalitetstid med sig själv.

Avslöjande av en akilleshäl

Utmaning och mål. Något att sträva mot. Något att vara stolt över när vi passerar mållinjen.

Träning, träning och mer träning. Just nu jobbar jag med en känslig punkt för mig, konditionen. Inte direkt min favoritträning men det ökar kroppens syreupptagningsförmåga och uthållighet. Kroppens produktion av måbra-hormonerna dopamin, serotonin och endorfiner ökar. Många fina ord...

Mitt konditionsmål är att springa milen under en timme innan jul. Idag sprang jag 9.15km på timmen. En bit kvar men ingen omöjlighet. För mig är den magiska gränsen 3-4km, när det är passerat går det mycket lättare. Fakta är också att det är mycket roligare att springa ute i naturen. Förena nytta med nöje. Spring där det är vackert, du får både frisk luft och något trevligt att vila ögonen på.

Jag är nöjd över dagens pass. Ett tag tänkte jag att jag kommet aldrig fram till mål men det gjorde jag. Jag kan vara riktigt stolt över mig själv och somna med ett stort leende på läpparna.

Jag, en inspirationskälla.

Vad glad jag känner mig. Vid ett flertal tillfällen har jag fått frågor om hur jag tränar. Hur mina tankar går och att folk ser mig som en inspirationskälla. Riktigt roligt tycker jag. Tack!

Först och främst, träna är något jag gör för mig själv. Jag tränar för att jag mår bra av det. Det stärker mig fysiskt, psykist och emotionellt. Jag ser det som en investering i mig och min framtid, något jag är skyldig mig själv att göra.

Alla har vi gått igenom ursäkternas paradis. "Jag jobbar mycket och sent/börjar tidigt. Jag har barn. Jag är trött. Jag är ensamstående. Dygnet har får få timmar. Jag hinner inte..." Det handlar inte om det. Det är en prioriteringsfråga. Jag anser att det är viktigt att prioritera sig själv. Att göra allt som står i vår makt för att vi ska må så bra som möjligt, ingen annan gör det åt oss. Skippa det där TV programmet som inte fyller någon annan funktion än tidsfördriv och gör något gott för dig själv, rör på dig... Är du ovan att träna, eller har kommit ifrån det efter sommarens trevligheter, starta lätt. Boka in tid för dig själv och vägra acceptera några ursäkter.

Jag brukar sätta upp mål för mig själv, långsiktiga och kortsiktiga. Jag funderar vad är det jag vill ha ut av träningen just nu? Kanske har jag någon känslig punkt som jag vill jobba lite extra med. Resultat kommer inte på stört, det kräva träning, träning och mer träning - blod, svett och tårar. "No pain, no gain" Känslan att stiga över sin egen mållinje är en riktig egoboost. Du är värd det och än en gång, ingen annan gör det åt dig.

Hur har du det med dina vänner?

En vän är någon som ska tillföra energi. Som tror på dig i alla lägen. Som stöttat och hejar på dig.

Tanken är att jag ska vara "normal" nu, vad det nu betyder. Jag är friskförklarad och klarar mig helt på egen hand. Tankegångarna har jag lärt mig hantera, var jag lägger min energi är mitt eget val. Träningen är till nytta på alla sätt. Vänner har tillfört mycket och varit/är stöttande. Viktigast av allt, jag väljer att släppa taget om det som drar mig neråt, jag tittar framåt och uppåt.

Jag har rensat bland mina vänner. Några kanske bara för en stund, andra för alltid. Det är inte enbart negativt, jag tror att alla vi möter under livet tillför oss något, men några ska vi bara ha nära oss ett tag. Om vi bär med oss det positiva går vi alla vidare som vinnare.

De människor jag väljer att ha i mitt liv skänker mig glädje. Vi tycket inte alltid lika men vi finns där. Gläds åt varandras lycka och stöttar när det känns tungt.

Höstens rutiner

Vad lättsamt allt känns under sommaren. Vardag, regler och rutiner försvinner ut i periferin. Det spelar ingen roll vilken dag det är, skiner solen är det alltid passande med ett glas rose.

Mot slutet av sommaren längtat vi tillbaka till rutinerna samtidigt som vi vill fortsätta vårt kravlösa leverne.

Nu är det höst. Alla rutiner är på plats. Tider ska passas och allt ska klaffa. Lättheten från sommaren är ett minne blott. Det känns både tryggt och skönt.

Jag trivs med mitt liv. Jag trivs med mig själv. Jag har mål att sträva efter, små små frön av tankar som gror, som kanske kan växa och bli något stort.

Jag satsar på mig själv. Jag investerar i min framtid. Jag njuter och jag mår bra.

Jag har hittat ny inspiration, nya inspirationskällor. Jag vågat testa fler och nya övningar på gymmet. Jag känner mig trygg. Jag känner mig modig. Jag känner att jag är duktig på det jag gör. Jag är stolt över mig själv, vad jag skapar. Jag fylls av värme och än mer energi när jag får höra att jag inspirerar andra.

Att träna är inte enbart något fysiskt. Det handlar om att tillfredsställa sig själv på alla nivåer. Fysiskt, känslomässigt och mentalt. Jag har kommit en bra bit på vägen.

Höstens färger

De dagar när energin är på topp, när allt flyter på. När jag hittar nya vägar att fylla på energidepåerna. Det är dagar som är helt fantastiska.

Hösten har gjort entré. Träden har skiftat färg och när solen skiner är det helt fantastiskt att vara ute.

Förena nytta med nöje. Tog en löprunda idag. Det gick tungt men väl uppe på toppen fylldes energin på av den sköna naturen. Jag njöt!!

Namn

På något underligt sätt är det lättare att arbeta med det yttre än det inre. Så känns det i alla fall, eller är det en vana.

Jag har en vän som ALLTID tilltalar folk med namn. Först kändes det konstigt när personen sa mitt namn gång på gång. Efter ett tag kändes det väldigt bra.
Jag som vill förstå frågade personen i fråga om det finns en tänkt tanke till varför. Det gjorde det inte, det är bara så personen är.

Jag pratade med en vän om detta. Vi kom fram till att det har med social kompetens att göra. Genom att tilltala någon vid namn bekräftar vi den tilltalade. Det här är något jag tagit till mig och försöker använda mig av vid vardagligt tal.
Ett steg närmare en än vackrare insida.

På tal om utsidan. Träningen flyter på. Jag älskar att ta hand om mig själv. Det känns underbart att se de framsteg jag gör. Att höra av andra att de känner sig inspirerade. Jag kan. Jag vill. Jag ska.

7 år

Idag för sju (!!!) år sen fick jag äran att bli mamma till en underbar liten gosse. 1070g tung och helt perfekt. Sju år av lycka och kärlek.

Vid sju års ålder vet man vad man kan vänta sig vid sin bemärkelsedag. Frukost på sängen är ett måste. Paket som inte är mjuka. Klädd i skjorta. Måste man gå i skolan på sin födelsedag?!! Många gäster, fika, tårta och paket i överflöd. "Det är min dag så jag får bestämma."

Inside job

Jag har bestämt mig för att utmana mig själv. Fortsätta växa som person med ytterligare ett definierat mål. Personlig utveckling, social kompetens.

Ganska nyligen skrev jag om två personer som jag känner avund till. Avund för deras stora sociala kompetens, en egenskap som jag också vill ha. Det finns inget som hindrar mig. Jag har ett mål och dit ska jag nå.

För att nå mitt mål ska jag börja med att öka min självkänsla. Jag ska läsa allt jag kommer över. Lära mig se mitt eget värde i den person jag är. "A perfect body and a perfect soul." Se till min insida på samma sätt som jag ser på mitt yttre som jag jobbat mig till, med stolthet.

Utan gränser

Tillbaka till rötterna där jag egentligen hör hemma. Här vill jag stanna, här vill jag bo...

Vilken underbar helg jag har haft. Nytta och nöje blandat i en fantastisk mix med trevliga människor. På något sätt har det varit en väldigt "vuxen" helg. Allt har flutit på. Ja, i alla fall fram till att sonen råkade låsa in bilnyckeln i bilen...

Känslan att äntligen må bra. Att känna mig nöjd med livet. Nöjd med mig själv. Planer. Olika mål i sikte.
Vetskapen att jag duger som jag är. En inre ro, ett lugn. Frihet. Jag känner mig fri. Jag har möjlighet att göra allt jag vill, när jag vill och hur jag vill. Den enda som sätter gränser är jag. Alla möjligheter som ligger framför mig.
Dimman som en gång skymde min syn är skingrad. Jag ser och jag tittar framåt.

En droppe för mycket och det svämmar över

Frustration är en psykologisk term som avser den besvikelse som någon känner när vägen till ett eftersträvat mål hindras.

Det är väldigt sällan jag blir frustrerad. Tidigare kunde jag bli det över minsta lilla, helt obetydliga saker. Jag är ganska säker på att min förändring har att göra med att jag idag känner mig själv på ett helt annat sätt. Jag är trygg i mig själv och har en stadigare grund att stå på. Inget som kommit gratis, ett resultatet av hårt kämpande och många timmars funderande. Jag väljer numera vad jag vill lägga ner min energi på.

Idag blev det dock översvämning och anledningen var en småsak, något obetydligt. Såhär i efterhand undrar jag vad jag egentligen tänkte som lät det gå så långt.

Jag tar väldigt hårt på ord. Säger vi något ska vi stå för det. Det är mänskligt att glömma, det säger jag inget om, men när det upprepar sig gång på gång... Jag blir fruktansvärt besviken och det är en känsla jag har väldigt svårt för att hantera. Irritation, frustration, ilska. Orden går fortare än tankarna (nej, jag har inte sagt något som någon annan kan påverkas negativt av). En onödig törn som tagit plats i något som redan var känsligt.

Om jag vänder på det hela så hoppas jag att jag lärt mig något, eller rättare sagt att jag accepterat det jag redan vet.

Jag är jag, varken mer eller mindre, på mitt sätt!!

Avund är en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det.
(källa: Wikipedia.se)

Varför är det "fult" att vara nöjd över sin kropp? Visar vi resultat över våra ansträngningar finns det några (de med samma intresse) som gillar det och peppar en att fortsätta det hårda arbetet. Andra ser det som ett behov av uppmärksamhet och bekräftelse.

Jag är 32 år. Jag har inte alltid varit nöjd över min kropp men idag är jag det. Jag har tränat mig till där jag befinner mig idag och det är jag stolt över. Jag har lagt ner hela min själ i att hitta ett välmående. Jag arbetar ständigt med min insida och tränar mig till en utsida där jag mår bra. Målet är att känna mig vacker inifrån och ut. Då jag mår bra måste det vara rätt för mig.

Jag har fått alla möjliga och omöjliga kommentarer om min kropp. Finns det något utseende som är accepterat?

"Jag är jag, varken mer eller mindre, på mitt sätt, take it or leave it liksom."

Även om jag trivs i mig själv och tycker om det jag ser gör det ont att höra kommentarer. Jag vill inte höra att jag är mager eller att jag lagt på mig. Vad är det som ger en människa rätt att kommentera någon annan människas kropp och utseende? Varför är det "fult" att vara nöjd över sig själv och sina prestationer? Vad handlar det egentligen om?

Jag är stolt över var jag kommit med min träning och bättre kommer det bli. Kan jag få vara stolt och må bra på mitt sätt?!

Perfect body - Perfect soul

I don't care if it hurts. I wanna have control. I want a perfect body. I want a perfect soul.

Jag kan redan nu föreställa mig den kommande träningsvärken. Känns bra! Utökade träningen med lite andra övningar idag. Var riktigt roligt. Tiden springer verkligen när träningen flyter på. Ett steg närmare mitt kroppsliga mål men fortfarande många steg kvar att gå.

Kanske kan jag upplevas som ytlig men det handlar bara om mig, min egen yta. Hur jag vill se ut och vägen jag går för att nå dit. Jag är inte ute efter att vara ett muskelberg men jag vill ha en tight och fit kropp. Jag vill må bra och trivas med mig själv inifrån och ut. På samma sätt som jag arbetar med min insida arbetar jag på utsidan. Det känns viktigt, en investering i mig själv och min framtid.

Jag är avundsjuk

Jobba jobba, det finns mycket att lära.

Jag har hittat två akilleshälar på mig själv. Den ena handlar om träning och där vet jag hur jag ska gå vidare, lösa problemet. Den andra handlar om mig som person och jag har inte svaret på hur jag ska jobba vidare.

Det är få personer som verkligen kan imponera med sin personlighet. De som besitter en fantastisk förmåga av social kompetens. Vid möten med dessa personer kan jag känna en enorm avundsjuka. Hur bär de sig åt? Vad har de för hemlighet inom sig? Handlar det om självkänsla och självförtroende eller är det vett och etikett?

På gymmet hände något helt oväntat. Hade det varit jag hade jag förmodligen försökt smyga iväg, vända i dörren, och hoppats på att ingen sett mig. Så gör inte en person med stor social kompetens. Den sociala personen kliver in, stiger fram och för en artig konversation. Småpratar om allt och inget. Men igen, vad är det som gör att vissa människor besitter denna kompetens och andra får anstränga sig hårt för att klara speciella situationer? Jag är djupt imponerad!

Intressant är också min insikt i hur jag fungerar. Runt dessa människor blir även jag mer social. På något sätt smittar de av sig. Bara en sån sak som att träffa nya människor, som tidigare varit en stor utmaning, kan jag idag uppskatta men även känna mig trängd. Vad ska jag prata om? Ibland är det omöjligt att hitta de naturliga samtalsämnena, andra gånger flyter det på.

Jag måste fortsätta arbeta med mig själv. Jag måste hitta vägar för att öka min sociala kompetens. Jag måste göra det för min egen skull för att det är en sån person jag vill vara i alla situationer.

Upp och ner

Det går upp. Det går ner. Det går runt en liten stund. Det är en evighets manick...

Mitt EGOFOKUS fortsätter. Hade en djupare dip när kvällen kom. Tankarna hopade sig. Längtan. Saknad. Kaos. Så kom jag på mig själv och ringde en vän. Det hjälpte mig att bryta den nedåtgående spiralen.

Jag måste komma ihåg att fokusera. Tänka på mig själv. Se framåt och vara lite egoistisk. Hitta en balans som är bra för mig, där jag mår som bäst.

Mål med min träning. Nya inslag för att inte tappa gnistan. Planering. Allt är uppskrivet. Det känns toppen.

Se musklerna arbeta!!

Att människan har olika behov är ingen hemlighet. Vad gör du för att egoboosta dig själv?

Att människan mår bra av att träna och röra på sig är en självklarhet. Kroppen, likväl som knoppen, har behov av utmaningar.

När sonen var liten hittade jag alla möjliga ursäkter till varför jag inte kunde träna. Dygnet hade för få timmar. Sonens far jobbade alldeles för många timmar.
Idag är jag ensamstående men har tid till både sonen, hand behov, heltidsjobb, mig själv och min träning.

Nu har jag äntligen hittat mina mål med min träning. Jag vet vad jag ska göra för att nå dit. Jag gör det för min egen skull och jag njuter av det. Varje träningspass är en riktig egoboost för mig. Se musklerna arbeta. Se kroppen inta den form jag önskar mig. Tankar om att jag passerat "ungdomsåren" men ändå har en kropp som är mer än ok, tack vare mig själv. EGOFOKUS, absolut, det är jag skyldig mig själv.

Jag vill bara....

Flicka möter pojke. Pojke möter flicka. Flicka och pojke fattar tycke för varandra. PANG!!!

Men du försvann, gled ur min hand
vart tog du vägen, jag kan inte hitta dig.

Det finns en tid när det spelas högt. Alla vill ha fyrtal i ess. Bevisa inför sig själv och andra att man är vinnare, den som går med huvudet högst. Är det ärligt eller är det stolthet?

Jag kan inte fatta att jag tappade bort dig säg vart är du nånstans, står och skriker ditt namn.

Om vi struntar i allt runt omkring, sväljer vår stolthet, och visar oss svaga, sårbara - var hamnar vi då?

Det finns två sidor av det flesta historier. En skiftande färgskala. En rosa värld.

Men om jag hittar dig och du bjuder med mig hem
så lovar jag att du kommer skrika mitt namn.

Ljusglimtar

Det är höst. Luften är kall, frisk och härlig, regnet öser ner. Idag har jag klätt mitt huvud med vintermössa. Det är INTE ok i augusti.

Även hösten har sina ljusglimtar. Vardagliga rutiner med allt det innebär. Lugna kvällar, harmoni. Tända ljus, en kopp te och en spännande bok.

Jag är så glad att jag äntligen hittat det fokus jag saknat. Att jag vet var jag vill lägga min energi och många gånger kan välja vad jag ska fokusera på. Att se saker från den ljusa sidan.

Jag känner att det närmar sig. Snart är det min tid.

Du har varit saknad

Tack för att du är här. Jag är så glad att du kom tillbaka. Jag har saknar dig.

En dag i lugnets tecken. Jag vaknade och kände ingen stress. Har tagit dagen som den kommit och inte haft några måsten eller planer. Riktigt skönt. Äntligen känner jag att jag trivs helt ensam med endast mig själv som sällskap.

Det var någon som sa till mig att det är tråkigt att vara själv. Det kan det vara men det kan också vara rofyllt. Idag har alla mina energidepåer blivit påfyllda. Jag känner en inre styrka och harmoni som jag inte känt på väldigt länge. Snart är det min tur!!

Fokus på egot

Det finns saker vi inte kan se med blotta ögat. Något obeskrivligt. Saker som är bland det finaste vi vet men som endast kan upplevas genom en känsla.

Jag träffade ett medium. Det som tagit mig år att inse och förstå kunde hon sätta ord på direkt. Tanken att någon annan kan beskriva mig, någon som inte känner mig, är helt förunderligt.

Jag valde att göra detta då jag har funderingar och tankar som jag inte fått någon ordning på. Trots att jag idag mår riktigt bra och känner harmoni både i mig själv, min ensamhet, min vardag och allt runt omkring, behövde jag hjälp på vägen.

Vid rätt tid. Vid rätt tillfälle. Med rätt person. Det måste få ta tid. Jag behöver tid. Jag behöver fokus på mig själv. Jag behöver titta framåt, sätta upp mål för mig själv. Ställa krav och sätta hårt mot hårt.

Ekorrhjul

Vad är det som gör att människan många gånger hamnar i ekorrhjul? Fortsätter på samma väg som tidigare istället för att vika av och göra något nytt?

Jag lyssnade till bekantas samtal om livet. Ibland kunde jag förstå andra gånger tänkte jag vakna. Jag vet inte om det främst är kvinnor eller om män gör samma sak. Ett förhållande är över men inte avslutat. De fortsätter ha sina tankar där trots att det inte är bra för de. Ett destruktivt förhållande där de glömmer bort sitt eget värde.

Det slutade med att jag inte kunde hålla tyst längre. En sanning som känns är alla gånger mycket bättre än vilken lögn som helst. Jag ville de skulle se sig själva. Se hur underbara de är och att de förtjänar det bästa. Ett förhållande på lika villkor. Ett förhållande där båda parter tar fram det bästa i varandra. Inte ett förhållande där den ena bestämmer och den andra dansar efter. Inte ett förhållande som grundas på misstankar och hemligheter.

Visst, det är lätt att stå utanför och se saker och en helt annan sak att vara mitt i det. Det är svårt att lämna den trygghet man på något sätt kan känna trots att förhållandet är destruktivt. Man kan känna sig ensam, förvirrad och förtvivlad ett tag men slutligen kommer man ut som en starkare person.

Avslöjar du dina känslor?

Om vi är helt öppna inför andra, både berätta och visar vad vi känner i olika situationer är alla känslor lika mycket värda då?

Tidigare har jag haft väldigt svårt för att visa känslor, berätta vad jag känner överhuvudtaget. Jag arbetar fortfarande med det och det är svårt, jag lär nog aldrig bli fullärd.

Det är en sak att visa till sonen och inför hela världen hur mycket han betyder för mig. Det är en självklarhet för mig. Ett barn kan inte få för mycket kärlek.

Hur tar de i vår omgivning emot känslostormar av olika slag? Hur tar vi själva emot känslostormar?

Jag försöker att alltid säga vad jag känner. Kanske inte just när situationen uppstår men när jag hunnit fundera ett tag. Jag behöver fakta för att glädjas fullt ut och avslut för att kunna lämna det bakom mig.

Jag berättade för en vän att denne fått mig att gråta. Det var mindre populärt. Personen tolkade det som något negativt medan jag menade att det var något bra. Det är svårt att förklara vilket stort steg det var för mig. Att ge utlopp för vad jag kände där och då och inte spara det inom mig till bristningsgräns.

Dominoeffekt

Det sägs att en olycka sällan kommer ensam men enligt mig behöver det inte vara just något olyckligt som sker. Händer något kan du ge dig den på att det snart händer något mer. En slags dominoeffekt.

Det är mycket som händer och jag försöker samla tankarna. En sak som leder till något annat, ett virrvarr av tankar och funderingar.

Jag är stolt över mig själv för att jag tagit ett beslut för mitt eget bästa. Känslan att finna ett svar och ta ett beslut. Ett beslut som jag egentligen inte ville men behövde ta för att må bra.

Fler beslut står att finna. Några som jag vill ta bara för att, andra som jag inte kan påverka i samma utsträckning.

Jag tror fortfarande att vi många gånger har svaret inom oss, att det mestadels handlar om att acceptera vad vi redan vet. Det kan handla om tid och tillfälle också men hur det än är så måste vi leva här och nu.

En ärlig chans

Sant eller falskt; i krig och kärlek är allt tillåtet?

Jag har just påbörjat en ny bok och fann beskrivningen av huvudpersonen intressant. Precis som jag har hon gått händelserna i förväg, drömt sig bort, det blir sällan som man vill då. Hon har bestämt sig för att inte vara krävande utan ta allt som det kommer, om det kommer...

Jag både planerar framåt och drömmer mig bort. Tror det har med mitt kontrollbehov att göra, samt att sonen spelar huvudrollen i mitt liv.

Senaste tiden har jag fått höra ett flertal gånger att alla inte är på samma sätt, att jag inte ska dra alla över samma kam. Det är svårt att överse det bagage jag har och ta allt för vad det är, eftersom det kommer.
Idag har jag gett mig själv ett löfte. Jag ska ge människor en ärlig chans och lita på de (till motsatsen bevisas), lära känna de för den de är och inte döma utifrån tidigare meriter.

Time to clear your mind

Vi borde ge oss själva mer tid. Tid att fundera, tid att reflektera. Jag tror vi lär oss något nytt varje dag men det är inte alltid vi är medvetna om det.

Beroende på var i livet vi befinner oss bygger vi upp förväntningar eller murar. Under lång tid byggde jag murar för att skydda mig själv, för att slippa inse hur det egentligen låg till. Jag blev känslomässigt kall. Under en period helt apatisk. Känslomässigt uttömd. Genom att arbeta med mig själv och med hjälp av andra i min närhet (vissa tillfälliga) har jag kommit mig upp. Idag känner jag både det ena och det andra. När jag känner så känner jag starkt. Jag förstår vad jag gått miste om men även vad jag har att se fram emot.

För några dagar sen grät jag för första gången på snart 18 månader över en person. Jag blev chockad. Om jag gråter betyder kanske personen mer än jag först trott. Personen har även fått mig riktigt arg. Hur är det möjligt, jag som är lugnet själv?!!
Personen i fråga har lockat fram något inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.

Idag har jag lärt mig att inte agera under tiden jag är upprörd. Låt det sjunka in, fundera över vad som hänt. Det är lätt att säga saker som blir helt fel. Ord kan vi inte glömma, bara förlåta.