Om vi är helt öppna inför andra, både berätta och visar vad vi känner i olika situationer är alla känslor lika mycket värda då?
Tidigare har jag haft väldigt svårt för att visa känslor, berätta vad jag känner överhuvudtaget. Jag arbetar fortfarande med det och det är svårt, jag lär nog aldrig bli fullärd.
Det är en sak att visa till sonen och inför hela världen hur mycket han betyder för mig. Det är en självklarhet för mig. Ett barn kan inte få för mycket kärlek.
Hur tar de i vår omgivning emot känslostormar av olika slag? Hur tar vi själva emot känslostormar?
Jag försöker att alltid säga vad jag känner. Kanske inte just när situationen uppstår men när jag hunnit fundera ett tag. Jag behöver fakta för att glädjas fullt ut och avslut för att kunna lämna det bakom mig.
Jag berättade för en vän att denne fått mig att gråta. Det var mindre populärt. Personen tolkade det som något negativt medan jag menade att det var något bra. Det är svårt att förklara vilket stort steg det var för mig. Att ge utlopp för vad jag kände där och då och inte spara det inom mig till bristningsgräns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar