Ibland kan jag nästan bli rädd över allt jag känner. Att jag kan tyda alla signaler som hjärnan sänder ut. Det blir tydligt att alla sår inte blivit läkta, alla ärr som gör så fruktansvärt ont men det sägs att tiden läker alla sår.
Du bara kom från tomma intet. Du blev en stor och viktig del i mitt liv. Jag tror inte du förstår hur mycket du gav mig, hur hel jag kände mig med dig. En helhet som jag aldrig upplevt tidigare. Jag vet att såren från dig är nya, att de inte läkt på samma sätt som tidigare sår i livet. Kanske kan jag inte vara helt neutral då jag fortfarande känner så mycket. Vissa dagar mer än andra.
Jag har försökt vandra vidare men det har bara gjort saken ännu tydligare för mig. Det är inte du, jag är inte över dig än och jag kan inte lura mig själv. Jag kan uppskatta andras sällskap, sitta och prata i timmar men där går gränsen, jag vill inte mer. Det är inte någon annans närhet jag vill ha, det är dig hela mitt jag skriker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar