Vad sa du?

Jag har aldrig berättar för dig hur ont det gjorde. Varje gång brast en liten liten bit inom mig. Jag gjorde mitt bästa för att hålla god min. Kanske lyckades jag eller också var du duktig på att inget se. Var det medvetet? Ville du testa mig? Sa du som det var för att sanningen var den?

Jag minns ett speciellt tillfälle. Du berättade bara rakt ut. Ingen känsla, du slängde bara orden som att de inte betydde något för dig. Jag ville sjunka genom jorden, bara försvinna. Det gick inte, jag höll god min.

Dagen du sagt aldrig skulle komma blev kastad rakt i mitt ansikte. Ett plus ett är två. En gång ingen gång, två gånger en vana. Kanske är det så. Kanske ska det vara så. Matematik har aldrig varit min starka sida. Det finns en risk, eller kanske en chans, att jag räknat fel. Kanske inbillar jag mig.

Vad menade du egentligen? Vad var det du ville säga mig?

"Jag tänker på alla de saker jag sa.
Allt som jag lovar när det kändes bra.
Jag menade allt men jag har ändrat mig nu.
Mitt hjärta det bultar... ..."

Tysta ord

Någon slår ner näven i bordet för att markera. Andra stampar i golvet av ilska. En del använder hårda ord. Svårast att hantera är ändå tystnaden. Tystnaden sänder ut budskap ord inte kan beskriva.

För ett tag sen läste jag om någon som hamnat i en situation och "tvingats" såra en vän. Inget någon gör med glädje och inget personen egentligen ville göra. Situationen var sån; vi styr inte över känslor och vad hjärtat vill.

Ovissheten över hur framtiden kommer se ut. En oro. Att välja mellan pest eller kolera.

En situation när vi verkligen måste fundera över vad vi vill. Är känslorna så starka, äkta, att det kan vara värt att eventuellt mista en vän? Om fallet är så tror jag att vi måste se till att själva vara den som förmedlar till vännen vad som kanske är på gång. Att vara ärlig, säga hur det ligger till. Bättre med en sanning som gör ont än en lögn som gör ännu ondare. Kanske kan vänskapen bestå.

Jag tror på människan. Jag tror på förlåtelse. Ett brustet förtroende är svårt att hantera. Hur bygger vi upp ny tillit till någon? Är det möjligt eller kommer det för alltid ligga en törn som irriterar?

En teori, kan det vara så?

Jag har en teori, det finns inget vetenskapligt bakom utan grundar sig helt och hållet på erfarenheter, observationer och hörsägen. Det finns absolut inget som säger att det är så, det är som sagt bara en teori.

Flickor och pojkar, kvinnor och män, alla har vi olika sätt att handskas med situationer och händelser i livet. På något sätt följer ändå de olika sätten könsmönster. Flickor blir kvinnor och pojkar blir män. Det finns någon slags stereotyp över det.

Flickor/kvinnor. Det pratas, det ältas, det nöts. Vad situationen än handlar om vill vi få någon slags balans. Hitta ett sätt att handskas med det hela innan vi släpper taget och går vidare.

"Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom
Med att träffa nån ny
Jag har rätt mycket med mig själv
Precis som du
Jag skulle andas I det tomrum som blev över
Om du lämnade mig nu"

Pojkar/män. Vaddå prata, tänka och fundera? De lever här och nu. Desto fler händelser och folk de har omkring oss ju bättre mår de. Fart och fläkt, inga problem i världen.

"Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma
Hundra mil genom Europa
Om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
Om du lämnade mig nu"

Så vad händer. Jo, flickor/kvinnor slickar sina sår. Hittar sätt att läka. Hittar nya vägar att följa för att bli hel. Ibland tar det tid andra gånger går det fortare. När såren är läkta, när endast ett ärr finns kvar, är vi redo att gå vidare med våra liv. Vi vill och tittar framåt. Mot nya äventyr.
Pojkar/män fångar dagen. Njuter i fulla drag av allt det nya. Testar sina vingar och spränger gränser. Verkligheten hinner ikapp. Tankarna börjar florera. Såren de inte trodde fanns blöder nu, de har inte haft en chans att läka. Var det bättre förr? De vill tillbaka, ser bakåt. Inga fler äventyr.

När en man ser en kvinna som hel igen, när hon går vidare med sitt liv, rasar verkligheten över de. Plötsligt är det inte lika roligt längre...

Jag har sett sett hända flera gånger. Jag har erfarit det själv. Jag har hört andra berätta om det. På något sätt följer det ett mönster. Än en gång, det är endast en teori.

Allt är slut.... (tröjan du hatar)

Du vet mycket väl vad du gjort *Gjort, gjort mot mig*
Den där blicken du ger mig är gammal nu *Nog för mig*
Jag vet hur du funkar jag kan dig ut och innantill
Så hälsa ditt hjärta att allt är slut
*Död för mig*

Ja dina lakan är konfetti nu ska himlen bli vit
Allt du brände ner, låt det regna ner
Jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv
Jag kunde dö för dig, nu är du död för mig men

Det finns saker jag saknar
Typ när vi var nakna
Nu brinner din tavla
Nu ligger dina kläder ute på gatan
Och jag går i dagar
I tröjan du hatar

Okej, äntligen slipper jag allt ditt tjat
Och pastan du lagade var katastrof
Så ha det bra, vi hörs, vi ses, i dina drömmar
Vill tacka för tiden vi haft
Men fuck allt du sagt
Att du vart i min famn varje natt gör mig kall
Den brinnande bilden av oss den håller mig varm

Ja dina lakan är konfetti nu ska himlen bli vit
Allt du brände ner, låt det regna ner
Jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv
Jag kunde dö för dig, nu är du död för mig men

Det finns saker jag saknar
Typ när vi var nakna
Nu brinner din tavla
Nu ligger dina kläder ute på gatan
Och jag går i dagar
I tröjan du hatar

Jag kan aldrig vara den du vill att jag ska vara baby
Ja du borde veta bättre
Ringer fyrtio gånger och du tror att jag ska svara baby
Ja du borde veta bättre

Jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv
Brukade gå ner för dig, nu är du död för mig men

Det finns saker jag saknar
Typ när vi var nakna
Nu brinner din tavla
Nu ligger dina kläder ute på gatan
Och jag går i dagar
I tröjan du hatar

Carpe Diem

Om vi inte funderar och analyserar. Om vi bara lever för dagen. Fångar dagen här och nu, skulle allt vara lättare då?

Om vi visar våra känslor helt öppet. Skrattar. Gråter. Ber om ursäkt. Ringer den vi saknar. Blir vi sårbara eller inger vi förtroende?

Om allt var enkelt var skulle vi vara då? Vem skulle vi vara?

Sånt vi inte vill men måste se och acceptera

Kanske håller jag på att vakna. Kanske har jag börjat se. Kanske börjar jag acceptera fakta, ser till sanningen i vitögat istället för bara min sanning.

Det finns sånt vi inte vill ta till oss, vi vill inte acceptera. Vi håller kvar vid hoppet, hoppas att ödet ska leda oss rätt. Kanske håller vi fast för de fina minnena, de enda som inte förändras.

Det finns sånt vi inte vill veta, vi vill inte höra. Vi vill inte ha svart på vitt, något som tar död på hoppet. Hoppet som är det sista vi har kvar.

Det finns människor vi vill ha i vårt liv. Människor som tillför oss mycket men ändå väljer att inte fortsätta vara en del av vårt liv.

Kanske har jag öppnat ögonen och börjat se. Se det jag inte vill se men måste lära mig att leva med. Kanske är jag redo att släppa taget och fortsätta min vandring. Gå vidare. Kanske möts våra vägar igen, vid rätt tid. Kanske har ödet någon annan plan...

Fel...?

Rädslan att förlora någon som betyder mycket och berikat ens liv på många olika sätt ger olustiga känslor.

Jag har en ganska tydlig bild av mig själv. Att leva efter "behandla andra som du vill bli behandlad själv" och visa respekt känns viktigt. Därför blir jag väldigt rädd när jag får höra saker som inte stämmer in på mig själv, hon som jag tycker att jag är.

Att få till sig ord om hur man agerat, ord som känns helt främmande, som inte känns som en själv. Hur ska man tolka det? Det finns inte att hitta i minnet men varför skulle någon hitta på? En förlora vs förlora situation för alla... Det är fel, någonting är väldigt fel.

End of story

När tiden är rätt. När vi accepterat och tagit beslut. En sten faller från hjärtat och vi hittar äntligen ut.

Snart avslutar jag ett kapitel. Jag lämnar en del bakom mig och börjar om på nytt. Något att se fram emot, något att längta till.

Princess Penthouse är snart ett minne blott. Det känns skönt att lämna alla tråkiga minnen som sitter i väggarna. Få ett avslut och börja om på nytt.

Jag tror på det här. Det kommer bra. Sonen får äntligen möjlighet att gå ut på egen hand. Det finns kompisar i närheten och han får ett ordentligt rum. Kanske behöver jag inte höra fler gånger att han inte vill vara hos mig för det är så många trappor, finns inget att göra. Han får lite mer frihet.

En efterlängtad nystart för oss båda. Det kommer bli bra!

Tänk om...

"Jag ligger i sängen kan ej finna ro. Vet inte längre vad jag ska tro. Jag hoppades länge på svar ifrån dig. Att du skulle vakna och tänka på mig."

Tänk om vi kunde göra på samma sätt som små barn, det som inte syns finns inte. Vi skulle inte se saker vi inte ville se. Inga egna bilder utifrån antaganden...

Så fungerar inte verkligheten. Vi ser, ibland mer och ibland mindre än vad vi vill se.

Tänk om vi kunde styra över vårt eget hjärta. Sluta jaga det som springer och istället stanna upp, titta bak och se vem som springer efter oss. Varför denna katt och råtta lek? Varför vill vi ha det vi inte kan få och ratar det som står rakt framför oss?

Tänk om vi kunde se till allt vi har, glädjas över allt och alla i vår närhet, istället för att sakna det vi inte har.

Av någon outgrundlig anledning fungerar inte hjärtat så. Hjärtat går sin egen väg och vi får följa med, oavsett om vi vill eller inte. Vi får lita på oss själva, på vårt hjärta. Vi får ge det tid och hoppas att vägen inte blir alltför lång. Att den som har vårt hjärta öppnar sina ögon och ser allt som vi kan se. Att personen slutar springa...

"Jag ville vara stark och klara mig själv men fan vad jag behöver dig här nu ikväll."

The time of my life

Det är de små sakerna som räknas. Detaljerna som gör hela skillnaden.

Kanske är det detaljerna som gör det svårt. En blick. Ett ord. En handling. Ett leende. En tanke. En doft. Närhet, en självklarhet. Något nytt, något vi inte erfarit tidigare. En känsla.

Jag minns allt. Jag bär det med mig. Den där känslan att känna mig utvald, vara speciell.
Ibland vill jag glömma. Ibland glömmer jag men bara för en stund. Verkligheten, min sanning, kommer alltid ikapp mig.
Jag tror inte det är meningen att vi ska glömma. Glömmer vi var det kanske inte så viktigt som vi en gång trodde. För mig, min utveckling, betydde det allt. Jag hade inte varit den jag är utan allt som hänt. Jag hade inte hittat tillbaka till alla mina känslor.

I've had the time of my life and I owe it all to you...

Hjärna och hjärta samarbetar inte

Jag vill inte ändra något i mitt liv men när det gör som mest ont skulle det inte göra något om det gick göra ogjort.

Med facit i hand är det lätt att vara efterklok. Nej, jag ångrar inget men när alla känslor dansar runt utanför kroppen, på skinnet, och det känns som hjärtat ska explodera kan jag ibland längta tillbaka till mitt gamla jag. Hon som hade ett hjärta av sten. Hon som kunde stänga av. Det är jobbigt med känslor, det är svårt att känna. Att inte själv ha möjlighet att ta beslut.

Skillnaden mellan hjärnan och hjärtat är att hjärnan säger vad som är smart att göra, hjärtat säger vad du kommer att göra i alla fall.

Jag är maktlös. Jag springer och springer men kommer ingenstans. Hjärna och hjärta samarbetar inte, de sliter åt varsitt håll. Det gör ont, fruktansvärt ont.

Det sägs att tiden läker alla sår, att den kan hela ett trasigt hjärta. Tiden kan även krossa ett väntande hjärta. Hur länge kan ett hjärta vänta på ett annat hjärta att slå i takt med? Finna det någon magisk gräns?

Two sides of the story

Det finns alltid minst två sidor av en historia. Vi upplever alla saker på olika sätt. Tolkar saker olika. Det handlar om sanningen så som vi själva ser den.

Några ord. Ett agerande. Vi kan fråga oss varför, analysera, kanske förstår vi eller också lämnar vi det på en gång. Alla har vi olika sätt att handskas med saker.

Nyligen fick jag höra för andra gången under en kort tid att jag analyserar för mycket. Att mina tankar är så djupa att de kan vara svåra att förstå. "Tänk inte så mycket" tyckte personen. Jag forskade vidare i detta och fick svaret att kanske de personer som säger så inte känner mig så väl. Själv vet jag inte. Kanske analyserar jag för att jag har så många tankar och funderingar. Kanske är det för att jag inte mår 100% bra än...

Jag pratade med en vän som berättade hur tankegångarna hade förändrats. Hur dagens tankar skiljer sig från gårdagens. Tankarna hade delats med berörd person som tolkat orden på ett annat plan.
Jag berömde för att tankarna tagits upp till samtal.

När något händer kan det vara bra att hålla huvudet kallt. Att göra sitt bästa för att förstå. Vad är det den andra personen vill förmedla och varför? Det är ingen ide att brusa upp, det löser ingenting. Genom att lyssna ordentligt, fråga till vi förstår, undviker vi onödiga konflikter.

Mitt sätt att se skiljer sig från ditt men inget sätt är fel så länge vi försöker förstå vad den andra menar.

Älskar. Älskar inte.

Kommer ni ihåg som liten när man drog bort blad efter blad på prästkragar? Älskar. Älskar inte. Älskar. Älskar inte.

Många är de samtal jag haft med sonens far. På något underligt sätt är vi varandras trygghet. Vi känner varandra, kan säga vad vi tycker och tänker, både ris och ros.

"Jag vill du ska vara lycklig, att du ska hitta någon som gör dig glad. Jag var så glad för din skull när du träffade han, det märkte du väl? Jag trodde han var rätt för dig. Du var den fina glada person jag lärde känna för många år sen." Det är sonens fars ord. Det värmer att höra honom säga så och ja, jag märkte att han var glad för min skull.

Visst är det underligt hur relationer mellan människor kan förändras så fort. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Relationen mellan mig och sonens far har blivit till det bättre.

Relationer som blivit till de sämre, de som suger musten ur en. De som gör att tankeverksamheten arbetar för fullt leder mig tillbaka till frågan "kan man bry sig om för mycket?" Är det en last jag bär med mig i livet? Kommer jag alltid att älska för mycket? Kommer jag alltid att kväva den blomma som håller att slå ut i blom?

Berör mitt hjärta, berör min själ. Jag är din för alltid...

Ni lämnade fotavtryck... Tack!

Två ord. Enkla att säga. Svåra att förklara. Nästan omöjliga att följa. GÅ VIDARE.

Några saker är svårare att lämna än andra. I mitt fall handlar det om några personer som jag har svårt att släppa. Personer som betytt väldigt mycket för mig, som haft positiv inverkan i mitt liv.

Vi kan inte välja på förhand vilka som ska lämna fotavtryck i våra hjärtan. Vi kan inte veta hur en ny människa ska påverka våra liv. De fotavtryck som lämnas kan vara av olika karaktär men vilket som, det ändå för att personen eller personerna haft stor betydelse i våra liv.

Det finns två personer jag inte kan släppa. Den ena har funnits ett längre tag, den andra lite kortare. Personerna har omedvetet hjälpt mig att gå framåt. Bidragit till glädje och utveckling. Jag skulle vilja tacka dessa personer, berätta hur mycket de har betytt för mig och kanske fortfarande gör. Tyvärr går det inte på grund av olika anledningar.

Jag är glad för allt ni har gett mig. Jag känner mig lycklig som haft möjlighet att ha er i mitt liv, även om det bara varit för en period. Ni har berikat mig och mitt liv, tack snälla ni.

Fingeravtryck

Fingeravtryck kan vara nästintill omöjliga att få bort. Det är som att de etsat sig fast, gör allt för att för alltid finnas kvar.

En del av mig sprudlar av liv. Det känns som att det äntligen är min tur. Att livet har bytt riktning till det bättre. Att jag har lite extra flyt och saker går min väg. Jag hoppas det håller i sig.

Så finns fingeravtrycken som jag inte blir av med. Jag vet egentligen svaret, jag vill inte acceptera, trots att det mest troligt skulle vara det rätta just nu. Jag skulle antagligen må mycket mycket bättre. Många av de tankar och funderingar jag bär skulle avta. Jag skulle använda min energi till annat.
Det är svårt att hitta viljan att släppa något som fått en att må riktigt bra. Fått en att trivas i alla lägen och med sig själv. Smittat till skratt när tårarna tränger på bakom ögonlocket. Att känna tillhörighet på lika villkor. Välmående ger mersmak, jag vill ha mer av det.

Det sägs att allt sker av en anledning, ibland undrar jag vad den anledningen egentligen är. Finns det någon förklaring, något svar? När, eller om, svaret någonsin kommer till mig så hoppas jag det gör det med en tydlighet så jag förstår och kan ta det till mig.

Hallå framtiden, jag är redo för dig!!!

Idag är det på dagen ett år sen mitt liv förändrades i en riktning jag inte räknat med. Ett år sen jag insåg att mitt liv inte skulle bli så som jag planerat, så som jag hade tänkt. Ett år sen det blev bestämt att sonen skulle leva med skilda föräldrar och ha två hem.

Det var en tisdagskväll, Äntligen hemma visades på TV. Jag satt på golvet och målade naglarna i sommar orange. Jag gillade verkligen färgen men idag har jag svårt för att använda det nagellacket.

Mycket har hänt sen sen dagen. Många nya bekantskaper har berikat mitt liv. Några för en kort period och andra kom för att stanna.

Jag hade det bästa stöd jag kan tänka mig under första tiden. Vänner som gått igenom en separation. Som delade med sig av sina erfarenheter. Hur de hanterat olika situationer. Lyssnade.
Egentligen var det inte separationen från sonens far som jag tyckte var jobbig utan själva grejen. Jag kände mig som en förlorare som inte kunde hålla ihop min familj. Var jag ute på samhället kändes det som att alla stirrade på mig där går hon den där förloraren som att det stod skrivet i pannan på mig. För sonens far kände jag inget...

Jag började springa. Det var terapi för själen. Jag löste världsproblem, blev fysiskt utmattad. Det kändes skönt, befriande. Jag utmanade mig själv och var snart uppe i att springa en mil tre fyra gånger i veckan.

En vän ville fara och se Jay Smith, jag var inte sugen men for ändå. Det var första gången jag besökte lokal sen jag blivit singel. Plötsligt är det massor med folk som hälsar på mig med mitt namn. Hur kunde alla dessa människor veta vem jag var när jag inte hade någon aning om de? Jag fick känslan att jag burit en lapp bakom ryggen under hela mitt förhållande där det stod "belongs to X, do not speak to her." Så var inte fallet, de gånger jag ville göra något stannade sonens far hemma även om han också hade planer. Det fanns ingen svartsjuka att tala om.

Sommaren led mot sitt slut. Vännerna fanns fortfarande där men jag började känna att jag sökte efter något annat. Jag ville komma ut, träffa nytt folk samtidigt som jag var rädd. En av mina närmsta vänner sa att jag var frånvarande när vi träffades. Jag sökte bekräftelse. Jag behövde känna att andra ville ha mig.

Nu när jag börjar leva kom sonens far på att han ville ha tillbaka mig. Han lovade mig guld och gröna skogar. Jag var inte intresserad. Jag hade fortfarande inte fällt en tår över honom.
Jag började träna mer och mer. Det var enda sätter för mig att få bort det onda som grävde inom mig. Jag sa till min mamma det är lättare att göra något åt utsidan än insidan.

Jag fortsatte att fara på lokal var och varannan helg. Jag bedövade smärtan jag hade inom mig. Jag fick bekräftelse samtidigt som "elaka" kommentarer om min smala vältränade kropp började hagla. Jag är orolig för dig, du bara tränar och tränar var bland det värsta jag fick höra. Det kändes som att allt jag gjorde var fel. Att jag äntligen började se ut som jag alltid velat göra var det ingen som tänkte på. Att jag tränar och kämpar mig till min nya kropp.

Under en tid fick jag höra mer och mer saker om mitt liv som jag inte varit medveten om. Ingen hade berättat för mig, fått mig att förstå. Jag fick höra saker om mig själv och blev riktigt arg för att ingen vågade säga det direkt till mig. Har folk problem med mig kan de ta det direkt med mig och inte genom någon annan.

Min närmsta vän försvann ur mitt liv. Vi tyckte och tänkte olika runt en händelse och person och på något sätt kunde hon inte stå vid min sida. Hon var rädd jag skulle bli sårad. Jag och den andra personen var helt på det klara med varandra om vilka spelregler som gällde. Personen vi tyckte olika om är den första som någonsin fått mig att känna mig vacker. Jag trivdes med min utsida inför personen och mig själv. Jag behövde personen i mitt liv just då.

Under hösten tappade jag bort mig själv mer och mer. Jag var helt vilsen. Slutade sova och tappade min energi. Jag levde för helgerna, för fart och fläkt. Jag sökte mig till andra vänner. Samtidigt började det komma kommentarer om mina ögon. De såg svarta ut, saknade glöd, kämpar glädjen var borta. Bägaren rann över när jag besökt mina föräldrar en helg. Sonen lekte med kulor på parkettgolvet och det bara ekade i mitt huvud. Jag som tidigare haft långt tålamod brann av direkt.
Dagen därpå ringde mamma mig när jag var på gymmet. Hon grät. Hon ville jag skulle lova att uppsöka läkare. Hon och pappa kände inte igen mig. Jag var apatisk, hålögd och saknade liv.

I november besökte jag samhällets vårdcentral men kände mig inte nöjd med besöker. Jag tyckte inte jag fått den hjälp jag bad om. Jag tyckte inte jag fått någon hjälp överhuvudtaget. Mamma ordnade med en tid på en privatklinik. Där fick jag träffa den bästa läkare jag någonsin stött på. Läkaren lyssnade, ställde de rätta frågorna och förklarade. Jag blev sjukskriven.

Den svarta tiden på havets botten började närma sig. Jag gjorde enbart mina måsten. Steg upp på morgonen för att sonen skulle till skolan, besökte gymmet och sen sov jag till sonen skulle hämtas. Jag sov sov sov.
En ny vän kom in i mitt liv. Vännen hade gått igenom något liknande och hade en förståelse som ingen annan kunde ge. Var jag trött kunde jag lägga mig och sova även om jag var där. Min vän är den enda anledning jag kan se till att jag inte satt ensam i ett hörn och gungade när det var som värst. Vi hade varandra. Gick promenader och åt tillsammans. Pratade många långa timmar om allt och inget. Vännen var den som lärde mig att vara lugn, att hitta en harmoni och vrida och vända på ord och meningar. De är min vän som fått mig att inse värdet av ord, hur viktigt det är att använda rätt ord vid rätt tillfälle.

Jag fortsatte att sjunka ner mot botten. Julen närmade sig, sonen skulle vara med sin far. Jag hade blivit tillfrågad att fira jul tillsammans med sonen, hans far och farmor med familj. Jag tackade nej. Jag hade blivit bjuden att fira jul tillsammans med min familj hos min bror. Jag tackade nej. Jag klarade inte av att möta mina syskon. Jag kände det som att det inte brydde sig. Inte en enda gång hade de ringt och hört hur det var med mig. De hälsade inte på och fanns helt enkelt inte där för mig.

När den starka i familjen blir svag kan det vara svårt för de i ens närhet att veta hur de ska bete sig.

Jag ville inte uppleva en jul utan min son inför ögonen på mina syskons "perfekta" familjer. Jag, familjens svarta får, hade misslyckats... (igen?!?)

Jag fick erbjudande att fira jul med min vän och dennes familj. Jag är djupt tacksam för allt det stöd de gett mig. Jag kände mig välkommen och trivdes bra med tanke på omständigheterna.

Juldagen blev det total översvämning. När jag tänker tillbaka vet jag inte vem jag var, det var i alla fall inte mig själv. Jag agerade på ett för mig främmande sätt. Gjorde saker som jag inte riktigt kan stå för. Jag ångrar mitt uppförande den kvällen men gjort är gjort och jag kan inget göra åt det nu. Jag önskar däremot att jag fick möjlighet att förklara...

Nyårsafton kom. Jag och två vänner skulle bara sitta hemma, äta gott och umgås. Jag var helt ur form så strax innan 12 slaget bestämde jag mig för en promenad. När jag går där i min ensamhet ringer sonen. Vi pratar lite innan han lämnar över telefonen till sin faster. Då kom tårarna. Jag kände hur mycket jag saknade hela min extra familj som jag haft vid min sida i så många år. Jag saknade inte sonens far men däremot sonens faster och farmor.
Jag var tillbaka innan tolv slaget. La mig i min väns säng med kläderna på. Hennes hund som kände av mitt sinnestillstånd kom och la sig väldigt nära. Det var en skön tröst.

Att titta framåt och planera saker fanns inte. Ta en dag i taget. Jag kunde inte se att jag någonsin skulle klara av att jobba igen. Hur skulle jag som hade så mycket med mig själv kunna ta hand om andra? På något sätt kände jag ändå att jag måste. Min läkare tyckte jag skulle försöka, gärna besöka jobbet och förbereda mig för den dag det var dags. Jag drog mig. Det kändes jätte jobbigt. Så blev det i alla fall bestämt att jag skulle börja så smått och i mars var det dags att jobba och det kändes bra. Jag var väldigt trött men känslan var bra. Jag fick något annat att tänka på, något annat att göra. I samma veva träffade jag någon som fick mig att starta om på nytt. Någon som gav mig energi genom att bara vara. Någon som tog fram det bästa ur mig. Någon som gav mig ljuset jag saknat så länge i mitt liv.

Nu står jag här, ett år senare. Jag är en helt annan person. Jag har lärt mig massor om mig själv, några saker den svåra vägen och andra genom lycka och glädje. Jag har äntligen hittat tillbaka till den person jag egentligen är. Jag jobbar heltid och även om jag fortfarande får panik och ångest mellan varven mår jag mycket bättre, det kommer inte lika ofta. Veckorna går riktigt bra. Helgerna är jobbigare. Jag är fortfarande orolig och lite rädd för ensamhet men det blir bättre och bättre. Det finns hopp.

Idag har jag och sonens far en väldigt bra relation. Från första dagen visste jag att det kommer aldrig bli vi igen. Mina känslor hade dött för längesen men jag hade inte förstått det. Ville inte förstå, jag ville ha min dröm... Det viktigaste är sonen, att han har det bra. Det har fungerat riktigt bra från dag ett även om vi inte alltid tyckt och tänkt lika. Vi är sonens föräldrar och vi samarbetar för att sonen ska må så bra som möjligt.

Nu säger jag hej då till det som varit och hallå framtiden! Det kan endast bli bättre!

De bortkastade nycklarna är tillbaka

Hur underbart är det inte när man plötsligt förstår, när polletten äntligen faller ner?!!

Jag har länge funderar varför ALLT vad gäller känslor är så viktigt för mig. Varför jag frågat andra om kärlek och hur man vet.

Jag samtalade med en vän, berättade om en episod ur mitt liv. Jag hann inte komma till punkt innan min vän utbrast "jag skulle varit fly förbannad". När jag tänker efter hade min vän helt rätt, jag skulle också varit det om samma sak hände mig igen.

Jag har förtryckt mig själv och mina känslor i så otroligt många år. Istället för att ta tag i saker har jag stängt in mig själv. Jag har tagit tillflykt till närmaste rum med stängd dörr. Det man inte ser finns inte... Jag har låst in alla känslor för att slippa känna. Jag har använt mig av dubbla lås och kastat bort nycklarna.

Många och långa resor senare har jag äntligen hittat de bortkastade nycklarna. Jag har massor med känslor. Ibland så många att jag inte vet vad jag ska göra av de. Jag har fått uppleva att vara mitt känslomässiga jag och henne tycker jag om. Det är den personen jag vill vara, det är den personen jag är.

The POWER of words

Ord är viktiga. Ord är kraftfulla. Vikten av att använda sina ord på ett bra sätt är obeskrivlig.

Vid det här laget är det inget nytt att jag funderar, analyserar och försöker förstå. Jag har accepterat att det är så jag är. Med tiden har jag även börjat att mer och mer lägga ner vikt på vilka ord jag använder. Ska jag prata om något speciellt vill jag formulera mig rätt. Det jag säger vill jag inte ska bli feltolkat.

Ibland kan jag komma på mig själv med att sitta och fundera länge, länge. De som väntar på min respons kan sitta och titta på mig och jag hittar inte orden. Någon kan säga "tänk inte, säg bara" och andra gånger kan jag meddela "detta kan låta fel..."

Ord kan såra, ibland mer än handling. Jag tror det är viktigt att vara ärlig med sina ord, både för sin egen skull och för andra. Att hålla sig till sanningen i alla lägen och formulera sig rätt.

It's your road...

När vi har ögonen öppna och tittar ordentligt ser vi så mycket mer.

Erfarenhet ger kunskap som i sin tur leder till förståelse. När vi förstår är det lättare att leva sig in i någon annans situation, lättare att se. Vi kan aldrig känna och helt förstå vad någon annan går igenom men vi kan finnas vid deras sida. Vi kan visa vårt stöd.

Jag tittar runt omkring och ser fler och fler som jobbar med sig själv. Hur de letar efter svar. Någon lever i förnekelse, bär en yttre mask. Någon har accepterar och försöker finna svar.

Jag tror många med mig har upplevt kvällarna, när vi sitter i vår ensamhet, är dygnets svåraste tid. Alla tankar och funderingar. Allt kommer på en gång. Vi vill inget hellre än att somna, komma bort från alla tankar. Sömnen låter vänta på sig.

Acceptera. Ta ett beslut. Börja gå.
Jag jobbar fortfarande med det...

Dominoeffekt

Det finns alltid en bakomliggande orsak till varför saker händer. Ibland har vi svårt att se det, andra gånger är det hur tydligt som helst.

Jag sover dåligt/oroligt nu igen men jag vet också varför. Det är som att en film spelas upp i mitt inre, i slowmotion. Minnen. Tankar. Funderingar. Ett stort varför med många frågetecken. En sak som leder till en annan. Dominoeffekten.

"But there's a side to you that I never knew never knew
All the things you'd say they were never true never true
And the game you play you will always win always win."

Snälla, sänk farten

Runt, runt, runt. Tankeverksamheten snurrar runt i en fart som jag inte hinner med. Jag får ingen ordning på mina tankar.

Det är så mycket som hänt på så kort tid. Bara senaste två tre månaderna har livet vänt ett flertal gånger. Jag känner mig vilsen. Inte vilsen i mig själv så som jag gjort tidigare. Jag är ganska säker på vad jag vill ha ut av livet. Jag är vilsen i min omgivning. Jag vet inte längre vem som är sann. Jag känner mig ensam, jag känner mig tom.

Jag blir både ledsen och arg när jag tänker på allt jag har att ge. Jag brinner för det. Jag mår bra av det. Både vad gäller vänskap och kärlek. Jag vill ge till andra, det kan inte vara fel. Skillnaden är att nu glömmer jag inte bort mig själv, jag är prio ett. Det måste jag vara för att fungera.

Idag känner jag mig själv betydligt mycket bättre. Jag måste fortsätta jobba med mig själv. Sakta, sakta börjar jag trivas. Jag kan vara hemma utan planer och känna att det är ganska skönt. Jag känner mig ensam men jag har inte panik och ångestkänslor varje gång.

Jag vill ge. Vem är du som vill ta emot?

Med skarp blick

För ett tag sen var det någon, en ytlig bekant, som sa till mig "jag tror du har mer i ditt bagage än vad man kan tro". Personen hade en väldigt skarp blick.

Ibland när jag sitter och samtalar med någon eller lyssnar in ett samtal kommer jag på mig själv med att analysera det som sägs. Jag försöker komma djupare in i samtalet, verkligen förstå syftet som ligger bakom. Jag ställer frågor, vrider och vänder på allt. Borrar mig ner...

Jag frågade några vänner vad de hade för syfte med ett åtagande som de påbörjat. "Vet inte" fick jag till svar. När jag frågade vidare om deras tankar runt detta och framtiden blev svaret detsamma.
När jag fick frågan om hur jag ser min framtid blev jag tyst. Vi har inte träffats på länge och de har inte varit del av min resa på havets botten mer än att de vet att jag varit där. Jag funderade länge på mitt svar som slutligen blev att jag kan inte se så långt fram än. Jag lever i nuet, tar en dag i sänder. Någon menade att det är så vi ska göra men jag tror ändå på drömmar. Vi ska leva idag och samtidigt sikta mot morgondagen.

Var öppen mot andra. Döm inte efter utsidan eller vad du hört från någon annan. Lyssna vad de har att säga. Ge svar med mening och eftertanke. Alla har vi våra ryggsäckar men det är ingen annan än du som vet vad som finns i din.

I don't wanna play this game anymore

Jag såg en bild av något otroligt vackert. Det var ett par som varit gifta med varandra i 86 år, han var 104 år och hon 101 år. Tänk allt de varit med om tillsammans. Livets med- och motgångar. Skratt och tårar. Lycka och förtret. Alla minnen och all den glädje de har av varandra. Det är kärlek.

Kärlek föds ut glädjen att se på varandra. Får näring ur behovet att vara tillsammans. Fulländas av det omöjliga i att vara åtskilda.

För ett tag sen blev jag intervjuad angående mina tankar och upplevelser runt omkring min far och hans sjukdom. Den sista frågan jag fick var om det finns något jag känner jag inte kommer hinna göra tillsammans med min far? Egentligen finns det många saker men det är en specifik sak jag tänker på; flickdrömmen. Drömmen om att min far ska gå med mig längst altargången och överlämna mig till mitt livs kärlek. Mannen som ska finnas vid min sida till döden skiljer oss åt.

Jag har äntligen börjat förstå en liten del av vad kärlek är. Vad det handlar om på riktigt. Det är ingen enkel sak. Vi ska acceptera varandra från alla sidor. Vi ska vara oss själva. Vi ska vara olika men ändå lika och stötta varandra genom allt. Kärlek är komplext. Kärlek är unikt.

Jag tror aldrig att vi fullständigt kommer förstå hur det går till i kärlekens djungel. Det finns alltid något nytt. Vi påverkas av varandra, av vårt sociala nätverk, av samhällets förändringar.

För snart ett år sen satt jag och en vän och gjorde en lista. Listan handlade om vad jag ville ha ut från ett förhållande och hur jag vill att min framtid ska se ut.
Jag har en bild av hur jag vill ha det. Bilden kanske inte är perfekt men så nära min dröm som jag kan komma. Att inte tappa bort vem jag är efter vägen. Att få lika mycket som jag ger. Det behöver inte vara perfekt, det viktiga är att det är äkta och sann kärlek. Viljan att vara med varandra.

Det sägs att äkta kärlek börjar med en själv. Kanske är det så. Det underlättar om vi trivs med oss själva men jag har även upptäckt att det är lättare att trivas med mig själv när jag känner mig omtyckt och åtrådd av någon. Det kanske är det som är det komplexa i kärlek. Att inte riktigt veta men ändå veta...

Ditt kroppsspråk säger något annat

Jag tycker om att observera människor. Att komma in i ett rum, känna av stämningen och se hur andra agerar och för sig i olika situationer.

Att möta människor när de inte vet hur de ska agera och visar en osäkerhet kan vara en upplevelse. Jag menar absolut inte någon slags skadeglädje utan bara att kroppsspråket säger så mycket mer än de tysta orden. Jag tror inte folk är riktigt medvetna om hur mycket som går att tolka utifrån en tystnad.

Ett snett leende, blicken flackande eller sänkt, pillande på något oväsentligt, att svara på tilltal men inte tillföra något ytterligare i konversationen. Jag tror vi alla har upplevt det, både varit den som vill sjunka genom jorden och den som ser så mycket mer.

Jag ser det jag ser. Du ser det du ser. Viktigast av allt, sanningen kommer ikapp oss, vi kan inte förneka hur länge som helst. Vi kan låtsas, vi kan dra på en fungerande mask, men verkligheten är något vi får acceptera.

What's meant to be will find it's way...

Utnyttjad eller inte

När jag vaknade hade jag en underlig känsla i kroppen. Jag låg kvar länge för att försöka identifiera den. När det sen uppenbarade sig för mig vad det var jag kände blev jag nästan arg. Arg, ledsen och besviken på en och samma gång... Det är inte bara jag. Det är inte bara du. Det är så många runt omkring. Alla ger något men vissa tar mycket mer än de ger. Ibland ger det känslan av utnyttjande...

Det finns ett gammalt kinesiskt(??) ordspråk Jag hör inte vad du säger för dina handlingar överröstar dina ord. Möjligtvis kan det vara den röda tråden genom detta som jag skriver.

Du kan inte leva på gamla meriter hur länge som helst. Ja, du gav mig hur mycket om helst och jag är dig evigt tacksam för det. Ja, du gav en förklaring och även om jag säger att fakta är vad jag behöver för att förstå så tror jag ändå inte riktigt på vad du sagt. Visst, jag kanske glorifierar men ord och handling går ändå hand i hand.

Det du sa och gjorde då skiljer sig åt på samma sätt som dag och natt, svart och vitt. Du kan inte måla över något utan att komma i en gråzoon först. I min värld kallas det förnekelse. Det du säger och gör idag är en helt annan historia, du både puttar, knuffar och drar. Kanske är det som du sa jag vill inte såra dig och därför försöker jag skrämma bort dig. I min värld handlar det återigen om förnekelse på ett eller annat sätt.

Som jag sa så kan du inte leva på gamla meriter hur länge som helst. Jag vill glömma och jag vill lämna samtidigt som jag inte vill. Varför lämna något som gav mig så otroligt mycket? Du lärde mig om livet. Du lärde mig om mig själv. Du lärde mig hur det kan vara och du lärde mig om dig. Jag är helt säker på att det gav dig väldigt mycket också på ett eller annat sätt. Det är i alla fall vad jag fått höra...

Det ena leder till det andra. Vänner kommer och vänner går. Samma sak där, jag tror alla vänner genom livet har något att ge, i alla fall under någon period.
Det är svårt att se. Vem är sann och vem är falsk? Varför får jag ibland känslan att det passar när du behöver något men inte när jag behöver? Ja, jag ger mer än gärna men jag vill få något igen också. Hur vet jag om du egentligen är min vän? Hur vet du om jag är din vän?

Det var någon som sa till mig, du mår inte bra av att leva det liv du lever. Nej, jag vet att jag inte mår bra av det men jag mår inte bra av ensamheten som jag är rädd för heller. Ja, jag måste lära mig om igen att trivas med mig själv och min ensamhet men hur? Jag hoppas orden sas av omtanke men hur vet jag?
Livet är olika för alla. Var i livet vi befinner oss. Vad vi har i vår ryggsäck, vad vi har för sociala kontakter. Vad om är sant och falsk får vi svar på tids nog. Sometimes it last in love and sometimes it hurts instead...

Delad glädje - Dubbel glädje (??!)

Kan man ge bara för att vara snäll? Bara för att man kan? Ge helt utan baktankar eller finns det något dolt budskap som man vill sända ut men egentligen inte vet om?

Länge satte jag mig själv i andra och tredje hand. Det kändes bra att ge, få andra att må bra. Tyvärr är det så att mår inte jag bra kan jag heller inte ge till andra vad de behöver. Det är inte bara jag som blir lidande om jag mår dåligt utan även de i min närhet. Samma sak för mig, mår något i min närhet dåligt mår jag dåligt/känner mig ledsen för deras skull.

Är människan självisk av naturen? Är vi egoistiska för att vi måste, en överlevnads instinkt? Kanske är det så och inget fel med det så länge det inte går till överdrift men var går då gränsen?

Delad glädje sägs vara dubbel glädje. Att dela med sig av sig själv och det man har borde logiskt sett också vara dubbel glädje. Varför är det då så svårt att visa uppskattning för vad andra gör för oss? Ett leende eller ett enkelt tack? Varför är det lättare att beklaga sig över något än att sprida den glädje vi känner?

Åter igen, kan vi ge bara för att vara snäll???

Ibland blir jag inte klok på människan och alla signaler som sänds ut åt alla håll...

Håll dig till sanningen

Det svåraste är att verkligen acceptera sin egen sanning. Att sluta ljuga för sig själv och öppna ögonen.

Om och om igen försöker jag intala mig själv att allt är bra. Vissa gånger lyckas jag riktigt bra. Jag kan tro på min påhittade historia. Jag tror att jag gått flera steg framåt, att jag har kontroll på alla mina känslor. Att jag inte känner något...

En situation uppstår. Hur vi än vrider och vänder på det hela hinner sanningen alltid ikapp oss. Vi backar inte bara något steg, det känns som att ramla från en väldigt hög klippa och vi vet inte var eller hur vi kommer att landa.

Min sanning behöver både fakta och förståelse. Delar förstår jag helt tydligt, det som handlar helt sonika om fakta, andra saker får jag inte ihop.

"when someone loves you they don't have to say it, you can tell by the way they treat you..."

Men när ord och handling inte följer varandra, hur vet man då vad som är den egentliga sanningen? Kan något verkligen förändras så fort som i en handvändning? Om så är faller, är det jag som levt i någon slags låtsas värld? Har jag tolkat alla signaler fel?

Att vi alla är olika finns det inget att orda om. Ändå kan jag inte sluta undra om den verkliga sanningen kan vara olika i en och samma situation för flera inblandade? Alla har sin sanning men kan den skilja sig åt så totalt? Kan det vara så att någon intalar sig en annan sanning än den verkliga sanningen? Om så är fallet, kommer verkligheten ikapp och från vilken sida visar den sig då?

Det finns hur många frågor som helst. Kanske lika många svar. Den stora frågan är, kommer svaren???

The END

Som liten fick jag alltid höra hur viktigt det var att avsluta det jag påbörjat. Jag kunde bli galen på mamma och pappa "varför göra något som jag absolut inte ville?!!" Idag lär jag sonen samma sak.

För mig är det nästan löjligt viktigt att förstå och få tydligt avslut på det som
är påbörjat. Jag vill inte lägga ner min energi på att fundera och analysera saker jag inte kan göra något åt. Varför vill någon gå omkring och vara arg? Varför är det ok när det är på någon annans villkor men inte mina? Jag förstår inte och det känns som att jag aldrig kommer få svar.

Ja, det finns någon som är arg, nästan sänder ut signaler av hat, och jag vet inte varför. Jag vet inte vad jag har gjort och kan därför inte ge någon förklaring. Jag har försökt få svar men personen är inte intresserad av att svara. Jag undrar om det egentligen finns något svar eller om personen bara är arg för att vara arg, kanske till och med glömt bort orsaken till varför...

Det vi inte förstår ska vi lämna men jag har väldigt svårt för det...

Hela mitt jag skriker!!

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det, det finns inte några genvägar för att hela emotionellt.

Ibland kan jag nästan bli rädd över allt jag känner. Att jag kan tyda alla signaler som hjärnan sänder ut. Det blir tydligt att alla sår inte blivit läkta, alla ärr som gör så fruktansvärt ont men det sägs att tiden läker alla sår.

Du bara kom från tomma intet. Du blev en stor och viktig del i mitt liv. Jag tror inte du förstår hur mycket du gav mig, hur hel jag kände mig med dig. En helhet som jag aldrig upplevt tidigare. Jag vet att såren från dig är nya, att de inte läkt på samma sätt som tidigare sår i livet. Kanske kan jag inte vara helt neutral då jag fortfarande känner så mycket. Vissa dagar mer än andra.

Jag har försökt vandra vidare men det har bara gjort saken ännu tydligare för mig. Det är inte du, jag är inte över dig än och jag kan inte lura mig själv. Jag kan uppskatta andras sällskap, sitta och prata i timmar men där går gränsen, jag vill inte mer. Det är inte någon annans närhet jag vill ha, det är dig hela mitt jag skriker efter.