Med facit i hand är det lätt att vara efterklok. Nej, jag ångrar inget men när alla känslor dansar runt utanför kroppen, på skinnet, och det känns som hjärtat ska explodera kan jag ibland längta tillbaka till mitt gamla jag. Hon som hade ett hjärta av sten. Hon som kunde stänga av. Det är jobbigt med känslor, det är svårt att känna. Att inte själv ha möjlighet att ta beslut.
Skillnaden mellan hjärnan och hjärtat är att hjärnan säger vad som är smart att göra, hjärtat säger vad du kommer att göra i alla fall.
Jag är maktlös. Jag springer och springer men kommer ingenstans. Hjärna och hjärta samarbetar inte, de sliter åt varsitt håll. Det gör ont, fruktansvärt ont.
Det sägs att tiden läker alla sår, att den kan hela ett trasigt hjärta. Tiden kan även krossa ett väntande hjärta. Hur länge kan ett hjärta vänta på ett annat hjärta att slå i takt med? Finna det någon magisk gräns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar