Att möta människor när de inte vet hur de ska agera och visar en osäkerhet kan vara en upplevelse. Jag menar absolut inte någon slags skadeglädje utan bara att kroppsspråket säger så mycket mer än de tysta orden. Jag tror inte folk är riktigt medvetna om hur mycket som går att tolka utifrån en tystnad.
Ett snett leende, blicken flackande eller sänkt, pillande på något oväsentligt, att svara på tilltal men inte tillföra något ytterligare i konversationen. Jag tror vi alla har upplevt det, både varit den som vill sjunka genom jorden och den som ser så mycket mer.
Jag ser det jag ser. Du ser det du ser. Viktigast av allt, sanningen kommer ikapp oss, vi kan inte förneka hur länge som helst. Vi kan låtsas, vi kan dra på en fungerande mask, men verkligheten är något vi får acceptera.
What's meant to be will find it's way...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar