Det sägs att vi lär så länge vi lever. Många gånger känns det som en skröna, något man bara säger. Jag tänker inte så längre. Under den vecka som har gått sen det blev bestämt att familjen skulle splittra på sig, oj vad grejer jag har lärt mig om mig själv. Vad mycket nytt jag måste lära mig, sånt jag inte tänkt på tidigare, som bara flutit på av farten. Jämföra hit och jämföra dit, var finns bästa alternativet just för mig. Hur fungerar det? Vilka är fördelarna?
Jag är så trött, jag är så trött. Kvällarna när jag är ensam, när sonen är hos sin far, jag kan inte somna. Jag väntar in i det längsta med att lägga mig sen ligger jag och ser TV till samvetet säger sov för att orka imorgon. När morgonen kommer känns allt som vanligt. Så kommer jag på vad som hänt...
Jag frågade när slutar det göra ont? Jag fick inget svar. Någon säger till mig du är så stark, du ser alltid allting från den ljusa sidan. Visst, kanske är jag stark och ja, jag försöker fokusera framåt. Men klumpen i min mage (som förvisso blir mindre och mindre) visar ingen antydan till att försvinna. Känslan av att vara en förlorare, att jag har misslyckats (även om vi var två) gör ont. Alla möjliga känslor som jag låst in med dubbla och trippla hänglås. När ska de explodera? Hur kommer jag att reagera då? Jag är väl medveten att jag antagligen kommer gå igenom alla olika känslostadium. Komma till insikt och antagligen lära mig ännu mer om både mig själv och livet. Men när? Det här gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar