OFF knappen

Jag hade medarbetarsamtal tillsammans med min chef idag. Det var intressant, att få feedback över det jag gör, stöta och blöta mig i min profession. Jag vill förstå och därför ställer jag frågor, frågor som det inte alltid finns svar på, i alla fall inte för stunden. Det jag tyckte var extra intressant var förklaringen om att jag tycks borra lite extra djupt i olika frågor, att jag attackerar frågor från ett annorlunda håll och analyserar.

Egentligen var det kanske inget nytt. Jag vet att jag analyserar både i tid och otid. Jag vet att jag har ett behov av att förstå. Det är jag, det är sån jag är, eller så jag har blivit.

Ibland önskar jag att jag kunde stänga av, att jag var lite mer som förr och inte kände så mycket. Det är inte min verklighet längre.

En vän sa "lämna det bakom dig". Jag förstår att orden kommer av omtanke. Jag har någon som bryr sig, som vill mig väl. Jag förstår orsaken till varför orden blir riktade till mig, vännen känner mig ganska väl. Min vän vet hur jag fungerar, vad jag är för person, vad jag mår bra av och vad som äter mig inifrån. Problemet är att jag inte kan. Jag kan acceptera fakta men jag kan inte stänga av mig själv och mina känslor. Inte på beställning i alla fall. Det finns stunder när jag vill trycka på min egen känslomässiga OFF knapp men jag vet inte var den är.