Ilska och kärlek

En slags irritation och j*vla anamma börjar gro inom mig. Jag vet att det är helt fel tillfälle att skriva då det är lätt hänt att orden blir fel. Vi säger först och tänker sen, vilket kan innebära att vi säger något vi ångrar när ilskan lagt sig. Det är dumt. Ingen vinner på att såra någon annan, varken med ord eller handling, därför kan det vara bra att vara återhållsam med sina ord när ilskan bubblar inom en.

Det är lätt att vara efterklok. Idag vet både jag och sonens far att vi är mycket bättre för varandra som vänner. Vi kunde inte ge varandra vad den andra behövde men det tog lång tid att acceptera och verkligen förstå.

Så mötte jag någon som verbalt kunde uttrycka sig och få mig att känna mig rakt igenom vacker, både på insidan och utsidan, från första stund. Vi var inte menade för varandra.

Helt oväntat och inte alls vad jag tänkt mig kom HAN, han som gav mig känslan "nu vet jag vad kärlek är". Han som fick mig att inse vad jag saknat under hela mitt vuxna liv. Han som inte var speciellt verbal men visade med handling att jag var fin, att han tyckte om mig. Jag kunde känna kärleken, ta på den. Jag kände mig värdefull. Jag fick kärlek, jag gav kärlek...
Jag tror vi är bra för varandra, ge mig en chans att visa dig, jag lovar att du inte kommer ångra dig.

Nu sitter jag här och funderar vad som gick fel. Kan någon som känns helt rätt för en vara fel för någon annan? Var det fel tidpunkt? Gjorde jag något galet, är det mig det är fel på? Alla är värd att älska och bli älskad, även du och jag.