Om "om" fanns

Jag tror vi kommer ses, jag vet, vi kommer gå igenom det. Det där som vi hatar och vi bär.

"Du ser blek och tom ut" säger mamma under ett besök. Försvarsmuren byggs upp i raketfart och jag svarar något i stil med att jag är trött. Sanningen är den, jag är fruktansvärt trött. Huvudet snurrar av tankar, både privata och arbetsrelatetade. Jag är orolig, finner ingen ro och vill gärna fly från mig själv. Ensamhet är skrämmande.

Det är dumt att ångra något man gjort men i det här fallet gör jag det. Jag hade möjlighet att påverka till något fint men istället byggde jag upp murar för att skydda mig själv. Om jag struntat i murarna, om jag öppnat upp och bjudit på mig själv, kanske missförstånden lyst med sin frånvaro.

Det känns onödigt att lägga ner energi på att spekulera hur det kunde varit om "om" fanns, ändå gör jag det.

Mamma tycker jag ska släppa på min stolthet. "Vilken stolthet?" undrar jag då. I det här fallet finns ingen stolthet kvar. Jag har lagt alla kort på bordet, visat min sårbarhet. Jag har blottat mitt inre. Vad mer kan jag göra?

Jag kan inte förlora dig för du har aldrig varit min samt att vi ska bli två är omöjligt förstå, en av oss är så kall.