När det kryper innanför skinnet. När huvudet är fullt. När klumpen i magen växer. När tårarna är nära. När allt är ett enda virrvarr. Ungefär där befinner jag mig.
Dagen har varit fantastisk. Fredagsmyskänslan har spirat inom mig trots att det är torsdag. Kvällens planer var spikade och allt kändes bra. Så led kvällen mot sitt slut. Jag kände hur paniken sakta började sprida sig inom mig.
Jag är rädd för mig själv. Jag är rädd för min ensamhet. Jag planerar mina dagar i detalj. Är sonen hemma känns allt lite lättare, vi har rutiner. I min ensamhet finns inga rutiner, ingen trygghet och klumpen i magen växer... Du kanske måste ner på botten för att komma upp igen säger vännerna till mig. Var är botten? Vad finns där? Vill jag veta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar