Flickor och pojkar, kvinnor och män, alla har vi olika sätt att handskas med situationer och händelser i livet. På något sätt följer ändå de olika sätten könsmönster. Flickor blir kvinnor och pojkar blir män. Det finns någon slags stereotyp över det.
Flickor/kvinnor. Det pratas, det ältas, det nöts. Vad situationen än handlar om vill vi få någon slags balans. Hitta ett sätt att handskas med det hela innan vi släpper taget och går vidare.
"Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom
Med att träffa nån ny
Jag har rätt mycket med mig själv
Precis som du
Jag skulle andas I det tomrum som blev över
Om du lämnade mig nu"
Pojkar/män. Vaddå prata, tänka och fundera? De lever här och nu. Desto fler händelser och folk de har omkring oss ju bättre mår de. Fart och fläkt, inga problem i världen.
"Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma
Hundra mil genom Europa
Om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
Om du lämnade mig nu"
Så vad händer. Jo, flickor/kvinnor slickar sina sår. Hittar sätt att läka. Hittar nya vägar att följa för att bli hel. Ibland tar det tid andra gånger går det fortare. När såren är läkta, när endast ett ärr finns kvar, är vi redo att gå vidare med våra liv. Vi vill och tittar framåt. Mot nya äventyr.
Pojkar/män fångar dagen. Njuter i fulla drag av allt det nya. Testar sina vingar och spränger gränser. Verkligheten hinner ikapp. Tankarna börjar florera. Såren de inte trodde fanns blöder nu, de har inte haft en chans att läka. Var det bättre förr? De vill tillbaka, ser bakåt. Inga fler äventyr.
När en man ser en kvinna som hel igen, när hon går vidare med sitt liv, rasar verkligheten över de. Plötsligt är det inte lika roligt längre...
Jag har sett sett hända flera gånger. Jag har erfarit det själv. Jag har hört andra berätta om det. På något sätt följer det ett mönster. Än en gång, det är endast en teori.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar