pink princess penthouse

Mitt hem börjar så smått ta sin form. Ett riktigt pink princess penthouse. Det känns riktigt bra. Det är mitt hem. Bara mitt. Robert har flyttat in och en helt ny värld har öppnat sig för mig och sonen. Det var en utmaning att fixa kvällarna utan honom när sonen somnat för kvällen. Idag har jag även påbörjat omvandlingen av badrummet. På lördag blir det Ikea, vilket innebär att mycket av det som fattas kommer på plats. Det här kommer bli så bra. Nästan så jag vill visa bilder...

tanke tango

Jag sitter i min nya lägenhet. Alla möbler är på plats och det ser hyfsat ut. Inte perfekt men en bit på vägen. Lägenheten i sig tycker jag väldigt bra om, även om det är många trappsteg att vandra både upp och ner.

Kvällen har ägnats till rosévin. Underbar dryck. Det har varit jätte trevligt på alla sätt och vis, sen var det dags att gå ut. Varför? Jag lämnade stället ganska fort. Det var inget för mig. Nu sitter jag här i min ensamhet. Tankarna dansar tango med mig. Det svänger både hit och dit. Inte har jag blivit mycket klokare av den rosa drycken, snarare tvärt om.

Kommer ni ihåg tiden innan internet, tiden innan mobiltelefoner och sms? Ibland kan jag drömma mig tillbaka. Folk pratade med varandra på riktigt. Folk delade sina tankar och funderingar. Ville man träffa någon speciell så var det öga mot öga, inte via facebook eller mobiltelefon. Samtidigt som dagens teknik underlättar på många sätt och vis, sätter den käppar i hjulen. Visar vi våra sanna jag via cybervärlden? Bygger vi upp förväntninar som egentligen inte finns där? Kanske är det på samma vis med de alkoholhaltiga dryckerna, vi bygger upp förväntningar, visar någon annan sida av oss själva, något som kanske egentligen inte finns.

Jag är snurrig. Tankarna virvlar både hit och dit. Jag får ingen ordning på de.

Det finns någon jag tycker väldigt bra om. Någon som får mig att öppna mitt stenhjärta och prata. Någon som tillåter mig att känna och vara precis den jag är. En person som vill att jag ska må bra. En person som är unik i sitt slag och helt genomsnäll. En underbar person på alla sätt och vis. En person som jag inte trodde var någon för mig. Jag har ingen aning om var jag har den här personen. Jag har ingen aning om personen är någon för mig, men jag önskar. Jag vet ingenting. Det som smärtar mig är att jag öppnat mitt stenhjärta. Jag har berättat vad jag känner i olika situationer, vad jag vill ha och vad jag tycker om. Jag har sagt att personen är bra precis på sitt sätt. Att jag tycker det är obehagligt att personen får mig att öppna mig. Att personen säger just de saker jag behöver höra. Och än en gång, jag har ingen aning om var jag har personen även om personen i sig säger snälla saker och precis de saker jag vill höra.

Men tillbaka till teknikens värld. De alkoholhaltiga dryckerna smyger sig in i kroppen. Förståndet kryper ut. Det vi känner just här och nu är det enda viktiga. Behovet av bekräftelse blir stort. Klick, klick, klick och ett meddelande är skickat. Ibland får vi svar, andra gånger inte. Får vi svar är allt frid och fröjd, kanske svävar vi på små rosa fluffiga moln. Får vi inte svar är förnedringen total. Där befinner jag mig just nu. Jag frågar mig själv, ska jag lägga ner? Ska jag avvisa personen (och mig själv) och inte ägna energi till att kanske hitta något som kan leda till något speciellt. Vill jag ägna energi till någon som jag egentligen inte har koll på? Någon som kanske missleder mig, medvetet eller omedvetet? Någon som kanske kan såra på riktigt?

Det krävs två för att dansa tango på riktigt.

last night

Det här kan bli sista natten i huset. Huset där minnena sitter i varje millimeter av golv, väggar och tak. Huset där sonen växt upp, delat med sig av sitt första leende, sina första stapplande steg, trallat sina första toner och sagt sina första ord. Det känns konstigt. Det känns stort. Jag är redo. Jag är rädd.

Nu har jag suttit och stirrat på dataskärmen i evigheter. Det kommer inga fler ord...

ensamhetens tankar

Från det vi separerade har jag haft ganska strikta rutiner att luta mig mot. Under tiden jag jobbade gick dagarna och kvällarna väldigt fort. Nu när jag har semester är kvällarna många och långa. Jag har tur som är omringad av fantastiska vänner. Ikväll var dock en kväll när sonen behövde komma i säng i normal tid. Han har sovit sen några timmar tillbaka och jag har funderat. Funderat och tänkt. Det är jobbigt. Jag försöker intala mig själv både det ena och tredje. Jag vet att jag skrivit vid något tidigare tillfälle att jag inte saknar sonens far och att jag känner mig lyckligare på många sätt och vis. Jag står för det och känner fortfarande så men med det sagt gör det ändå ont ibland. Jag har inte hittat mig själv än. Jag har inte påbörjat min sorgeprocess. Det är kvällar som den här, när jag sitter ensam, alla tankar kommer smygande. Tankar som jag inte är redo att reda ut...

chocka kroppen

Det sägs att motion är bra. När vi motionerar utsöndrar kroppen endorfiner och endorfiner blir vi glad av. Jag och en kompis har kommit fram till att vi ska hjälpa varandra med barnen så vi båda kommer oss ut och springa. Idag var den riktiga premiären för mig. Jag kan lova att min kondis inte är i närheten av vad den en gång i tiden var. Det ska det bli ändring på. Det var i alla fall en riktigt skön känsla när jag närmade mig slutet av rundan och den känslan vill jag ha mer av.

många trappor upp

Äntligen!!! Idag mina vänner hittade jag den lägenhet som gav mig rätt känsla på en gång. Helt underbart. Den är ljus och fin och många, många, många trappor upp - vindsvåning. Imorgon ska papprena skrivas och senast första augusti går flyttlastet. Det kommer bli hur bra som helst. Jag och sonen får komma i ordning innan semestern är slut och jag kan gå vidare med mitt liv på riktigt.