Utsidan vs Insidan, vem är jag för dig?

Jag kan bli så arg på mig själv. Ibland är det som att jag har alla mina känslor på utsidan av kroppen. Minsta lilla och det känns som att det stormar. Jag har absolut ingen kontroll på mig själv.

Mitt dåliga självförtroende och bristande självkänsla kan säga till mig "du duger inte, du är inte tillräckligt bra." När den rösten börjar tala är det svårt att behålla fokus. Allt blir fel...

Tankar om vad som är sant, vilka som är sanna och var jag kommer in i bilden snurrar runt i en rasande fart. Vad finns egentligen där under ytan? Vad blir kvar om vi skrapar bort första lagret, kanske andra? Tycker du om mig för att jag är jag med alla mina lager eller bryr du dig mer om det yttre? Vad tillför jag dig? Berätta för mig, jag behöver få höra dina tankar också. Jag vill gärna ha din hjälp, få luft under mina vingar och befrias från den tunga kedjan som tynger mig, drar mig neråt.

Kär i kärleken

Enligt Wikipedia:
Kärlek är en känsla som präglas av stark ömhet och tillgivenhet. Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon, en stark fysisk och psykisk attraktion.

Förälskelse kallas sen intensiva inledande perioden i ett kärleksförhållande.

Jag är glad att jag fått uppleva både förälskelse och kärlek. Jag är glad över att veta att jag är en varm och kärleksfull person. Nej, jag har inte hittat min OFF-knapp men jag börjar känna att kapitlet nått sitt slut. Jag kan inte fortsätta ge till någon som inte vill ta emot. Jag är värd mycket mer än så.

En fundering börjat gnaga inom mig. Tänk om det är så att en person är "kär i kärleken". Hur vet man om det är själva känslan eller personen man är kär i? Jag kommer inte ihåg var jag såg det men jag läste någonstans en förklaring; är man i ständig kontakt med varandra, ringer och ses ofta, är det personen man är kär i. Hörs man av mer sporadiskt är det känslan man är kär i. Det finns kanske inget vetenskapligt över detta men något som tåls att fundera på.

Viktigast av allt är att må bra. Är det meningen blir det så...

I drömmarnas värld

Om och om igen blir jag förvånad och positivt överraskad av hur fantastiskt varelse människan är. Hur vår kropp fungerar och signalerar. Vi kanske inte alltid kan tyda signalerna när de kommer men tids nog...

Jag brukar beskriva det jag gått igenom som min svarta tid, eller min tid under ytan. Det har bokstavligt talat varit svart. Jag har inga minnen från tiden strax innan jag blev sjuk och några månader fram. Jag gjorde mina måsten, det som hade med sonen att göra, men allt annat är svart. Det har helt enkelt inte varit viktigt nog för min överlevnad, inget hjärnan prioriterat för att jag ska klara mig. Jag tycker det är helt fantastiskt att vi fungerar så i krissituationer.

I drömmarnas värld händer allt möjligt. Något vi sett, hört eller varit med om kan bearbetas. Vi kanske inte alltid kommer ihåg det men vi kan vakna med en känsla. En bra och trevlig känsla eller kanske en känsla av den mindre trevliga sorten.

Imorse vaknade jag med ett leende på läpparna. Jag vaknade efter en trevlig dröm. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från drömmen, några små fragment och samtal, men vilka som var med är väldigt tydligt. Känslan jag hade i drömmen av total lycka. En framtid som låg framför mig.

Jag hoppas, önskar och vill tro det är en sanndröm. Tyvärr finns det inget klockslag på när sanndrömmar slår in, eller om det överhuvudtaget finns något som heter sanndrömmar. Det kan vara andra saker som ska upplevas efter livets väg. Det kanske bara är en önskan, något jag vill mer än allt annat och att det bearbetas där i drömmarna. Det kanske är dags att göra något åt drömmarna och se till att de slår in...

Girlfriend marriage material

Kan en person vara för snäll för sitt eget bästa?

Jag tycker om att hjälpa andra. Att se glädje av tacksamhet i någon annans ögon. Det kan vara en enkel sak som att diska, det kan betyda hur mycket som helst för någon annan. Jag gör det inte för att jag tycker själva görandet är roligt men för att jag vet att någon annan uppskattar det. Jag blir glad av att se någon annan bli glad.

Jag tycker om att "ta hand om" andra. Jag tycker om att finnas där. Jag tycker om beskrivningen av att vara "girlfriend marriage material" ett äkta fruämne. Jag tycker om att leva "Svensson" liv, planera fredagsmys, sitta hemma och bara umgås. Jag tycker om att vara den jag är.

Nej, jag är inte den partyprinsessa jag försöker mig på att vara, hon som kommer fram när jag känner mig otrygg och rädd för ensamhet...

Att vara som jag innebär att andra personer många gånger kommer i första hand. Till en början är det uppskattat men med tiden kan det komma att upplevas som kvävande. Innebär det att jag är för mycket av mig själv? Hur gör jag för att inte glömma bort att bara vara jag? Hur gör jag för att backa innan jag trampar någon på tårna? Kan en person verkligen vara för snäll?

OFF knappen

Jag hade medarbetarsamtal tillsammans med min chef idag. Det var intressant, att få feedback över det jag gör, stöta och blöta mig i min profession. Jag vill förstå och därför ställer jag frågor, frågor som det inte alltid finns svar på, i alla fall inte för stunden. Det jag tyckte var extra intressant var förklaringen om att jag tycks borra lite extra djupt i olika frågor, att jag attackerar frågor från ett annorlunda håll och analyserar.

Egentligen var det kanske inget nytt. Jag vet att jag analyserar både i tid och otid. Jag vet att jag har ett behov av att förstå. Det är jag, det är sån jag är, eller så jag har blivit.

Ibland önskar jag att jag kunde stänga av, att jag var lite mer som förr och inte kände så mycket. Det är inte min verklighet längre.

En vän sa "lämna det bakom dig". Jag förstår att orden kommer av omtanke. Jag har någon som bryr sig, som vill mig väl. Jag förstår orsaken till varför orden blir riktade till mig, vännen känner mig ganska väl. Min vän vet hur jag fungerar, vad jag är för person, vad jag mår bra av och vad som äter mig inifrån. Problemet är att jag inte kan. Jag kan acceptera fakta men jag kan inte stänga av mig själv och mina känslor. Inte på beställning i alla fall. Det finns stunder när jag vill trycka på min egen känslomässiga OFF knapp men jag vet inte var den är.

Målade bilders förbannelse

Jag har alltid målat upp inre bilder för mig själv. Ibland känns det som en gåva, andra gånger som en förbannelse. Gångerna det känns som en gåva, då är allt rosa och skimrande, möjligheternas möjligheter ligger framför mig. När förbannelsen tar över stressar jag upp mig själv, jag målar upp bilder, utifrån tomma intet, som gör ont. Äter upp mig inifrån.

Just nu ligger förbannelsen över mig. Jag ser en bild som känns allt annat än bra. Jag har absolut ingen fakta att gå på utan endast en känsla. En känsla, som om den är sann, kan göra skada på flera olika sätt.

Jag tycker absolut inte om att känna såhär. Jag känner mig liten, alldeles för liten, både fysiskt och psykiskt. Det gör ont. Jag har ingen kontroll. Jag har ingen makt över mig själv.

Imorgon är en annan dag.

Makt hit och makt dit

Det är underligt hur relationer kan förändras i en handvändning. Hur några ord eller ett handlande kan förändra. Hur en personlighet kan bli en helt annan bara sådär. Plötsligt handlar det om vem som har makten. En småsak förvandlas till något stort.

Kan någon förklara för mig vad denna katt och råtta lek går ut på? Varför vill vi ha det vi inte kan få? Varför vill vi inte ha det vi kan få? Kanske kan det handla om jakten, spänningen att inte veta men samtidigt, varför? Varför känns det plötsligt som att allt handlar om makt? Jag kan få dig dit jag vill, när jag vill och hur jag vill... Varför inte bara vara, ta dagen som sen kommer. Njuta av allt vi får till oss av andra istället för att lägga ner energi på onödiga småsaker??? Nä jag förstår inte.

Min bild och roll - levande charader...

Ibland glömmer vi bort oss själva. Vi lever i en obeskrivlig bubbla. Det är inte säkert vi är medvetna om det när det sker. Tids nog spricker bubblan. Vi vaknar upp och inser att vi inte längre vet vem vi är...

En stor del av mitt liv består av känslor, om vägen till att hitta tillbaka till mig själv. Min resa har bestått av dagar när jag krupit längst ner på havets botten. Dagar när jag varit under ytan och kippat efter andan. Hur jag har kämpat mig upp till havsytan, hittat sätt för att stanna kvar och andas den luft jag behöver för att komma vidare.

Människan måste fortsätta arbeta med sig själv genom hela livet. Vi fortsätter att lära om oss själva och andra.

Idag har jag en ganska bra bild över vem jag är. Jag är stolt över att vara snäll. Att vara en person som vill finnas där för andra. En person som många gånger tar på sig "mammarollen" och bryr sig om andra. Någon som är lugn och har ett behov att prata i lugn och ro. Jag tror jag vet vad det är jag vill, vad jag söker hos mig själv och vad jag söker hos andra, vad jag har för mål i livet.

Jag har en bild av mig själv och nu börjar arbetet med att hålla fast vid den bilden. Att jag fortsätter arbeta med mig själv. Att bli accepterad för den jag är både av mig själv och andra. Att jag kan och får vara mig själv i alla situationer och alla relationer.

Hand i hand

Under många år har jag stängt in mina känslor. Jag har inte tillåtit mig själv att känna. Jag har satt mig själv och mina behov i andra och tredje hand. Jag som person har inte varit lika viktig som alla andra. Jag tappade bort mig själv.

Under min sjukdomsresa har mycket handlat om att hitta tillbaka till mig själv. Vem är jag? Hur vill jag ha det? Lite som i filmen "Runaway bride" när Julia Roberts ska ta reda på hur hon vill ha sina ägg tillagade. Inget sätt är fel men vilket sätt är rätt för just henne?

En stor del har handlat om att känna. Vilka känslor som framkallas hos mig. Att acceptera mina egna känslor.

När jag äntligen förstod vad mina vänner menat när de sagt "du bara vet" framkallades massor med känslor. För kanske första gången i mitt liv tillät jag mig själv att verkligen känna. Att leva efter mina känslor, ge utlopp för allt. Någonstans inom mig tänkte jag "friskt vågat hälften vunnet". Jag vann!! Jag fick nya erfarenheter och vetskap om att mitt hjärta inte är hårt och kallt som sten.

Så fick jag frågan "är det han du saknar eller är det känslan du saknar?" Till en början hade jag svårt att förstå innebörden i frågan men nu har jag mitt svar. För mig går det hand i hand. Hade han inte varit den person han är skulle inte mina känslor vara på samma sätt. Hade han inte gett mig allt han gav, visat sina känslor och varit den han är skulle det varit på ett helt annat sätt.

Att vara kär är underbart. Mitt sätt att känna kärlek kan vara något helt annat än vad det är för dig. Kärlek är fint. Kärlek är känslosamt. Kärlek är unikt.

Kärlek till någon ger känslor. Känslor vi inte kan påverka. De bara finns där och är beroende av varandra.

I min ryggsäcken bär jag dig

Nej nu vänder vi på det här. Livet går vidare. Jag saknar dig och det vi hade men är det såhär det ska vara, två personer som tycker om varandra men ändå inte kan vara med varandra, så ska jag istället glädjas över det fina som var. När jag tänker på dig finns bara fina tankar och de ska jag bevara och bära med mig. Nya, fina erfarenheter. Du är en fin människa på alla tänkbara sätt. Är det meningen att det ska vara vi blir det så när tiden är rätt. Är det inte så finna nya pusselbitar.

Bakom mina solglasögon

Långt tillbaka i tiden var det någon som sa till mig "dina ögon är svarta". Jag försökte få en förklaring men har fortfarande inte fått någon.

Jag har nämnt tidigare att 'ögonen speglar hur själen mår'. Att titta in i någons ögon kan ge fler svar än du tror. Tyvärr är det inte alla som vill se och det är långt ifrån alla som vill ge svar.

Att själv titta på sin spegelbild, att ta en ordentlig titt på sina egna ögon, kan ge ett uppvaknande. Ett uppvaknande som endast kommer när vi själva är mogna att acceptera vad vi ser.

Min spegelbild är väldigt varierande. Ibland lyser ögonen, det gnistrar och känns bra. Andra dagar vill jag gömma mig bakom mina svarta solglasögon för att inte behöva se.

Med fastbundna händer

Med helgen kommer också känslan av ensamhet krypande. Rutinerna som finns under veckan med jobb och tider att passa är ett minne blott. Helgen ger en frihet som känns allt annat än fri...

Jo, jag har backat i mig själv. Tryggheten jag kände för en stund i mig själv, innan han entrade mitt liv, har hamnat på villovägar. Jag vet att den kommer tillbaka, frågan är bara när? Jag känner mig skadeskjuten och väntar på att mitt sår ska läka. Ibland kan läkningsprocessen vara långdragen, andra gånger läker det bra.

Jag saknar dig och önskar du kunde känna samma sak för mig. Jag förstår dina orsaker och jag förstår hur du menar, jag önskar och hoppas ändå. Är det meningen så blir det så...

Jag föredrar en sanning som gör ont

Det sägs "om du inte frågar får du inget svar". Helt sant tycker jag men ibland funderar jag över hur mycket sanning det ligger i själva frågan.

Jag tänker som så, vi möter människor, både nära vänner och bekanta, en vanlig fråga är "hur är det?" eller om något särskilt har hänt "hur känns det?". Ligger det något djup i frågan? Frågar folk för att de verkligen vill ha ett ärligt svar, förväntar de sig ett enkelt "bra" eller ställs frågan av ren och skär nyfikenhet?

Jag är som en öppen bok och berättar gärna om mina tankar och känslor. Jag pratar med både kända och okända personer. Jag vet med mig att jag är lite naiv och tror gott om de flesta och kan därför ha svårt för att tolka dessa frågor. Jag vill vara vän med alla att alla ska vara ärliga och vara min vän. Jag vill att andra ska fråga av omtanke, att de vill ha sanningen till svar. Att de vill ta sig tid att lyssna och prata, att de själva kommer med tankar och åsikter. I min värld är det inledningen till en fin konversation, kanske en djupare och finare vänskap. Ställer jag frågan själv är det för att jag verkligen vill veta och bryr mig om vad den andra personen har att säga.

Skulle någon fråga mig nu hur jag mår tror jag svaret skulle vara jag mår bra med tanke på omständigheterna. Det har hänt mycket i mitt liv och jag har fått många nya erfarenheter. Jag mår bra i mig själv och kan se framåt samtidigt som jag tycker det är jätte tråkigt att det inte fungerade just nu med han som gav mig så mycket mer än vad jag tidigare fått i mitt liv. Jag är glad att jag lärt känna mig själv på ett sätt som gör att jag vet vad jag behöver för att lämna, inte sluta känna, och ändå se ljust på morgondagen. Att ta reda på sanningen som låg bakom vad som hände gav mig ro trots att det absolut inte var vad jag ville höra. Jag föredrar en sanning som gör ont framför en lögn som ska ge tröst men i själva verket ger fler frågor. Frågor som leder till funderingar som i sin tur äter upp mig inifrån.

En ny bekantskap, som jag verkligen uppskattar och hoppas är sann, sa till mig senast igår "Du analyserar för mycket". Jo, jag funderar och analyserar i tid och otid. Det är jag, jag behöver förstå, men jag vet också att det ligger sanning i det. Frågan är, kan det bli för mycket sanning?

Nu förstår jag, lite i alla fall...

Jag är otroligt glad över den tid jag haft att lära känna mig själv. Att jag numera vet att jag måste förstå för att kunna lämna och gå vidare. Det är svårt att lämna ut sig själv, blotta sin själ för någon annan. Berätta om sina innersta känslor, erfarenheter, förväntningar och drömmar. Berätta att pusselbiten som saknats hela livet var på plats, känslor som tidigare inte funnits numera finns. Känslan att äntligen känna sig hel, komplett. Att tappa det i en handvändning.

Jag har fått svar på mina frågor och även om utgången inte blev som jag önskat känner jag mig betydligt lättare till sinnes. Nu förstår jag lite mer och istället för att fundera kan jag lämna det bakom mig och titta framåt.

Nya erfarenheter rikare och jag är glad för vad jag lärt mig om mig själv. Mitt hjärta är inte gjort av sten.

Jag ska öppna min innersta bok

Jag har alltid haft svårt för att verbalt uttrycka mina känslor för någon annan. Jag tror jag har försökt skydda mig själv, har jag inte sagt det högt kanske ingen vet. Idag vet jag att det fungerar inte att stänga in känslor. De måste komma ut på ett eller annat sätt. Jag måste få svar på mina frågor för att få förståelse och avslut. För att nå mina svar måste jag bjuda på mig själv, öppna mitt innersta och blotta mina känslor. Det får bära eller brista men då har jag också gjort allt jag kan göra.

Det var någon som sa till mig "jag hoppas det blir så som du vill". Det är klart jag också hoppas det men min känsla säger mig något helt annat. Mina förväntningar är inte höga...

What's meant to be will find it's way...

Att simma under ytan och komma upp igen

Så kom dagen som under en lång tid kändes väldigt långt bort. Under en lång tid kunde jag inte alls se den, den kändes som en omöjlighet. På något sätt har jag lyckats dra mig upp till ytan och nu är den dagen här.

Jag vet hur det ser ut på botten. Jag vet hur det känns att simma under vattenytan utan att ta sig upp. Jag kan inte med ord beskriva hur mörkt det har varit vissa stunder. Tyngden som legat på mina axlar, att plötsligt inte orka med sig själv. Inte klara av varken ljud eller ljus. Att inte kunna vara den mamma jag egentligen är.

Trots att det varit en lärorikt resa, jag har lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt, önskar jag ingen att hamna där jag varit. Jag säger inte att jag nått mitt mål, vissa stunder hamnar jag fortfarande under ytan men idag orkar jag ta mig upp för att andas. Andas och ta nya tag. Jag fortsätter lära känna mig själv och hittar nya vägar att gå på. Tids nog är det min tur...

Lång och saknad

I vanliga fall brukar helgerna susa förbi. Vi hinner inte mer än blinka så är det måndagsmorgon och dags för jobb igen.
Nu är det andra helgen i rad som varit evighetslång för mig. Känslan av total ensamhet leder till långa dagar. Jag har inte varit ensam men ändå känt mig tom. En del av mig saknas.

Jag kan inte säga om det är mitt sårade jag som talar men eftersom jag aldrig känt mig så komplett som de senaste veckorna har jag svårt att se det så. Att någon helt oväntat kommer in i mitt liv och ger mig känslan av att det här har jag saknat hela mitt vuxna liv. Ger mig känslan att vara komplett. Känslan att vara det bästa som hänt mig. Att inte med ord kunna beskriva hur bra jag mått tillsammans med honom. Jag har inte kunnat beskriva mina känslor på annat sätt än "han är bara bäst". Det bästa som hänt mig. Han har tagit fram mitt bättre jag. Jag har känt mig fri, varit mig själv. Varit den person jag alltid vill vara. Känt mig lugn, harmonisk och glad, som att jag hittat hem.

Han är min första tanke när jag vaknar och den sista innan jag somnar.

Ilska och kärlek

En slags irritation och j*vla anamma börjar gro inom mig. Jag vet att det är helt fel tillfälle att skriva då det är lätt hänt att orden blir fel. Vi säger först och tänker sen, vilket kan innebära att vi säger något vi ångrar när ilskan lagt sig. Det är dumt. Ingen vinner på att såra någon annan, varken med ord eller handling, därför kan det vara bra att vara återhållsam med sina ord när ilskan bubblar inom en.

Det är lätt att vara efterklok. Idag vet både jag och sonens far att vi är mycket bättre för varandra som vänner. Vi kunde inte ge varandra vad den andra behövde men det tog lång tid att acceptera och verkligen förstå.

Så mötte jag någon som verbalt kunde uttrycka sig och få mig att känna mig rakt igenom vacker, både på insidan och utsidan, från första stund. Vi var inte menade för varandra.

Helt oväntat och inte alls vad jag tänkt mig kom HAN, han som gav mig känslan "nu vet jag vad kärlek är". Han som fick mig att inse vad jag saknat under hela mitt vuxna liv. Han som inte var speciellt verbal men visade med handling att jag var fin, att han tyckte om mig. Jag kunde känna kärleken, ta på den. Jag kände mig värdefull. Jag fick kärlek, jag gav kärlek...
Jag tror vi är bra för varandra, ge mig en chans att visa dig, jag lovar att du inte kommer ångra dig.

Nu sitter jag här och funderar vad som gick fel. Kan någon som känns helt rätt för en vara fel för någon annan? Var det fel tidpunkt? Gjorde jag något galet, är det mig det är fel på? Alla är värd att älska och bli älskad, även du och jag.

Spontan vs Kontrollerad

Det låter bra att beskriva någon som både flexibel och spontan. Jag har sett på mig själv som någon som bär på dessa egenskaper. Efter många långa timmars funderande har jag kommit fram till att så är inte fallet. Jag är planerare ut i fingertoppen, jag vill ha kontroll och veta vad som händer. Blir det inte som planerat blir det väldigt omständligt för mig. Jag hakar upp mig och negativ energi sprider sig runt i hela kroppen. Något som jag måste arbeta med mig själv med för att förbättra. Enligt en säker källa, min mamma, har jag alltid varit så...

Jag hade planer för kvällen. Jag skulle äntligen få hjälp att hitta de svar jag söker. Reda ut det virrvarr av frågor och funderingar som kryper inom mig. Ge min syn på det hela, dela mina tankar och svar.

Anledningen till att planerna blev inställda är giltig, jag har all förståelse. Ändå kan jag inte släppa den negativa känslan. Små små saker, handlingar, tonfall, jag tolkar in så mycket mer än vad det egentligen är. Allt på grund av min dåliga självkänsla och dåliga självförtroende...

Din spegelbild säger inte sanningen

Beroende på var i livet vi befinner oss kan vi se olika personer titta tillbaka i vår spegelbild.

Jag kommer ihåg hur jag sa till min mamma i höstats "det är lättare att göra något åt utsidan än insidan". På samma sätt har mamma sagt att det är lätt att vara efterklok, redan då svajade min balans...

Många resor, både korta och långa, har fått upp mig på fötterna igen. Jag kommer ihåg hur sonens far ställde olika krav, använde sig av olika taktiker för att nå mig. Men vår resa tillsammans var färdig sen länge, dock bär jag med mig några ord "vi kan hjälpa varandra att hitta rätt, hitta tillbaka till oss själva igen". Jag var för upptagen med mig själv för att kunna ta emot hans hjälp. Nu bär jag omkring på samma ord.

När jag mottog orden "jag är ingen bra pojkvän, jag är rädd att såra dig" rasade min värld samman för en stund. Nu har jag haft möjlighet att i lugn och ro fundera över dessa ord och kommit fram till att så är det inte alls. Han vill inte såra mig och kommer inte att göra det eftersom han vet exakt var jag står. Han kommer inte såra mig eftersom vi tycker om varandra. Det är bilden av hans gamla jag som spökar. Jag finns där för att hjälpa och stötta. Att prata med varandra, stöta och blöta i all oändlighet, det blir bra.

A och O

Att vakna med ett leende på läpparna, känna hur det pirrar i magen och känna en positiv energi måste vara bland det bästa. Det sägs att inställningen är både A och O, jag hoppas det stämmer.

Bara en mask

Senaste året har varit väldigt lärorikt för mig. Framförallt har jag lärt mig saker om mig själv. Jag vet precis vad som händer inom mig och hur jag reagerar till olika situationer. Jag vet vad mina känslor och min oro beror på men jag har fortfarande inte lärt mig att hantera de på ett bra sätt.

Jag stänger dörrar för att slippa smärtan. Jag försöker skydda mig själv. Tyvärr är det bara en mask som jag bär utåt. Inom mig brinner eldar av svårtolkade känslor. Jag som trodde jag var en kall människa har fått bita i det sura äpplet och insett att jag är både varm och kärleksfull. Jag vill visa känslor och ge kärlek i överflöd. Jag vill få samma sak tillbaka.

Tusen blödande bitar

På samma sätt som en olycka sällan kommer ensam kan ett hjärta brista om och om igen.

Förutom alla mina egna tankar och funderingar kommer sonen med sina. Han pratar om det som varit, det vi gjort, sånt vi planerat och som han sett fram emot. Jag försöker svara svävande och neutralt då jag inte har något bra svar att ge just nu.

Som om det inte är nog med min egen saknad och tomhet, det gör extra ont i mig att höra sonens saknad. Hjärtat blöder, brister i tusen bitar.

Att vara två

Vad fort man vänjer sig vid tvåsamhet. Att vakna med ett par armar som håller om en. Ljudet av små fötter som springer omkring. Doften av kaffe som sprider sig. Att någon frågar "har du sovit gott?"

Jag tror inte människan är ämnad för att leva ensam. Självklart behöver vi alla ensamtid och tid till att hitta oss själva men samtidigt behöver vi någon vid vår sida. Någon som bryr sig, någon att bry oss om. Någon som skänker oss den där extra glädjen. Någon att dela tankar, glädje och sorg med. Någon som tycker om, någon att tycka om. Någon som får oss att skratta när vi känner oss nere.

Jag vet vad jag vill. Jag vet hur jag trivs och mår som bäst. Det har tagit tid att komma dit men nu vill jag ha det hela tiden, för alltid. Min prinsesshistoria, min barndomsdröm. Precis så som jag alltid sagt sen jag liten var, jag tappade bara bort mig en bit på vägen...

Snälla någon, hjälp mig att få mina drömmar uppfyllda. Jag lovar att njuta av varje sekund med ett leende på läpparna.

Förklara för mig

Jag vill förstå. Jag behöver förstå. Allt tänkande och funderande gör mig fullständigt galen.

Varför säger någon; jag håller på att bli kär i dig, jag tycker så otroligt mycket om dig - det här kan bli något riktigt bra, du får inte fara hem till dig...

Jag har varit mer återhållsam med orden men öppnar mitt hjärta. Jag har äntligen fått förståelse för det mina vänner sagt "du bara vet!" att tillsammans ta fram de bästa sidorna hos varandra. Att både ge och ta.

För att sen säga; jag tycker så mycket om dig och vill inte såra dig, vilket jag är rädd att jag gör...

Mer än familj...

Det är sant som det sägs, familj är inte alltid blodsband. Jag har en skön kväll tillsammans med min "lillasyster". Jag är otroligt glad över den extra familj jag har. De ställer alltid upp och finns där för både mig och sonen.

Jag kan med stolthet säga att jag har de finaste människorna i min närhet. Jag arbetar med mig själv för att verkligen visa de hur mycket de betyder för mig. De som finns där när livet möter uppförsbackar, när det är riktigt tungt att vara ensam. Personer som ger en värmande kram när det behövs som mest. De som kan se bortom den tunga gråa fasaden. De som älskar en oavsett, det är familj för mig.

Jag vill fly

Ibland vill jag bara fly. Lämna allt bakom mig och starta om på nytt helt och hållet. Det ska vara en ny plats och nya människor. Ett helt nytt kapitel.

Nu funkar inte livet så. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Sonen är nummer ett i alla lägen och det är hans behov som är det viktigaste.

Just nu känns det som att jag backat några steg men jag har sagt till en vän att jag inte ska gräva ner mig. Men jag kan inte påverka det som kryper inom mig, grävandet som gör mig orolig, känslan som jag inte blir av med. Livet går vidare och jag ska titta framåt. Men jag måste ändå fråga när är det min tur att må bra på alla sätt???

Fairytale gone bad

Ibland funderar jag över hur många hinder och prövningar en människa ska gå igenom i livet? När kommer stunden när allt är bra? Stunden när alla i ens omgivning mår bra? När allt flyter på som på små fluffiga rosa moln...?

Jag startade en ny resa. Allt kändes rätt. Jag blev behandlad på ett helt nytt sätt för mig. Jag fick känna att någon annan gjorde saker för mig. Jag mådde bra av att göra saker och hjälpa till bara för att jag kunde.

Men så har vi vårt undermedvetna, ibland är det svårt att tolka och ta till sig vad vi egentligen redan vet. Vi vill helt enkelt inte att det ska vara så därför fortsätter vi att förneka. Tyvärr kommer sanningen alltid ikapp oss...

Kanske har jag mött slutet på den här resan men jag har fortfarande många resor kvar att göra. Jag tar med mig allt det positiva och känner mig många erfarenheter rikare. Jag ser fram emot att möta nya människor, jag ser fram emot nya spännande utmaningar och erfarenheter.