Jag för en inre strid med mig själv. Hjärtat säger en sak och hjärnan något helt annat. Det handlar om min vikt. Det handlar om hur jag ser ut. Egentligen vet jag att jag är fin som jag är. Egentligen vet jag att jag inte behöver gå ner mer i vikt. Jag har mina nyckelben och jag har mina höftben och egentligen tycker jag att jag är ganska fin nu. De som känner mig säger att jag måste sluta. De som känner mig säger att jag är fin och jag blir glad över deras ord. Samtidigt, varje kväll står jag på vågen. Genom att stå där kvällstid kan jag räkna ut på ett ungefär hur morgondagen ser ut. Det första jag gör på morgonen är att stå på vågen. Vissa dagar känns det bra, andra dagar... Idag var en bra dag, det lägsta resultatet någonsin vad jag kan komma ihåg. Någon slags konstig glädje sprider sig i kroppen. Någon säger, snart är du där, snart, lite till bara, lite till...
Istället för att ta tag i de verkliga problemen, som finns på insidan, fokuserar jag på utsidan av mig själv. Det är lättare, det gör inte lika ont. Jag hittar fel, jag hittar brister. Jag vet om det men kan inte kontrollera det. Självförtroendet är för lågt, för dåligt. Jag vet inte hur jag ska hantera det.
2 kommentarer:
Haha ja det vore skönt om man kunde ha den inställningen jämt. Jag har provat ny i två dagar, har tyvärr oftast en mkt mörkare inställning.
Känner igen mig själv i detta inlägg, så väl så väl.
Kram på dig.
Jag igen. Tror jag vet vem du är nu. Jag har läst din blogg förr. Men som du skrev någonstans, denna är djupare, mer ärlig. Ibland är det läskigt, men det känns som om den är skriven av mig. Du sätter ord på mina tankar.
Jag beklagar (gammeldags ord men men.) det du har gått igenom och jag hoppas verkligen att du hittar tillbaka till glädjen och dig själv.
STOR kram J.
Skicka en kommentar