Hur kommer det sig att vi ser tecken men ändå inte ser? Vi känner förändringen som sakta sker, ibland från en dag till en annan. Det där kommer jag aldrig att förstå, hur kan något förändras så fort? I och för sig har jag en liten teori; vi framkallar något som egentligen inte finns. Det är roligt med uppmärksamhet, oavsett vem den kommer ifrån, men sanningen kommer ikapp. Om det är den riktiga sanningen eller en sanning vi intalat oss finns det inget svar på, framtiden får visa.
Gammal kärlek rostar aldrig säga det. Jag tror inte det är hela sanningen. Även här tror jag att vi intalar oss en sanning som vi vill tro på, i alla fall för stunden. Vi kommer ihåg alla de bra stunderna, stunderna vi vill ha tillbaka. Vi glömmer orsaken till varför kärleken dog.
Det grämer mig att jag inte öppnar mina ögon ordentligt. Jag blir arg på mig själv för att jag inte vill se. Som tur är, den här gången fanns inger annat än nyfikenhet, längre än så gick det inte. Ändå blir jag besviken på själva situationen trots att jag egentligen visste redan innan att det här är dömt att misslyckas.
Kan jag ha lärt mig något den här gången? Ja, det återstår att se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar