Kärlek föds ut glädjen att se på varandra. Får näring ur behovet att vara tillsammans. Fulländas av det omöjliga i att vara åtskilda.
För ett tag sen blev jag intervjuad angående mina tankar och upplevelser runt omkring min far och hans sjukdom. Den sista frågan jag fick var om det finns något jag känner jag inte kommer hinna göra tillsammans med min far? Egentligen finns det många saker men det är en specifik sak jag tänker på; flickdrömmen. Drömmen om att min far ska gå med mig längst altargången och överlämna mig till mitt livs kärlek. Mannen som ska finnas vid min sida till döden skiljer oss åt.
Jag har äntligen börjat förstå en liten del av vad kärlek är. Vad det handlar om på riktigt. Det är ingen enkel sak. Vi ska acceptera varandra från alla sidor. Vi ska vara oss själva. Vi ska vara olika men ändå lika och stötta varandra genom allt. Kärlek är komplext. Kärlek är unikt.
Jag tror aldrig att vi fullständigt kommer förstå hur det går till i kärlekens djungel. Det finns alltid något nytt. Vi påverkas av varandra, av vårt sociala nätverk, av samhällets förändringar.
För snart ett år sen satt jag och en vän och gjorde en lista. Listan handlade om vad jag ville ha ut från ett förhållande och hur jag vill att min framtid ska se ut.
Jag har en bild av hur jag vill ha det. Bilden kanske inte är perfekt men så nära min dröm som jag kan komma. Att inte tappa bort vem jag är efter vägen. Att få lika mycket som jag ger. Det behöver inte vara perfekt, det viktiga är att det är äkta och sann kärlek. Viljan att vara med varandra.
Det sägs att äkta kärlek börjar med en själv. Kanske är det så. Det underlättar om vi trivs med oss själva men jag har även upptäckt att det är lättare att trivas med mig själv när jag känner mig omtyckt och åtrådd av någon. Det kanske är det som är det komplexa i kärlek. Att inte riktigt veta men ändå veta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar