ensamhetens tankar

Från det vi separerade har jag haft ganska strikta rutiner att luta mig mot. Under tiden jag jobbade gick dagarna och kvällarna väldigt fort. Nu när jag har semester är kvällarna många och långa. Jag har tur som är omringad av fantastiska vänner. Ikväll var dock en kväll när sonen behövde komma i säng i normal tid. Han har sovit sen några timmar tillbaka och jag har funderat. Funderat och tänkt. Det är jobbigt. Jag försöker intala mig själv både det ena och tredje. Jag vet att jag skrivit vid något tidigare tillfälle att jag inte saknar sonens far och att jag känner mig lyckligare på många sätt och vis. Jag står för det och känner fortfarande så men med det sagt gör det ändå ont ibland. Jag har inte hittat mig själv än. Jag har inte påbörjat min sorgeprocess. Det är kvällar som den här, när jag sitter ensam, alla tankar kommer smygande. Tankar som jag inte är redo att reda ut...