Om och om igen försöker jag intala mig själv att allt är bra. Vissa gånger lyckas jag riktigt bra. Jag kan tro på min påhittade historia. Jag tror att jag gått flera steg framåt, att jag har kontroll på alla mina känslor. Att jag inte känner något...
En situation uppstår. Hur vi än vrider och vänder på det hela hinner sanningen alltid ikapp oss. Vi backar inte bara något steg, det känns som att ramla från en väldigt hög klippa och vi vet inte var eller hur vi kommer att landa.
Min sanning behöver både fakta och förståelse. Delar förstår jag helt tydligt, det som handlar helt sonika om fakta, andra saker får jag inte ihop.
"when someone loves you they don't have to say it, you can tell by the way they treat you..."
Men när ord och handling inte följer varandra, hur vet man då vad som är den egentliga sanningen? Kan något verkligen förändras så fort som i en handvändning? Om så är faller, är det jag som levt i någon slags låtsas värld? Har jag tolkat alla signaler fel?
Att vi alla är olika finns det inget att orda om. Ändå kan jag inte sluta undra om den verkliga sanningen kan vara olika i en och samma situation för flera inblandade? Alla har sin sanning men kan den skilja sig åt så totalt? Kan det vara så att någon intalar sig en annan sanning än den verkliga sanningen? Om så är fallet, kommer verkligheten ikapp och från vilken sida visar den sig då?
Det finns hur många frågor som helst. Kanske lika många svar. Den stora frågan är, kommer svaren???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar