Jag kommer ihåg hur jag sa till min mamma i höstats "det är lättare att göra något åt utsidan än insidan". På samma sätt har mamma sagt att det är lätt att vara efterklok, redan då svajade min balans...
Många resor, både korta och långa, har fått upp mig på fötterna igen. Jag kommer ihåg hur sonens far ställde olika krav, använde sig av olika taktiker för att nå mig. Men vår resa tillsammans var färdig sen länge, dock bär jag med mig några ord "vi kan hjälpa varandra att hitta rätt, hitta tillbaka till oss själva igen". Jag var för upptagen med mig själv för att kunna ta emot hans hjälp. Nu bär jag omkring på samma ord.
När jag mottog orden "jag är ingen bra pojkvän, jag är rädd att såra dig" rasade min värld samman för en stund. Nu har jag haft möjlighet att i lugn och ro fundera över dessa ord och kommit fram till att så är det inte alls. Han vill inte såra mig och kommer inte att göra det eftersom han vet exakt var jag står. Han kommer inte såra mig eftersom vi tycker om varandra. Det är bilden av hans gamla jag som spökar. Jag finns där för att hjälpa och stötta. Att prata med varandra, stöta och blöta i all oändlighet, det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar