Vad fort man vänjer sig vid tvåsamhet. Att vakna med ett par armar som håller om en. Ljudet av små fötter som springer omkring. Doften av kaffe som sprider sig. Att någon frågar "har du sovit gott?"
Jag tror inte människan är ämnad för att leva ensam. Självklart behöver vi alla ensamtid och tid till att hitta oss själva men samtidigt behöver vi någon vid vår sida. Någon som bryr sig, någon att bry oss om. Någon som skänker oss den där extra glädjen. Någon att dela tankar, glädje och sorg med. Någon som tycker om, någon att tycka om. Någon som får oss att skratta när vi känner oss nere.
Jag vet vad jag vill. Jag vet hur jag trivs och mår som bäst. Det har tagit tid att komma dit men nu vill jag ha det hela tiden, för alltid. Min prinsesshistoria, min barndomsdröm. Precis så som jag alltid sagt sen jag liten var, jag tappade bara bort mig en bit på vägen...
Snälla någon, hjälp mig att få mina drömmar uppfyllda. Jag lovar att njuta av varje sekund med ett leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar