Försvarsmekanism, en central jagfunktion där vi omedvetet skapar strategier för att klara av verkligheten och att upprätthålla en tillfredsställande självbild. [wikipedia.se]
Människan bygger försvarsmurar för att skydda sig själv eller något vi tror på. Ett beteendemönster vars funktion är att hindra oss från att känna det som gör ont. En fristad från något vi inte orkar med att hantera för stunden.
Under väldigt många år har jag själv byggt försvarsmurar. Jag lärde mig att inte känna. Jag lärde mig att stänga ute sånt som gjorde ont. Jag blev "blind" och såg inte vad som föregick i mitt eget liv. Jag hörde inte vad omgivningen sa. Jag förnekade mig själv. Jag förnekade mina egna känslor. Jag målade upp en bild som jag ville tro på.
Senaste året, och lite till, har till stor del handlat om mig själv. Att hitta tillbaka till den person jag en gång var. Hitta mina känslor, lära mig känna på nytt. Det har varit svårt. Ibland har jag förväxlat mina känslor med en önskan att känna. Jag har känt för själva känslan och oj vad jag har känt.
Idag känner jag väldigt mycket. Jag har fortfarande svårt för att tala öppet om det när det verkligen gäller. Jag bygger fortfarande försvarsmurar. Jag förnekar för mig själv. Jag håller det inom mig till det är för sent. Jag har kommit en bit på vägen men har fortfarande långt att gå.
Till en viss del går det att förneka och försvara men tids nog kommer verkligheten ikapp oss. I efterhand kan vi fråga oss själva hur vi egentligen tänkte. Det är lätt att vara efterklok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar