Oftast håller jag humöret uppe. Visar mig själv från den stark sida och ser det positiva i de flesta situationer. Idag har det varit en riktig utmaning. Fruktansvärt negativ har jag varit och jag kan inte precisera var problemet ligger. Antagligen är det många olika faktorer som ligger och trycker på, och jag som trycker tillbaka med all min kraft. När jag satt i bilen, utan fungerande AC i 29 graders underbar värme, var tårarna nära. För att förhindra dess framfart ringde jag ett samtal.
Du får gråta. Du får vara svag. Du behöver skit dagar får att uppskatta alla de bra, etc etc etc är ord mina nära säger till mig... Jag vet, men jag är inte där än.
Jag är van att vara ensam, ensamheten lider jag inte av. Det jag däremot saknar är min bästa vän. Den vän som jag delat alla tankar och funderingar med. Den vän som var den första jag pratade med när det var något stort på gång. Den vän jag litade på i alla lägen.
Kanske är jag på väg någonstans. Kanske håller processen att hitta mig själv att komma igång ordentligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar