Jag åker till gymmet när måbra-hormonerna ligger på minus. Oavsett hur träningen går sprids glädje inom mig. Tänk efter själv, vilken gång har du inte varit nöjd efter ett träningstillfälle?
"Varje gång jag ser dig är det som om allting stannar till, jag vet inte varför."
Vad är det som gör att allt bara bubblar inom mig? Samtidigt som jag känner mig uppspelt blir jag lugn, vad betyder det? Betyder det något alls? Är historien just en historia eller vad är det frågan om? Kanske är det jag som både vill ha kakan och äta den...
Jag pratade med en vän. Vi gick igenom både det ena och det tredje, allt från produkters innehållsförteckning till kärlek.
Jag berättade om ett samtal jag haft med en bekant som ställde en ganska privat fråga till mig och även svarade i mitt ställe "Nej, så är det inte, du dröjde för länge med svaret." Kanske är det så...
Min vän, som känner mig väldigt väl frågade om jag lagt fram ett förslag, "du vet, om det inte skulle kännas bra efteråt kan du alltid åka till gymmet." Här har vi en som känner mig.
Nej, jag har inte framfört mitt förslag och vet inte om jag ska göra det. Söker diverse olika svar hos mig själv, när de är på plats tar jag ställning...
Du gör mig glad. Du hjälper mig vara den person jag egentligen är.
3 kommentarer:
;)
Ja kanske är det så, att både vilja ha och äta kakan. Men så måste det få vara ibland.
När jag läser dina texter så slås jag ofta av hur lika vi tänker, Jag tycker du är duktig med ord, du skriver så målande.
Kram.
Tack Jenny!! Vad glad jag blir över dina ord!!! :)
Skicka en kommentar