För några veckor sedan kom det in en person i mitt liv. Jag kämpade med att hålla personen på avstånd, hittade ursäkter för både det ena och det tredje. Poängterade gång på gång att jag var åtta år äldre, sist jag var singel var personen 15... Personen brydde sig inte om ålder och jag erkände att det var hos mig problemet låg. Så var jag på en inspirerande föreläsning med Stavros som talade om öppet sinne och ge alla minst en chans. Jag öppnade mitt sinne och PANG(!!!) så fanns personen involverad i mitt liv. En underbar person. En känslofull och öm person. En som säger snälla saker, som säger de rätta sakerna. En som bryr sig och köper coca cola bara för att jag anser det vara livets dryck. En som hjälper andra mer än sig själv. En som går 62 trappsteg ner och 62 trappsteg upp bara för att få stanna kvar hos mig på morgonen. En person som lärt mig allt om snällhet! En person som kan säga nej och som säger M du är inte kontrollerad, du är snäll. Jag tappade kontrollen, kände mig i underläge och erkände det. Jag upplevde det som att personen backade lite, jag blev rädd igen... Mycket händer under kort tid. I onsdags avslutade jag det hela, sa att vi inte skulle höras mer...
Nu sitter jag här i min ensamhet. Känns mig ordentligt ensam. En oro gräver i min mage. Jag saknar honom. Jag vill vara med honom. Jag erkänner, jag blev rädd för alla känslor. Jag blev rädd för att bli sårad. Jag blev rädd för att han väckte något inom mig som jag inte känt på många år. Jag blev rädd för att han var för bra för att vara sann. Jag blev rädd för allt han gjorde med mina känslor. Jag blev rädd för jag vet inte hur jag ska hantera det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar