Jag tycker om att hjälpa andra. Att se glädje av tacksamhet i någon annans ögon. Det kan vara en enkel sak som att diska, det kan betyda hur mycket som helst för någon annan. Jag gör det inte för att jag tycker själva görandet är roligt men för att jag vet att någon annan uppskattar det. Jag blir glad av att se någon annan bli glad.
Jag tycker om att "ta hand om" andra. Jag tycker om att finnas där. Jag tycker om beskrivningen av att vara "girlfriend marriage material" ett äkta fruämne. Jag tycker om att leva "Svensson" liv, planera fredagsmys, sitta hemma och bara umgås. Jag tycker om att vara den jag är.
Nej, jag är inte den partyprinsessa jag försöker mig på att vara, hon som kommer fram när jag känner mig otrygg och rädd för ensamhet...
Att vara som jag innebär att andra personer många gånger kommer i första hand. Till en början är det uppskattat men med tiden kan det komma att upplevas som kvävande. Innebär det att jag är för mycket av mig själv? Hur gör jag för att inte glömma bort att bara vara jag? Hur gör jag för att backa innan jag trampar någon på tårna? Kan en person verkligen vara för snäll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar