Bubblor

Min resa har lärt mig att tänka på mig själv i första hand, hur viktigt det är att jag tar mig tid för mig själv. Att bara vara, fundera var jag befinner mig och vart jag är på väg.

Jag har en tendens att hamna i olika bubblor. Jag kommer ihåg när sonen föddes, 11 veckor på sjukhus, jag var helt och hållet i min egna lilla värld. Kanske en överlevnadstaktik. Ett sätt för mig att fungera, fokusera på det som är viktigast just där och då.
Ibland svävar bubblan iväg av sig själv, andra gånger spricker den och ibland varar den för alltid.

Jag tror inte jag är medveten om min bubbla just när jag är i den, det är först när jag tar mig tid till mig själv som jag uppmärksammar det...

En dag

Ibland kommer känslan bara över mig. Som från ingenstans tar den över mitt inre, hela min existens. Känslan av att inte räcka till på alla möjliga plan.

Jag jobbar med mig själv. Jag jobbar med mitt inre. Jag vet att det många gånger är självkänslan som sviker. Ibland kan jag hantera det, vet vilken orsak som ligger bakom. Andra gånger vet jag inte alls vad det beror på, då kan det bli riktigt jobbigt.

Att inte räcka till. Att inte duga så som jag är. Prestationer som sviker, känslan att andra är så mycket bättre än jag. När det inte blir så som jag tänkt, när något eller någon sätter käppar i hjulen - ibland är det jag själv som lägger dit käpparna. Jag ser motgångar istället för möjligheter.

Problem är till för att lösas och en dag kommer jag att vara säker på mig själv, inifrån och ut, då kommer jag springa efter möjligheternas väg. Jag kommer sväva över varje hinder för att jag kan. Jag kommer göra det för att jag tror på mig själv, i alla lägen. En dag!!!

Jag bygger upp, du river ner

Kinesiska muren är en serie av vallar och murar som blivit byggda i omgångar från några år före Kristus födelse. Delar av muren är förstörd genom tiden, andra delar är förstörd av lokalbefolkningen som använt stenarna till byggmaterial.

Jag kämpade länge, ibland omedvetet, med att bygga upp min mur. Sakta, sakta la jag dit sten för sten. Muren växte sig högre och starkare. En mur för att skydda. En mur för att inte se vad som föregick runt omkring mig.

Ibland har någon lyckats riva delar av muren, tagit delar från mig till sitt eget bygge. Snart har jag fått laga, börja om på nytt. Vare gång har det gjort ont. Ibland på riktigt, ibland på grund av drömmen och viljan.

Så kom han som visade viljan att riva mina murar. Som uttryckligen sa att han vill skydda mig, att jag inte behövde några egna murar, han vill vara min "Dobermann." Han som vill veta vad jag gått igenom, han som vill mig väl. Han som ber mig berätta när självkänslan sviker, när ångesten kommer smygande, när hjärtat drar ihop sig med taggtråd som river, när jag helst av allt vill försvinna.

Det är inte andra jag saknar tillit till, det är mig själv. Rädslan för vad jag kan göra mot mig själv. Rädslan att älska. Rädslan att tappa kontrollen. Muren är inte lika hög längre, jag ser en framtid långt där borta men jag är rädd.