Att simma under ytan och komma upp igen

Så kom dagen som under en lång tid kändes väldigt långt bort. Under en lång tid kunde jag inte alls se den, den kändes som en omöjlighet. På något sätt har jag lyckats dra mig upp till ytan och nu är den dagen här.

Jag vet hur det ser ut på botten. Jag vet hur det känns att simma under vattenytan utan att ta sig upp. Jag kan inte med ord beskriva hur mörkt det har varit vissa stunder. Tyngden som legat på mina axlar, att plötsligt inte orka med sig själv. Inte klara av varken ljud eller ljus. Att inte kunna vara den mamma jag egentligen är.

Trots att det varit en lärorikt resa, jag har lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt, önskar jag ingen att hamna där jag varit. Jag säger inte att jag nått mitt mål, vissa stunder hamnar jag fortfarande under ytan men idag orkar jag ta mig upp för att andas. Andas och ta nya tag. Jag fortsätter lära känna mig själv och hittar nya vägar att gå på. Tids nog är det min tur...