Jag skulle vilja möta någon som får mig att känna mig lika vacker som du gjorde. Någon som ger mig helheten som du gjorde. Någon som har pengar som du hade.
Men det är ingen verklighet.
Ibland finns du inte i mina tankar på evigheter. Konturerna är raderade. Det finns bara en suddig bild av dig någonstans långt borta i periferin.
Så möter jag dig. Jag vill så gärna prata med dig. Jag vill att du ska förstå. Jag vill förstå. Det går tyvärr inte. Du tillåter mig inte att möta dig på samma nivå.
Jag känner mig som den klumpiga katten som försöker, om och om igen, att fånga den smidiga råttan. Jag kan inte riktigt släppa dig. Jag vet att det är fel. Jag vet att jag förtjänar bättre än dig. Du förtjänar inte mig. Ändå vill jag ha dig, iaf få chansen att veta att jag kan få dig.
Var ligger tjusningen i att vilja ha något vi inte kan få? Varför släpper vi inte bara taget, går vidare?
Vill jag egentligen ha dig eller är det spänningen i att du så tydligt visar att jag inte är välkommen i ditt liv som gör att jag inte släpper taget? Vill ha det omöjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar