Hallå framtiden, jag är redo för dig!!!

Idag är det på dagen ett år sen mitt liv förändrades i en riktning jag inte räknat med. Ett år sen jag insåg att mitt liv inte skulle bli så som jag planerat, så som jag hade tänkt. Ett år sen det blev bestämt att sonen skulle leva med skilda föräldrar och ha två hem.

Det var en tisdagskväll, Äntligen hemma visades på TV. Jag satt på golvet och målade naglarna i sommar orange. Jag gillade verkligen färgen men idag har jag svårt för att använda det nagellacket.

Mycket har hänt sen sen dagen. Många nya bekantskaper har berikat mitt liv. Några för en kort period och andra kom för att stanna.

Jag hade det bästa stöd jag kan tänka mig under första tiden. Vänner som gått igenom en separation. Som delade med sig av sina erfarenheter. Hur de hanterat olika situationer. Lyssnade.
Egentligen var det inte separationen från sonens far som jag tyckte var jobbig utan själva grejen. Jag kände mig som en förlorare som inte kunde hålla ihop min familj. Var jag ute på samhället kändes det som att alla stirrade på mig där går hon den där förloraren som att det stod skrivet i pannan på mig. För sonens far kände jag inget...

Jag började springa. Det var terapi för själen. Jag löste världsproblem, blev fysiskt utmattad. Det kändes skönt, befriande. Jag utmanade mig själv och var snart uppe i att springa en mil tre fyra gånger i veckan.

En vän ville fara och se Jay Smith, jag var inte sugen men for ändå. Det var första gången jag besökte lokal sen jag blivit singel. Plötsligt är det massor med folk som hälsar på mig med mitt namn. Hur kunde alla dessa människor veta vem jag var när jag inte hade någon aning om de? Jag fick känslan att jag burit en lapp bakom ryggen under hela mitt förhållande där det stod "belongs to X, do not speak to her." Så var inte fallet, de gånger jag ville göra något stannade sonens far hemma även om han också hade planer. Det fanns ingen svartsjuka att tala om.

Sommaren led mot sitt slut. Vännerna fanns fortfarande där men jag började känna att jag sökte efter något annat. Jag ville komma ut, träffa nytt folk samtidigt som jag var rädd. En av mina närmsta vänner sa att jag var frånvarande när vi träffades. Jag sökte bekräftelse. Jag behövde känna att andra ville ha mig.

Nu när jag börjar leva kom sonens far på att han ville ha tillbaka mig. Han lovade mig guld och gröna skogar. Jag var inte intresserad. Jag hade fortfarande inte fällt en tår över honom.
Jag började träna mer och mer. Det var enda sätter för mig att få bort det onda som grävde inom mig. Jag sa till min mamma det är lättare att göra något åt utsidan än insidan.

Jag fortsatte att fara på lokal var och varannan helg. Jag bedövade smärtan jag hade inom mig. Jag fick bekräftelse samtidigt som "elaka" kommentarer om min smala vältränade kropp började hagla. Jag är orolig för dig, du bara tränar och tränar var bland det värsta jag fick höra. Det kändes som att allt jag gjorde var fel. Att jag äntligen började se ut som jag alltid velat göra var det ingen som tänkte på. Att jag tränar och kämpar mig till min nya kropp.

Under en tid fick jag höra mer och mer saker om mitt liv som jag inte varit medveten om. Ingen hade berättat för mig, fått mig att förstå. Jag fick höra saker om mig själv och blev riktigt arg för att ingen vågade säga det direkt till mig. Har folk problem med mig kan de ta det direkt med mig och inte genom någon annan.

Min närmsta vän försvann ur mitt liv. Vi tyckte och tänkte olika runt en händelse och person och på något sätt kunde hon inte stå vid min sida. Hon var rädd jag skulle bli sårad. Jag och den andra personen var helt på det klara med varandra om vilka spelregler som gällde. Personen vi tyckte olika om är den första som någonsin fått mig att känna mig vacker. Jag trivdes med min utsida inför personen och mig själv. Jag behövde personen i mitt liv just då.

Under hösten tappade jag bort mig själv mer och mer. Jag var helt vilsen. Slutade sova och tappade min energi. Jag levde för helgerna, för fart och fläkt. Jag sökte mig till andra vänner. Samtidigt började det komma kommentarer om mina ögon. De såg svarta ut, saknade glöd, kämpar glädjen var borta. Bägaren rann över när jag besökt mina föräldrar en helg. Sonen lekte med kulor på parkettgolvet och det bara ekade i mitt huvud. Jag som tidigare haft långt tålamod brann av direkt.
Dagen därpå ringde mamma mig när jag var på gymmet. Hon grät. Hon ville jag skulle lova att uppsöka läkare. Hon och pappa kände inte igen mig. Jag var apatisk, hålögd och saknade liv.

I november besökte jag samhällets vårdcentral men kände mig inte nöjd med besöker. Jag tyckte inte jag fått den hjälp jag bad om. Jag tyckte inte jag fått någon hjälp överhuvudtaget. Mamma ordnade med en tid på en privatklinik. Där fick jag träffa den bästa läkare jag någonsin stött på. Läkaren lyssnade, ställde de rätta frågorna och förklarade. Jag blev sjukskriven.

Den svarta tiden på havets botten började närma sig. Jag gjorde enbart mina måsten. Steg upp på morgonen för att sonen skulle till skolan, besökte gymmet och sen sov jag till sonen skulle hämtas. Jag sov sov sov.
En ny vän kom in i mitt liv. Vännen hade gått igenom något liknande och hade en förståelse som ingen annan kunde ge. Var jag trött kunde jag lägga mig och sova även om jag var där. Min vän är den enda anledning jag kan se till att jag inte satt ensam i ett hörn och gungade när det var som värst. Vi hade varandra. Gick promenader och åt tillsammans. Pratade många långa timmar om allt och inget. Vännen var den som lärde mig att vara lugn, att hitta en harmoni och vrida och vända på ord och meningar. De är min vän som fått mig att inse värdet av ord, hur viktigt det är att använda rätt ord vid rätt tillfälle.

Jag fortsatte att sjunka ner mot botten. Julen närmade sig, sonen skulle vara med sin far. Jag hade blivit tillfrågad att fira jul tillsammans med sonen, hans far och farmor med familj. Jag tackade nej. Jag hade blivit bjuden att fira jul tillsammans med min familj hos min bror. Jag tackade nej. Jag klarade inte av att möta mina syskon. Jag kände det som att det inte brydde sig. Inte en enda gång hade de ringt och hört hur det var med mig. De hälsade inte på och fanns helt enkelt inte där för mig.

När den starka i familjen blir svag kan det vara svårt för de i ens närhet att veta hur de ska bete sig.

Jag ville inte uppleva en jul utan min son inför ögonen på mina syskons "perfekta" familjer. Jag, familjens svarta får, hade misslyckats... (igen?!?)

Jag fick erbjudande att fira jul med min vän och dennes familj. Jag är djupt tacksam för allt det stöd de gett mig. Jag kände mig välkommen och trivdes bra med tanke på omständigheterna.

Juldagen blev det total översvämning. När jag tänker tillbaka vet jag inte vem jag var, det var i alla fall inte mig själv. Jag agerade på ett för mig främmande sätt. Gjorde saker som jag inte riktigt kan stå för. Jag ångrar mitt uppförande den kvällen men gjort är gjort och jag kan inget göra åt det nu. Jag önskar däremot att jag fick möjlighet att förklara...

Nyårsafton kom. Jag och två vänner skulle bara sitta hemma, äta gott och umgås. Jag var helt ur form så strax innan 12 slaget bestämde jag mig för en promenad. När jag går där i min ensamhet ringer sonen. Vi pratar lite innan han lämnar över telefonen till sin faster. Då kom tårarna. Jag kände hur mycket jag saknade hela min extra familj som jag haft vid min sida i så många år. Jag saknade inte sonens far men däremot sonens faster och farmor.
Jag var tillbaka innan tolv slaget. La mig i min väns säng med kläderna på. Hennes hund som kände av mitt sinnestillstånd kom och la sig väldigt nära. Det var en skön tröst.

Att titta framåt och planera saker fanns inte. Ta en dag i taget. Jag kunde inte se att jag någonsin skulle klara av att jobba igen. Hur skulle jag som hade så mycket med mig själv kunna ta hand om andra? På något sätt kände jag ändå att jag måste. Min läkare tyckte jag skulle försöka, gärna besöka jobbet och förbereda mig för den dag det var dags. Jag drog mig. Det kändes jätte jobbigt. Så blev det i alla fall bestämt att jag skulle börja så smått och i mars var det dags att jobba och det kändes bra. Jag var väldigt trött men känslan var bra. Jag fick något annat att tänka på, något annat att göra. I samma veva träffade jag någon som fick mig att starta om på nytt. Någon som gav mig energi genom att bara vara. Någon som tog fram det bästa ur mig. Någon som gav mig ljuset jag saknat så länge i mitt liv.

Nu står jag här, ett år senare. Jag är en helt annan person. Jag har lärt mig massor om mig själv, några saker den svåra vägen och andra genom lycka och glädje. Jag har äntligen hittat tillbaka till den person jag egentligen är. Jag jobbar heltid och även om jag fortfarande får panik och ångest mellan varven mår jag mycket bättre, det kommer inte lika ofta. Veckorna går riktigt bra. Helgerna är jobbigare. Jag är fortfarande orolig och lite rädd för ensamhet men det blir bättre och bättre. Det finns hopp.

Idag har jag och sonens far en väldigt bra relation. Från första dagen visste jag att det kommer aldrig bli vi igen. Mina känslor hade dött för längesen men jag hade inte förstått det. Ville inte förstå, jag ville ha min dröm... Det viktigaste är sonen, att han har det bra. Det har fungerat riktigt bra från dag ett även om vi inte alltid tyckt och tänkt lika. Vi är sonens föräldrar och vi samarbetar för att sonen ska må så bra som möjligt.

Nu säger jag hej då till det som varit och hallå framtiden! Det kan endast bli bättre!