Vi två??

Första gången vi träffades sa jag att jag vägrade spela rollspel. Jag är jag, varken mer eller mindre, och det tänker jag förbli. "Bra" sa du "det ska du vara."

Jag har alltid sagt att med dig kan jag vara mig själv. Jag mår bra med dig. Vi kan prata om allt och har otroligt roligt ihop. En nära vän uppmärksammade mig att så är det inte alls. Ibland är jag tyst, säger ingenting. Ibland behöver jag tid på mig, fundera över vad som sagts, innan jag återkommer med min åsikt. Jag håller tillbaka mina känslor då jag är rädd att bli sårad. Jag vågar inte svara trots att du frågar...

Jag såg på dig hur jobbigt det var att få det och du skulle minsann inte upprepa det vid fler tillfällen. "Jag känner mig trygg med dig" sa du. Det är jättebra, något positivt. Jag blir glad när du känner dig trygg med mig. Jag känner mig trygg med dig. Jag känner mig trygg i mig själv, i min kropp, när jag är med dig. Det kvarstår dock att jag inte litar helt på dig och jag vågar inte släppa fram alla mina känslor. Det har med mitt bagage att göra. Det är inte ditt fel men du måste överbevisa mig att mitt bagage inte är den enda vägen, att det finns andra och bättre vägar, att du är någon jag kan lita på.

Nu är det som det är. Vi pratar inte längre med varandra. Ett missförstånd där syftet lyser med sin frånvaro. En del av mig vill lösa virrvarret av frågor och funderingar som snurrar. En del av mig säger att jag redan gjort allt jag kan och mer därtill. En del av mig säger lämna, jag förtjänar bättre och just nu tar du mer energi än du ger.

Ska jag lämna allt nu? Lämna det som ett sår, ytterligare ett ärr i mitt hjärta? Strunta i att lyssna till mina känslor? Intala mig själv att det inte finns några känslor. Glömma allt som varit och gå framåt? Är det så du vill ha det? Är det så det ska vara?