att ta beslut

Beslut. Eller rättare sagt beslutångest. Jag har lovat att verkligen tänka över vad det är jag vill. Hur jag vill och på vilket sätt. Jag har helgen på mig... Ibland får jag känslan av att ge lillfingret men att bli av med hela armen. Det känns som att jag inte klarar av att andra ställer krav på mig. Min första känsla, så som jag känner just här och nu vill jag bara ha mig själv och sonen. Att vi ska bygga upp något eget. Att vi ska vara centrum. När jag säger mitt hjärtas mening, att jag bara kan leva i nuet och inte vet vad morgondagen har att ge, får jag känslan av ultimatum tillbaka. Jag skrev så sent som i morse att tid är det jag behöver. Tid att läka mina sår. Tid att hitta mig själv. Tid att fokusera framåt. Har jag svaren inom mig? Vet jag redan vad jag vill? Är jag rädd för eventuella konsekvenser?