Kanske är det för sent.

Är det inte fantastiskt hur mönster upprepar sig gång på gång?!!

Det är ganska intressant när vi lär känna oss själva på nytt. Hur vi går genom livet, minnen, beslut vi tagit. Hur vi lär oss hantera det som hänt och situationer vi hamnat i. Kanske tänker vi att nu vet jag hur jag ska hantera detta om det upprepar sig. 

Jag brukar vara sen med att reagera. Det tar tid för mig att förstå. Tyvärr har det hänt ett flertal gånger att jag låtit något riktigt bra rinna mig genom fingrarna. Jag tror jag just gjort det igen. 

Jag berättade om detta, gjorde personen medveten om det. Försökte förklara hur jag fungerar redan från start. Det blev en berg och dalbana. Upp och ner, fram och tillbaka. Vinden vände och polletten föll ner. Jag fick svälja min stolthet, riva mina murar, öppna upp mitt innersta och dela med mig av sånt jag bara burit inom mig. Delarna som gör att jag blir sårbar, min största rädsla. 

Det sägs att vi måste tillåta oss själva att vara sårbara för att verkligen kunna älska. Just nu är jag sårbar, väldigt sårbar. Kanske är det för sent. 

Ett oväder inom mig

Om vädret kan vara orsak till dåligt humör har dagens aprilväder verkligen gjort sitt.

Jag tycker om att vakna när solens strålar söker sig in i sovrummet. Idag var det grått, mörkt och regnigt. För att förstärka det hela kom vädergudarna på att de mitt i allt skulle slänga ner några nävar "lapphandskar" och då försvann mitt humör totalt.

Att jobba är bra, jag får lämna min person och gå in i min profession. Dagen led mot sitt slut, energin inom mig dalade.

Om någon gör en glad, får en att må bra på alla sätt, varför räcker inte det? Jag saknar och längtar efter honom samtidigt som jag inte får. Jag har tagit beslutet och nu hållet jag på att tappa honom totalt. Det gör mig ont. Jag vill samtidigt som jag vet att jag inte kan. Jag är inte redo, jag är inte där. Jag vill både ha kakan och äta den men jag kan inte. Jag kan inte utsätta honom för det igen, jag kan inte leva med att göra honom olycklig ännu en gång. Varför? När ska jag bli hel igen, få tillbaka förmågan att älska?

Om kärlek är ett beslut?!?

Alla har vi ett bagage att bära. En ryggsäck av erfarenheter och minnen.

Jag lärde mig att stänga av. Jag hittade strategier för att inte känna. Jag slutade bry mig. Jag fick ett hjärta av sten.

Många är de gånger när jag frågar nära och kära om kärlek. Hur det känns? Hur vet man? Jag har inte fått något enhetligt och tydligt svar. Jag har trott att jag hittat kärleken både en och två gånger men tydligen har jag sett fel. Jag har inte motsvarat den andra personens drömmar. Jag har fallit för fel saker och i slutändan gått med ett hjärta som blivit än hårdare och slutit sig ännu mer.

Nyligen lästa jag om en föreläsare som svarat på frågan "hur vet jag att jag är med rätt person?" Föreläsaren menade att falla för någon är inte svårt, du behöver inte göra någonting, det är därför man säger att man "faller" för någon.

Att vara förälskad är trevligt, att längta efter den andra men sen kommer det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare. En grå vardag och du börjar fundera om du hittat "rätt" partner.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära sig älska den person man hittat. Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse såsom förälskelsen. Du måste jobba på det dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi. Det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.

Kärlek är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din partner kan påverka utgången på. Kärlek är ett BESLUT, inte bara en känsla.
Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv. Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får stanna och vem du vägrar släppa taget om.

När jag läste om detta fick jag mig en stor tankenöt. Jag funderar om jag gjort fel val för att jag upplevde att något saknades, att jag inte var kär. Personen i fråga motsvarade allt jag drömt om. Han fick mig att vara mig själv i alla lägen, även tunga stunder. Han fick mig att öppna upp, våga känna igen. Han stöttade mig i allt, genom allt. Han fanns alltid där för mig. Han sa till mig när jag slöt allt inom mig och kom ut som ett rasande monster. Han fick mig att må bra. Vi drömde tillsammans. Vi hade planer. Vi såg en framtid tillsammans till jag en dag kom på att nej, det här är fel.

När ska jag lära mig om kärlek? När vet jag att det är rätt? När kommer jag falla som en fura och sen ta ett beslut som jag håller fast vid genom livets alla stormar?

"Tänk om..."

Jag är den första med att gå i god för att inte lägga ner energi på det du inte kan påverka. Ändå sitter jag här. Hjärtat dunkar både snabbt och hårt. Oron i magen gräver. Paniken börjar göra sig påmind.

Jag kan bli besviken på mig själv när jag märker att jag blir en person jag inte vill vara. I efterhand tänker jag "tänk om..."

Om jag skulle sammanfatta alla mina "tänk om" får jag mest troligt ihop en väldigt tjock bok. Om jag skulle sammanfatta alla mina funderingar skulle boken kunna liknas med lagboken, paragrafer hit och paragrafer dit, allt i en salig blandning där det står läsaren fritt att tolka...

Jag tycker inte om när jag påverkas av yttre faktorer. Jag tycker inte om att känna mig maktlös. Jag tycker inte om när jag hamnar i tunnelseende. Jag tycker inte om när allt blir svart. Jag tycker inte om när jag stöter på min akilleshäl. Jag tycker inte om när jag ser fler hinder än lösningar.

Jag trodde jag passerat det här. Att jag tagit mig vidare. Det gör ont när jag backar i mig själv. När grunden jag byggt inte var så stadig som jag trott. Fokus. Jag måste tillbaka till mitt fokus. Sätta upp mål och delmål. Små korta steg, ett i taget.

Om jag tänker bort "tänk om..."

"Friskt vågat, hälften vunnet" sägs det eller "om du inte provar får du heller inget svar".

Min mamma känner antagligen mig bättre än vad jag gör själv. Hon har förmågan att formulera sig så att jag förstår vad jag själv tänker. Hon stöttar, hon puschar, hon tröstar. Hon får mig att hitta svar, att ta beslut, utan att egentligen lägga sin egen åsikt i ämnet. Det handlar enbart om att jag ska bestämma mig, att jag ska hitta svaren.

Jag tänker, jag funderar. Jag stöter, jag blöter. Allt i det oändliga, in i minsta molekyl. Vid något tillfället har jag fått höra att jag tänker för mycket för mitt eget bästa, ibland tror även jag att jag gör det. Det händer även att jag försöker tänka bort själva tänkandet och istället fokusera på känslan. Ibland fungerar det och då går det fort i svängarna. Från en dag till en annan kan jag se på någon situation från ett helt nytt perspektiv. Kanske betyder det att jag är mer öppen då, att jag verkligen försöker leva här och nu, lyssna till mitt inre.

Jag har länge levt med det förflutna. Försökt förstå. Kanske har jag blivit klokare, fått en och annan insikt, men jag har fortfarande mycket kvar att lära. Framförallt måste jag lära mig att tillåta mig själv tappa kontrollen. Öppna upp och se de möjligheter jag har framför mig istället för "tänk om".
Friskt vågat, hälften vunnet.

Jag måste bestämma mig

Medvetenheten om att ett beslut skulle lösa många problem gräver inom mig. Jag vet hur jag fungerar och ändå kan jag inte komma fram till något. Det tar energi.

Mina föräldrar var på besök idag. Det är trevligt att få tid att sitta ner tillsammans, orda om livet. Mamma grämer sig fortfarande över att hon inte hörde mitt rop på hjälp när jag blev sjuk. Pappa berättar om mina kvalitéer. Jag försöker förklara om här och nu.

Jag har hittat ett och annat svar. Fått insikt i sånt jag tidigare inte öppnat ögonen för, inte velat se. Börjat förstå. Fått nya funderingar som jag måste ta några beslut om för att komma vidare. Jag har frågorna. Jag har några svar. Beslutet lyser med sin frånvaro...

Från medvetenhet till verklighet...

Jag ser tecknen. Jag känner igen mönstret. Tankarna som springer åt fel håll. Tankarna som säger helt galna saker.

Att livet är en berg och dalbana är ingen nyhet, det hör till. Ibland flyter allt på, livet känns underbart, som att dansa på rosenblad. Andra gånger är det ständig uppförsbacke. Ett kämpande för att ta sig upp, att försöka hitta den där sista kraften för att ta sig uppför branten.

Jag har försökt förklara för de som står mig nära hur mina tankar går just nu. Att jag har en medvetenhet och hur fel det är. Att jag blir lite rädd för mig själv. Jag är livrädd för att dra ner mig själv till ett osunt leverne. Ofta får jag till svar "du är i alla fall medveten om det." Jo, jag är medveten men jag vet inte hur jag ska bryta tankemönstret. Vad är det som gjort att jag hamnat där jag är idag? Vilken händelse har varit av den betydelsen att det brutit ner min självkänsla så till den grad att jag tvivlar på mig själv?

Jag vet att jag backat i mig själv men även gjort vissa framsteg. Jag vaknar fortfarande med helgpanik när sonen är hos sin far och jag inte har några planer men jag klarar av att välja. Har jag väl bestämt mig för att idag ska jag göra ingenting, bara känna lugnet och njuta av tystnaden så mår jag gott av det. Svävar jag däremot i ovissheten, om jag inte bestämt mig för något bär jag omkring på ångesten hela tiden.

Nu sitter jag här, det är lördagkväll och för en gångs skull händer diverse i SmallTown, men jag har valt att göra ingenting på gott och ont. Trots att ensamheten skrämmer mig vet jag att imorgon kommer jag må bra, jag kan åka iväg till gymmet och producera måbra-hormoner om jag vill utan att kroppen tar skada av det. Jag kan välja att göra ingenting eller också ser jag till att ha fullt upp bara för att jag kan.

En stekpanna i skallen skulle vara något

Jag brukar inte svära, det ligger inte för mig, men just nu är jag fruktansvärt arg på mig själv och skulle jag vilja dra en lång ramsa. Jag skulle vilja dänga en stekpanna i skallen på mig själv i hopp om att få bort "tilten" som råder.

Jag har tidigare skrivit om vågträsket. Hur jag vägde mig varje kväll för att räkna ut vad vågen skulle visa morgonen därpå. Jag tänker inte gå djupare in i det just nu, det enda vågen visar är siffror, siffror som inte säger något i sig. Jag vet med mig att jag inte ska äga någon våg. Jag vet att jag inte får mixtra med maten i något avseende för då slår det slint.

Hur som haver, allt har att göra med självkänsla så jag misstänker jag är i en downperiod trots att jag egentligen tycker att jag mår ganska bra just nu.
För ett tag sen fick jag för mig att ställa mig på vågen som finns på mitt gym, det var där och då allt började... Nu sitter jag och letar fel på mig själv, funderar vad jag kan göra bättre, vad jag kan förändra hos mig själv. Samtidigt ser jag, jag vet att jag inte är tjock någonstans ändå tar det energi av mig. Fruktansvärt störande!!!

Så vad vill jag ha sagt? Jo, gå inte emot dina egna principer. Det finns en anledning till varför du har de. Jag gjorde fel mot mig själv och nu måste jag backa i mina framsteg för att vakna igen. Få bort dimman som råder för att se klart igen.

När hjärtat inte gör som huvudet säger.

Jag kämpade länge med att hittat tillbaka. Att lära mig förstå vad mitt inre signalerade till mig. Vad betyder det? och Hur känns det? var länge mina standard frågor.

Min största rädslan att tappa bort mig själv igen. Känna att jag inte är den person jag egentligen är. Inte kunna ta hand om mig själv på ett bra sätt. Kan jag inte ta hand om mig själv kan jag inte ta hand om någon annan.

Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att förstå fullt ut men jag försöker lyssna till mig själv. Göra det som är rätt. Många gånger kommer tvivlen, har jag gjort rätt val?!? En vän sa nyligen när jag tvivlade att jag skulle försöka hitta tillbaka till känslan jag hade när beslutet togs, där har jag svaret.

Svaret. Jag tycker inte om svaret. Huvudet säger en sak, hjärtat något helt annat. När, var och hur ska de någonsin kunna samsas?

Bubblor

Min resa har lärt mig att tänka på mig själv i första hand, hur viktigt det är att jag tar mig tid för mig själv. Att bara vara, fundera var jag befinner mig och vart jag är på väg.

Jag har en tendens att hamna i olika bubblor. Jag kommer ihåg när sonen föddes, 11 veckor på sjukhus, jag var helt och hållet i min egna lilla värld. Kanske en överlevnadstaktik. Ett sätt för mig att fungera, fokusera på det som är viktigast just där och då.
Ibland svävar bubblan iväg av sig själv, andra gånger spricker den och ibland varar den för alltid.

Jag tror inte jag är medveten om min bubbla just när jag är i den, det är först när jag tar mig tid till mig själv som jag uppmärksammar det...

En dag

Ibland kommer känslan bara över mig. Som från ingenstans tar den över mitt inre, hela min existens. Känslan av att inte räcka till på alla möjliga plan.

Jag jobbar med mig själv. Jag jobbar med mitt inre. Jag vet att det många gånger är självkänslan som sviker. Ibland kan jag hantera det, vet vilken orsak som ligger bakom. Andra gånger vet jag inte alls vad det beror på, då kan det bli riktigt jobbigt.

Att inte räcka till. Att inte duga så som jag är. Prestationer som sviker, känslan att andra är så mycket bättre än jag. När det inte blir så som jag tänkt, när något eller någon sätter käppar i hjulen - ibland är det jag själv som lägger dit käpparna. Jag ser motgångar istället för möjligheter.

Problem är till för att lösas och en dag kommer jag att vara säker på mig själv, inifrån och ut, då kommer jag springa efter möjligheternas väg. Jag kommer sväva över varje hinder för att jag kan. Jag kommer göra det för att jag tror på mig själv, i alla lägen. En dag!!!

Jag bygger upp, du river ner

Kinesiska muren är en serie av vallar och murar som blivit byggda i omgångar från några år före Kristus födelse. Delar av muren är förstörd genom tiden, andra delar är förstörd av lokalbefolkningen som använt stenarna till byggmaterial.

Jag kämpade länge, ibland omedvetet, med att bygga upp min mur. Sakta, sakta la jag dit sten för sten. Muren växte sig högre och starkare. En mur för att skydda. En mur för att inte se vad som föregick runt omkring mig.

Ibland har någon lyckats riva delar av muren, tagit delar från mig till sitt eget bygge. Snart har jag fått laga, börja om på nytt. Vare gång har det gjort ont. Ibland på riktigt, ibland på grund av drömmen och viljan.

Så kom han som visade viljan att riva mina murar. Som uttryckligen sa att han vill skydda mig, att jag inte behövde några egna murar, han vill vara min "Dobermann." Han som vill veta vad jag gått igenom, han som vill mig väl. Han som ber mig berätta när självkänslan sviker, när ångesten kommer smygande, när hjärtat drar ihop sig med taggtråd som river, när jag helst av allt vill försvinna.

Det är inte andra jag saknar tillit till, det är mig själv. Rädslan för vad jag kan göra mot mig själv. Rädslan att älska. Rädslan att tappa kontrollen. Muren är inte lika hög längre, jag ser en framtid långt där borta men jag är rädd.