Hand i hand

Under många år har jag stängt in mina känslor. Jag har inte tillåtit mig själv att känna. Jag har satt mig själv och mina behov i andra och tredje hand. Jag som person har inte varit lika viktig som alla andra. Jag tappade bort mig själv.

Under min sjukdomsresa har mycket handlat om att hitta tillbaka till mig själv. Vem är jag? Hur vill jag ha det? Lite som i filmen "Runaway bride" när Julia Roberts ska ta reda på hur hon vill ha sina ägg tillagade. Inget sätt är fel men vilket sätt är rätt för just henne?

En stor del har handlat om att känna. Vilka känslor som framkallas hos mig. Att acceptera mina egna känslor.

När jag äntligen förstod vad mina vänner menat när de sagt "du bara vet" framkallades massor med känslor. För kanske första gången i mitt liv tillät jag mig själv att verkligen känna. Att leva efter mina känslor, ge utlopp för allt. Någonstans inom mig tänkte jag "friskt vågat hälften vunnet". Jag vann!! Jag fick nya erfarenheter och vetskap om att mitt hjärta inte är hårt och kallt som sten.

Så fick jag frågan "är det han du saknar eller är det känslan du saknar?" Till en början hade jag svårt att förstå innebörden i frågan men nu har jag mitt svar. För mig går det hand i hand. Hade han inte varit den person han är skulle inte mina känslor vara på samma sätt. Hade han inte gett mig allt han gav, visat sina känslor och varit den han är skulle det varit på ett helt annat sätt.

Att vara kär är underbart. Mitt sätt att känna kärlek kan vara något helt annat än vad det är för dig. Kärlek är fint. Kärlek är känslosamt. Kärlek är unikt.

Kärlek till någon ger känslor. Känslor vi inte kan påverka. De bara finns där och är beroende av varandra.