Kan man ge bara för att vara snäll? Bara för att man kan? Ge helt utan baktankar eller finns det något dolt budskap som man vill sända ut men egentligen inte vet om?
Länge satte jag mig själv i andra och tredje hand. Det kändes bra att ge, få andra att må bra. Tyvärr är det så att mår inte jag bra kan jag heller inte ge till andra vad de behöver. Det är inte bara jag som blir lidande om jag mår dåligt utan även de i min närhet. Samma sak för mig, mår något i min närhet dåligt mår jag dåligt/känner mig ledsen för deras skull.
Är människan självisk av naturen? Är vi egoistiska för att vi måste, en överlevnads instinkt? Kanske är det så och inget fel med det så länge det inte går till överdrift men var går då gränsen?
Delad glädje sägs vara dubbel glädje. Att dela med sig av sig själv och det man har borde logiskt sett också vara dubbel glädje. Varför är det då så svårt att visa uppskattning för vad andra gör för oss? Ett leende eller ett enkelt tack? Varför är det lättare att beklaga sig över något än att sprida den glädje vi känner?
Åter igen, kan vi ge bara för att vara snäll???
Ibland blir jag inte klok på människan och alla signaler som sänds ut åt alla håll...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar