Äntligen trivs jag i min ensamhet. Jag har ett nytt hem, ett hem där jag känner mig hemma. Jag behöver inte längre planera varje minut, jag kan bara vara.
Jag har träffat många intressanta människor senaste månaderna. Jag har observerat och lyssnat till agerande och samtal. Jag har sett skillnad på människan idag och hur jag själv var som person för några år sen.
Jag och en vän pratade om detta. Jag är ungefär 10 år äldre men när det bara är vi är det ingen skillnad. I många sammanhang känns det som att vi är jämngamla, att vi befinner oss på samma nivå.
Om jag resonerat på samma sätt som vännen gör idag för tio år sen, var skulle jag vara då? Det känns som att nu tvingad vi att växa upp fortare, vi mognar på ett helt annat sätt eftersom samhället kräver det av oss.
Jag pratade med en annan vän som funderar väldigt mycket just nu. Det har varit lite stökigt och vännen vill tänka över diverse ageranden och val i livet. Det är bra tycker jag.
Är det jag som växt upp på guldfat och därför inte behövt gå igenom tankebanorna som många av mina yngre vänner gått igenom? Har samhället förändrats så mycket på tio år att det inte finns något val?
Det jag tycker är mest intressant i det hela är att några vänner har gjort valet att avstå från vissa saker, istället lägger de ner tid och energi på sig själva. De söker sin väg. Tar en paus och besöker landet "Baravara".
Alla behöver vi tid för oss själva. För mig dröjde det många år innan jag började fundera på allvar över mitt liv och mina val. Jag är otroligt glad att jag äntligen har ro i kroppen till att vara hemma en hel dag utan att göra något speciellt. Tid för mig själv. Tid att bara vara, tid till att göra ingenting och njuta av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar