Ibland vill jag bara fly. Lämna allt bakom mig och starta om på nytt helt och hållet. Det ska vara en ny plats och nya människor. Ett helt nytt kapitel.
Nu funkar inte livet så. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Sonen är nummer ett i alla lägen och det är hans behov som är det viktigaste.
Just nu känns det som att jag backat några steg men jag har sagt till en vän att jag inte ska gräva ner mig. Men jag kan inte påverka det som kryper inom mig, grävandet som gör mig orolig, känslan som jag inte blir av med. Livet går vidare och jag ska titta framåt. Men jag måste ändå fråga när är det min tur att må bra på alla sätt???
1 kommentar:
Ja, du kunde ha flyttat till Piteå så hade vi Pitebor fått ta han om dig. ;).
Din tur kommer, det är jag helt övertygad om, även om det inte känns så nu.
Kram.
Skicka en kommentar