Jag har tidigare haft barnlediga dagar. Dagar när det bara varit jag. Jag har verkligen uppskattat de dagarna. Dagar när jag gjort absolut ingenting. Vetskapen att sonen får kvalitetstid tillsammans med sin far. Nu känns de dagarna mindre roliga. Vad ska jag göra? Rastlösheten kryper i mig.
Jag har fantastiska vänner. Vänner som ser till att jag har något att göra. Vänner som ger råd. Vänner som ställer upp. Det sägs att de absolut bästa vännerna visar sig i situationer som den här. Det är sant. Du får gråta säger de till mig. Inte en tår kommer från mitt öga. Du får vara arg men jag stannar helt neutral. Fokus, gå framåt. Jag vet att tårarna kommer. Jag vet att jag kommer vara arg. Men inte nu. Jag har låst in alla känslor i en bubbla med trippla hänglås.
Nu ska jag gå till en av mina fantastiska vänner, hon ska dra med mig ut på äventyr. I kväll kommer sonen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar