tanke tango

Jag sitter i min nya lägenhet. Alla möbler är på plats och det ser hyfsat ut. Inte perfekt men en bit på vägen. Lägenheten i sig tycker jag väldigt bra om, även om det är många trappsteg att vandra både upp och ner.

Kvällen har ägnats till rosévin. Underbar dryck. Det har varit jätte trevligt på alla sätt och vis, sen var det dags att gå ut. Varför? Jag lämnade stället ganska fort. Det var inget för mig. Nu sitter jag här i min ensamhet. Tankarna dansar tango med mig. Det svänger både hit och dit. Inte har jag blivit mycket klokare av den rosa drycken, snarare tvärt om.

Kommer ni ihåg tiden innan internet, tiden innan mobiltelefoner och sms? Ibland kan jag drömma mig tillbaka. Folk pratade med varandra på riktigt. Folk delade sina tankar och funderingar. Ville man träffa någon speciell så var det öga mot öga, inte via facebook eller mobiltelefon. Samtidigt som dagens teknik underlättar på många sätt och vis, sätter den käppar i hjulen. Visar vi våra sanna jag via cybervärlden? Bygger vi upp förväntninar som egentligen inte finns där? Kanske är det på samma vis med de alkoholhaltiga dryckerna, vi bygger upp förväntningar, visar någon annan sida av oss själva, något som kanske egentligen inte finns.

Jag är snurrig. Tankarna virvlar både hit och dit. Jag får ingen ordning på de.

Det finns någon jag tycker väldigt bra om. Någon som får mig att öppna mitt stenhjärta och prata. Någon som tillåter mig att känna och vara precis den jag är. En person som vill att jag ska må bra. En person som är unik i sitt slag och helt genomsnäll. En underbar person på alla sätt och vis. En person som jag inte trodde var någon för mig. Jag har ingen aning om var jag har den här personen. Jag har ingen aning om personen är någon för mig, men jag önskar. Jag vet ingenting. Det som smärtar mig är att jag öppnat mitt stenhjärta. Jag har berättat vad jag känner i olika situationer, vad jag vill ha och vad jag tycker om. Jag har sagt att personen är bra precis på sitt sätt. Att jag tycker det är obehagligt att personen får mig att öppna mig. Att personen säger just de saker jag behöver höra. Och än en gång, jag har ingen aning om var jag har personen även om personen i sig säger snälla saker och precis de saker jag vill höra.

Men tillbaka till teknikens värld. De alkoholhaltiga dryckerna smyger sig in i kroppen. Förståndet kryper ut. Det vi känner just här och nu är det enda viktiga. Behovet av bekräftelse blir stort. Klick, klick, klick och ett meddelande är skickat. Ibland får vi svar, andra gånger inte. Får vi svar är allt frid och fröjd, kanske svävar vi på små rosa fluffiga moln. Får vi inte svar är förnedringen total. Där befinner jag mig just nu. Jag frågar mig själv, ska jag lägga ner? Ska jag avvisa personen (och mig själv) och inte ägna energi till att kanske hitta något som kan leda till något speciellt. Vill jag ägna energi till någon som jag egentligen inte har koll på? Någon som kanske missleder mig, medvetet eller omedvetet? Någon som kanske kan såra på riktigt?

Det krävs två för att dansa tango på riktigt.