Sex månader och 100 blogginlägg senare. Många gånger har det varit en befrielse att skriva ner mina tankar. Slänga ut mina ord i cybervärlden och bara låta de vara. Någonstans har jag kommit och någonstans är jag på väg. Jag har mycket jag måste fortsätta arbeta med. Det är så många olika delar av mig som måste passa in, hitta rätt. Kanske är jag det där 5000 bitars pusslet, där ena delen består av blå himmel och den andra av ett blått hav. Det enda som skiljer bitarna åt är nyanserna. Det kan vara riktigt svårt att hitta rätt.
Något jag har fått lära mig under den här tiden är att allt är inte bara svart eller vitt. Det finns gråskalor. Jag har fått tänka om. Jag har fått erkänna mina fel och brister. Jag har stått på mig och jag har fått be om ursäkt.
Det finns ingen mall eller manual som säger att det här är det rätta sättet att gå igenom en separation. Det finns inget som säger såhär ska du gå till väga för att hitta tillbaka till dig själv. Alla har vi våra egna vägar att gå. Kanske har vi valt den snåriga skogsvägen men jag tror det är viktigt att komma ihåg att det finns en tanke bakom varje val. De val och beslut vi tar är kanske inte långsiktiga men vi gör de valen för att vi behöver de för stunden. Stunder som ger oss energi, energi vi behöver för att ta oss vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar