Det här kan bli sista natten i huset. Huset där minnena sitter i varje millimeter av golv, väggar och tak. Huset där sonen växt upp, delat med sig av sitt första leende, sina första stapplande steg, trallat sina första toner och sagt sina första ord. Det känns konstigt. Det känns stort. Jag är redo. Jag är rädd.
Nu har jag suttit och stirrat på dataskärmen i evigheter. Det kommer inga fler ord...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar