Det tar sig. Det är numera omöjligt att se TV i sovrummet, till sonens förtvivlan. Till min glädje hänger den på väggen i vardagsrummet. Den ser ut ungefär som en piss i Mississippi, eller en fluga på väggen. Det är ovant att ha så pass liten TV i vardagsrummet (hur i hela friden överlevde vi förr i tiden) men jag vänjer mig säkert. Det kändes i alla fall bra att ligga och slötitta på TV. Ännu bättre lär det kännas på lördagkväll när jag och sonen kan ligga i den nya soffan. När de nya gardinerna är på plats, nya piff piff kuddar inhandlats och nya fina filten tas fram. Lite tända ljus till det och myset är på högsta nivå.
I am stronger than yesterday,
now it's nothing but my way,
my lonliness ain't killing me no more.
Jag har lite ångest för att skriva. En vän sa idag att mitt skrivande känns mycket mer ärligt än tidigare och att jag skulle ta det som en komplimang. Nu känner jag pressen på mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar